Jag tycker att vi inleder fint på hinder nummer 1. Alltid skönt att börja med ett framåtläge. Det som oroade mig mest innan jag red banan var faktiskt hinder nummer 2 & 3. Jag stegade linjen mellan dessa två hinder till 27 meter. När linjen avslutas med en oxer är det alltid lite framåt, när linjen inleds med oxer och slutar med räcke är det alltid lite kortare. Banan lutar lite och just där är det uppförsbacke. Det spelar in mer än vad man tror. 27 meter och uppförsbacke. Skulle vi räcka fram på 6 galoppsprång? Jag bestämde mig för att komma lite ”flygande” in på räcket, nummer 2, för att redan i språnget täcka lite mark. Inser när vi ridit de första tre galoppsprången att vi kommer räcka hur lätt som helst. Fick till och med sitta upp och bromsa lite.
Skönt att ha det största orosmolnet färdigt så tidigt i banan. Hon landar i vänster galopp men byter själv till höger. Jag tar ut svängen ordentligt och styr på kombinationen, nummer 4. Vi kommer perfekt in och jag tycker att hon hoppar den fint. Vi rider sedan 9 galoppsprång ner till det lila räcket. Nummer 5. Jag stegade faktiskt aldrig avståndet där, det var så pass långt så det spelar liksom ingen roll för mig. Antingen så blir det 8 eller 9 steg, och för mig spelar det ingen roll vilket.
Sedan var det dags för nästa linje. 6 galoppsprång där med, fast kortare avstånd. Som ni ser är det oxer till räcke. Ida har en tendens att landa lite kort efter hinderna ibland. Oxern var ganska bred och låg i uppförsbacke. Jag förutsåg innan att hon skulle kunna landa för tidigt här. Jag lade på lite extra ben för att hon skulle ta i framåt. När jag lägger på benen och ber om mer kraft så byter hon galopp precis innan hindret. Kanske för att hon känner att hon är starkast där. Kanske blir det också en aning obalanserat innan tack vare det. Hur eller hur så landar vi ändå för tidigt på den nedrans bommen och den löser ut. Så tacksamt att man har den funktionen på bakbommarna nu för tiden. Vi rider sedan enkelt de 6 galoppsprången fram till räcket. Hon hoppar fint där tycker jag!
Vi vänder sedan till vänster för att hämta upp ett räcke. Nummer 8. Jag ser en lite kort distans, jag fick sitta upp och jobba lite för att inte komma in i botten. Hon börjar bli lite trött men vi löser det fint ändå tycker jag. Hon skruvar sig något i kroppen under språnget vilket hon även gjorde på hinder nummer 3. Det har hon gjort mer tidigare, nu är hon så pass stark att det blir mindre & mindre.
Efter räcket rider vi en högersväng. Tycker hon har superfin galopp där. Vi hoppar nummer 9, en oxer. Kändes super. Vi rider sedan 8 galoppsprång fram till hinder nummer 10 som avslutade banan. Tycker hon gör hela den linjen väldigt fint!
Det var en liten analys hur jag upplevde banan. Som ni vet är jag väldigt nöjd med ritten. Jag hade inte kunnat önska mer av Ida. Jag är också väldigt nöjd med min egna ridning. Jag red en ynka 120-klass förra året. Det blir genast mer nerver och saker jag blir lite osäker kring. Jag har ju ridit många 120-klasser på Palle förr, en viss erfarenhet finns, men som ni vet är hoppning en färskvara.
Precis när jag fått testa på att tävla med min B-ponny Virvla och visste att det var det som jag ville ägna mig åt så försvann den chansen. Jag växte ur och var dessutom för gammal för att tävla Virvla. Lucky kom in i mitt liv på ett bananskal, men honom kunde jag ju inte tävla på. Det låter kanske banalt, men att tävla var min DRÖM. Jag var den lilla ungen som stod som funktionär non stop på hemmatävlingarna på klubben bara för att se andra tävla. Så besvikelsen var total, men så kom hon, Björkens Lexie.
Lexie ägdes av samma Maria som jag nämnt i mina tidigare inlägg om Virvla & Lucky. Vi kan ju konstatera att hon har varit väldigt betydelsefull i mitt hästliv. Hursomhelst. Det började med att jag red Lexie då & då hemma hos Maria. Lexie var en 4-årig New Forest, precis inriden. Min uppgift var att hjälpa till med hennes vidareutbildning.
Ett utav mina första ridpass på Lexie. Detta är 2009. Lexie är 4 år och jag är 13 år.
2009 blev till 2010. Under våren testade vi på att tävla och när jag lite senare under 2010 fick erbjudandet om att ha Lexie hemma hos mig som min egen så var lyckan total. Målet var såklart att fortsätta hennes utbildning och klättra i klasserna.
Lexie hemma hos oss.Det fanns ett härligt språng i Lexie. Och hon var både modig & klok. Trots det hamnade vi alltför ofta i knipa….…detta var inte en helt ovanlig syn. Självförtroendet sjönk. Alltför ofta kändes det som att jag red i blindo mot hindren. När jag väl trodde att jag såg avståndet så såg jag det inte ändå utan red på helt fel beslut. Jag var så frustrerad. Här hade jag en ungponny som hoppade bättre än genomsnittet och ändå blev det inte bra?! Lexies huvud var suveränt när det gällde hinder. Trots flera ”missöden” så hoppade hon alltid vidare som om inget hade hänt.
För att få ordning på hoppningen så testade jag flera olika tränare. Utan framgång. Men så en dag förändrades allt. Jag testade nämligen att träna för KG (Karl-Gösta) Svensson. KG var då en A-tränare, men blev så småningom utsedd till Master. Han såg möjligheter där jag inte gjorde det, och jag lärde mig otroligt mycket. När han kom ner så tränade jag både lördag & söndag. Hoppning ena dagen, dressyr den andra. För mig var KG allsmäktig. Bäst helt enkelt.
Ovan kan ni se några klipp från när jag & Lexie hoppar för KG.
Sen gick det av bara farten. Resultaten kom. Jag & Lexie tävlade totalt 2010, 2011 & 2012. 2010 var hennes allra första säsong på tävlingsbanan. 2012 var hon 7 år. När jag red Lexie så hade jag alldeles för höga krav på oss. Det var några gånger som jag var SÅ besviken. Jag tyckte aldrig att det gick bra för oss. Och jag tyckte att jag misslyckades hela tiden. Detta var ett problem som hängde med även ett tag efter Lexie. Jag har utvecklats och är en annan person nu. Men när jag ser tillbaka på det hela så inser jag att vi lyckades bättre än vad jag någonsin kunde önskat. Att utbilda en ungponny (som dessutom låg ett år efter) till LA hoppning & dressyr på de 3 år som vi hade ihop och med den lilla erfarenheten som jag hade var allt annat än dåligt. Vi tog placeringar i både hoppning och dressyr. Vi kom 4:a i New Forest-SM efter en omhoppning på MSV B-höjd. Det var nog höjdpunkten i vår karriär.
2012 valde jag själv att sätta punkt för min & Lexies tid tillsammans. Jag kände mig alldeles för stor. Hon såldes i slutet av 2012 och har efter det tagit med flera ryttare ut på tävlingsbanan som den trygga läromästare hon är. För Lexie, jag hon var något alldeles extra. Hon var så SNÄLL och så TRYGG. I första anblick hade man kanske kunnat tro att hon inte var så trygg dock. Prisrosetter var farliga och hindren brukade hon skygga för innan start, men när du väl var i anridningen så fanns det inte en uns av spänning. Hon tittade inte på något. Det gjorde henne även suverän på terrängbanan. Hon är den perfekta första ponnyn, samtidigt en kababel tävlingsponny. Så otroligt cool oavsett om det gällde att simma i sjön eller att åka på tävling. Hon var inte rädd för något och stressade aldrig upp sig, förutom för en sak… Hon var så oerhört känslig för humör och att inte göra rätt. Om jag hade en ynka negativ tanke i skallen så visade det sig på henne. Jag blir ledsen av att tänka på de gånger Lexie måste känt min besvikelse. Just eftersom att det bekom henne så mycket. Nu kanske det låter som att jag alltid var sur, så var det förstås inte.
Bästa Lexie, så många fina minnen hon gav mig. Och det bästa är att hon fortsatt att göra det gång på gång till flera ryttare efter mig. Hon är så älskad av alla. En underbar ponny!
Jag har ägnat mig åt att titta på hingstvisningen som var i Flyinge i fredags. Den finns på Equisport. Nästa år måste jag se till att faktiskt åka på en visning! Jag kan ingenting om hingstar & avel, men det är så roligt att kolla på de unga hingstarna såväl som de gamla. Fina allihopa!
Jag har kollat på alla hopphingstarna och jag fick såklart några favoriter bland hingstarna. El Barone var den stora snackisen, jag kan inte säga annat än att det är otroligt häftigt att se hans otroliga språng. Dock skulle jag i dagsläget inte välja honom som pappa till något av mina ston ifall jag skulle betäcka.
Den hingst som jag blev sugen på var främst Action man ask Z. En komplett hingst i mina ögon. En annan som jag verkligen gillade var Cristallo II. Gemensamt för dessa hingstar var att de var otroligt välbalanserade och avslappnade. De använde sina kroppar otroligt väl och gav mig en väldigt harmonisk känsla med en fin helhet. Ifall jag skulle betäcka någon gång så är jag ute efter en bra helhet snarare än det häftigaste.
En lite yngre hingst som jag inte ens visste existerade som jag också fattade lite extra tycke för var Viggo b MagiQ. Han rev något hinder och fumlade lite, men han såg också avspänd, positiv och balanserad ut. Jag gillade verkligen hans galopp och uttryck. Sprången likaså.
Det var såklart också roligt att se Heartbeat. Palles pappa. De verkar så lika. Heartbeat kallas som så många vet för ”Happy” eftersom att han alltid är glad & taggad. Palle verkar vara sin pappa upp i dagen.
Singular LS La Silla visade också upp sig. Det är Lillans pappa. Roligt att se!
Det var lite om mina spontana tankar efter att ha sett dessa hingstar vid just detta tillfället. Vilka var era favoriter från visningen?
Då var det dags att berätta om min första stora kärlek i livet, nämligen min första ponny Virvla. Min underbara Virvla. Virvla var en drömmen om en egen ponny som blev sann. Sedan var det hon & jag fram tills jag blev 15 år ungefär. Det var VI i nästan ett decennium. Jag älskade henne så det gjorde ont och jag minns att jag redan som liten jagade upp mig själv genom att tänka på dagen hon inte skulle finnas längre. Som jag önskade att hon alltid skulle vara med mig.
Virvla var ett Gotlandsruss efter Helios 373. Hon var 8 och jag var 6 år när det blev hon & jag. Vi köpte henne av Maria som jag nämnde flera gånger i mitt inlägg om Lucky. I början slängde hon av mig. Hela tiden. Jag var LIVRÄDD. Hon var inte rädd för något och smart som bara den. Så småningom fick jag vara kvar på ryggen och jag fick i väldigt ung ålder rida ut och ta hand om henne själv i stallet. Just att få ta ansvar och vara själv med ett djur i så ung ålder lärde mig väldigt mycket. Det är såklart en risk att lämna ett barn tillsammans med en ponny, men jag är väldigt glad över att jag fick vara just ensam med henne så mycket.
Jag minns att varje uteritt var en lek för oss. Jag lekte att vi jagades av fiender. Det var Vilda Västern. Det var Kentucky Derby. Ja några gränser fanns inte. Det var hon, jag & fantasin.
Även om vi mest lekte så var jag noggrann och tränade flitigt redan då. En gång i veckan red jag för Maria. På Virvla fick jag lära mig grunderna i dressyr & hoppning. Skänkelvikning, skolor och så vidare. Vi utbildade varandra samtidigt. I början kunde hon nästan inte galoppera. Så jag fick med mig många verktyg för att stärka en dålig galopp.
Så småningom testade vi på att tävla också. Vi red klubbtävlingar till en början och tävlade sedan lokalt i ungefär två år. Vi tävlade mest i hoppning först. Det gick helt okej, men Virvla tyckte att det sög att hoppa med ryttare rent ut sagt. Hon älskade löshoppning dock. Hoppade riktigt fint, och högt!!
Löshoppning här hemma 2008. Efter vår första klubbtävling i dressyr, 36% red vi ihop. Virvla vägrade att galoppera, haha!
Ovan ser ni en utav våra första ”tävlingar”. 50cm på klubbtävling 2006 vid juletider. Jag var 10 år här. Inte illa att hoppa med världens gubbmage va?!
Vi tävlade så småningom lite lokalt i hoppning, men det var när vi testade på dressyr som rosetterna började att trilla in. Trots att vi bara tävlade aktivt i ungefär 2 år på lokal nivå i dressyr så vann vi nästan allt vår sista säsong tillsammans.
Inte nog med att hon lärde mig grunderna i hoppning & dressyr och gav mig min första erfarenhet på tävlingsbanan, hon visade mig hur gränslöst man kunde älska en häst. Jag var hästgalen redan innan Virvla, men efter henne fanns ingen återvändo till det ”normala livet”, haha.
Framridning till en utav våra sista starter tillsammans, vi vann klassen.
Så småningom växte jag ur Virvla. Min lillasyster tog över ridningen ett tag, men hon hade egentligen inget riktigt intresse. Det rann ut i sanden. Istället flyttade Virvla till en liten mini-ridskola på landet där hon fick några fina sista år i livet. Väldigt älskad av de få elever som red där. Det var så fint att se.
Min lillasyster & Virvla.
Efter Virvla undrade jag om jag någonsin skulle ha samma band med en häst igen. Och nej, samma band går ju inte. Hon var en kärlek, en bland de största jag någonsin haft & kommer att ha. Det kommer flera kärlekar, men aldrig samma kärlek två gånger. Det tog tid innan jag kände lika starkt inför en häst igen, men sedan kom Palle. Och historien efter det vet ni ju.
Virvla var verkligen ingen häst man ”körde med”. Och den typen utav hästar har varit mina favoriter sedan dess. Palle, Ida-Holly & Lillan stämmer väl in på denna beskrivning också. Intelligenta och starka i sig själva. Det är nog ingen slump att det står tre sådana hästar i stallet nu, och Virvla är nog en del utav anledningen.
Jag har otroligt mycket bilder på Virvla. Det finns säkert bättre… Men här kommer ett par stycken, förhoppningsvis några som ni inte sett innan:
Några bilder från alla uteritter.Löshoppning. Virvla i sitt esse. På den första bilden ser ni hennes berömda huvudskakning. En kraftig ”släng och knorr” med huvudet som hon gjorde varje gång hon kände sig väldigt nöjd. Hon gjorde den bland annat varje morgon påväg ut till hagen, haha. När hästarna var mindre så var min ridbana inte så liten längre. Vi red många pass här hemma.Mat var viktigt!Jag & Virvla på ryttarspelen. En årlig tradition i vår stad. Vi var med två gånger. Denna bild får avluta detta inlägget. Tycker verkligen att man ser hur underbart snäll denna ponny var genom denna bild. Hon var en liten rackare i början, men i slutändan var det en ponny man verkligen kunde lita på. Hon var så klok och snäll. Min älskade vän. 1 kommentar
Jag har valt att återpublicera denna lilla serien om några utav de hästar jag haft i mitt liv. Denblev väldigt populär på min gamla blogg. Nu kör vi!
Först ut i denna serie är en ponny jag hade mellan 2007-2012. Lucky. Han var otroligt betydelsefull för min utveckling. Innan jag går in på en liten del utav allt han lärde mig så ska jag berätta vår historia. Jag kan ju förvarna er med att jag egentligen inte vet så mycket om honom, men jag ska berätta det jag vet. Jag tror att nästan alla som någon gång såg denhär ponnyn i verkligheten kommer ihåg honom, så speciell var han.
Lucky Rover som var hans fulla namn var enligt uppgift född 1991 (tror jag). Och importerades till Sverige någon gång under 90-talet. Han var en irländsk import, och precis som så många andra ponnys från Irland så var hans härstamning okänd. Jag har ingen aning om hans bakgrund på Irland, jag vet inte ens mycket om hans år i Sverige, mycket kan jag bara spekulera i.
Ett stall i Sverige importerade honom och tillsammans med ryttaren som köpte honom så red de flera Ponny SM i hoppning, kategori C. Jag har varit i kontakt med den här tjejen. Hon mindes honom som het, knepig men underbar. Lucky såldes sedan på toppen av sin karriär till nästa tävlingsryttare. Av någon anledning slutade han att prestera, han triangelmärktes och skulle så småningom skickas till slakt.
Bara dagar innan han skulle avlivas får Johanna (som nu äger Welsh Cob-hingsten Merry som jag tävlar) nys om detta av en otrolig slump och bestämmer sig för att rädda honom. Jag vet vem Johanna är då, men jag känner henne inte. Hon har själv inte möjlighet att ha honom, men min faster (som har Dolly) tar emot honom. Och det är också hos min faster som jag träffar Lucky för första gången.
Lucky verkade frisk som en nötkärna, men var stressad & mycket svårriden när han kom till min faster. Tunn & frusen. Min faster hade planen att han kunde vara promenadhäst hos dem, men han var alldeles för svår för det och istället hamnade denna ”problemponny” hemma hos 11-12 åriga jag, haha. Jag fick honom.
Bland de första ridpassen hemma hos mig, våren 2007.
Han var extremt het. Stressad. Gick (typ) inte att rida ut på. Arg vid sadling. I hans mun kunde man se att han i många år haft ett stadigt drag från bettet. Ju mer man höll, ju mer sprang han så det var inte ”konstigt” att det blivit så. Sadlingsproblemet försvann efter bara 1 vecka, han la aldrig ett öra på sned efter det. Jag vet inte vad det var som gjorde att han ändrade sig så fort om det.
Sedan fick jag börja om. Tillsammans med min dåvarande tränare Maria (flera av ponnysarna jag ridit/rider är hennes) så tog vi tag i detta. På lång tygel i skritt var han ganska tillfreds redan i början. Vi skrittade BARA, i flera veckor. Långa tyglar och jag skrittade & gjorde halt med hjälp av sits & halsring. Sedan började vi med trav. I början travade vi några få steg och när han blev stressad & gick upp i varv tog jag i halsringen och så ned till skritt igen. Vi lärde om hela honom, och det funkade.
Under tiden jag hade honom var han aldrig halt och så småningom tränade jag med honom som med vilken häst som helst. Han rörde sig fantastiskt och var en ännu bättre hopp-ponny även om just hoppa & uteritter var en stor trigger för honom. Han behövde en glad ryttare som berömde honom, som var lugn & balanserad. Han älskade beröm, han var så rädd för att inte vara duktig. När man klappade honom sänkte han alltid huvudet och slappnade av. Så i början fick jag klappa mycket.
Eftersom han var triangelmärkt (av okänd anledning) så tävlade vi aldrig. Vi tror aldrig att det fanns ett betydande fysiskt fel på honom, med psykiskt fanns det mycket att jobba med. Han lärde sig att stå & vänta i transporten vilket han tydligen inte kunnat göra under hela sitt liv som tävlingshäst och de sista åren kunde han stå själv i stallet vilket hade lett till fullständig panik innan.
Då var jag ganska (läs VÄLDIGT) ledsen över att inte kunna tävla. Jag ville väldigt gärna tävla, jag fick ingen annan ponny så jag fick nöja mig med träningar. Alla i min omgivning sa ”du lär dig så otroligt mycket på denna häst”. Jag såg det inte riktigt så. Jag var väldigt besviken över att inte kunna tävla eller kunna rida på det avslappnade sätt jag var van vid sedan min tid på B-ponny. Att busa i skogen eller att rida ut med en kompis var bara att glömma. Istället trälade jag med den där hästen, och det var många gånger som jag inte uppskattade det… Men mamma sa: ”Det blir ingen annan ponny, det är den eller ingen”. Så det blev helt enkelt jag & Lucky. Och tur var väl det ändå.
Jag får väl lov att säga att de andra hade rätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Eller Maria & Lucky lärde mig. Inte nog med att jag fick hoppa höga hinder på 110-120cm så fick jag lära mig hur man hanterar en väldigt stressad & het häst. Och det handlade aldrig om att ”hålla i och styra”, det handlade om att hitta lugn. I början när Lucky såg ett hinder så stack han. Han var den typen utav häst som hade kunnat springa tills han stupade. Jag kan än idag se hans svett rinna och hans näsborrar fladdra. Trots att han skenade emot hindren så blev det aldrig på bekostnad på språnget. Han hoppade som en gud. Så försiktig. Rev fasen ALDRIG. Men han gillade aldrig att hoppa. Det var stress för honom. Han var förmodligen en stressad häst i grunden, men jag tror också att det är möjligt att han blivit dåligt behandlad i samband med ridning/hoppning.
Det fanns tränare som bad mig styra in på volt, göra övergångar…. Något som bara triggade honom ännu mer. Det var ju säkert så man hanterat honom i hela hans liv. Utan framgång. Och istället för att göra 500 övergångar som bara triggade honom ännu mer så lärde Maria mig att ta tag i hans problem på en betydligt lägre nivå. FRÅN BÖRJAN. Ja vi tog ett steg i taget. Långa tyglar, skritt, halsring. Bryta mönster. Jag fick lära mig att tänka utanför boxen och fick med mig många verktyg hur man får kontakt med en häst som är helt ”borta” i stress. Jag fick lära mig vikten av en stadig sits och hur mycket en obalanserad ryttare kan stressa en häst. Jag fick lära mig TÅLAMOD.
Jag hade Lucky i 6 år innan han fick somna in. Han var fortfarande en mycket vacker & ganska stark ponny in i det sista, men han drabbades av cancer som så ofta skimmlar gör och innan det gick för långt så fick han somna in. Jag är glad över att han fick vara häst de sista åren i hans liv, han var väldigt tafatt i kommunikationen med andra hästar. Jag vet inte om hans tidigare värde gjorde att han gått själv i en hage hela livet… Eller om han bara var sådan, men han älskade att äta gräs & att vara ute. Jag är glad över att jag kunde ge honom det i hans sista tid i livet, långt ifrån tävlingar och det som format honom till vad han var när han kom. Han fick leva ett tufft liv, jag önskar att livet hade varit snällare mot honom💔
Några bilder som sammanfattar hur jag alltid kommer att minnas honom:
Vackra & snälla snälla Lucky som lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag tänker ofta på honom. 1 kommentar
Känslan efter att få hem sin häst efter veckor på klinik var obeskrivlig. En tid innan Palle lämnades på kliniken så lämnade jag Corlito på en klinik, och jag såg honom aldrig mer igen. Därför var känslan att få åka och hämta sin häst en oerhörd lättnad. Såhär skrev jag när Palle kommit hem i slutet av juli 2017: ”Älskade Palle är hemma igen. Efter nästan 20 dygn i sträck på klinik & tre operationer/ingrepp senare så var rullning det första han gjorde här hemma. Nu ska bara ”ögat” (det är ju inget öga kvar) läka ihop också, måtte det gå problemfritt. Tvätt varje dag och så lite metacam i tre dagar till. Om 10 dagar ska stygnen plockas.”
Som ni förstår var detta i samband med att hans öga togs bort. Palle verkade först lättad & glad över att vara hemma, men snart märktes det hur dämpad han var. Faktum är att han var deprimerad i månader efteråt. Min häst alltid varit på den runda sidan med glansig päls, istället var han tuffsig, smal och åt det apatiska hållet. Återhämtningen tog tid.
Precis hemkommen.
Filmen ovan och bilderna nedan är från när vi åkte till en närliggande Pay n Jump och hoppade 60 & 70 cm. Detta var faktiskt endast andra gången vi hoppade, men efter att jag hoppat honom första gången så kände jag att det skulle funka utan problem. Han hoppade felfritt och okomplicerat, allt kändes väldigt bra. Dock kan man (eller åtminstone jag) se hur olik Palle är sig själv på dessa bilder. Kolla bara på hans hållning och uttryck/min, han är ingen glad häst här.
Tiden gick och Palle kom igen. Faktum var att våran bästa form kom efter detta. Jag som var osäker på om vi skulle kunna rida snabbt igen, eller kunna hoppa samma klasser. Vi hade det bästa framför oss trots att det kändes så långt borta då.
Jag tror att hela upplevelsen i sig tog hårt på honom. Att stå på box på ett främmande ställe, genomgå tre operationer och ha ont. Det tog musten ur honom, för stunden. Anledningen till att det blev så många operationer var eftersom att man länge trodde att ögat gick att rädda, trots lyckade operationer så blev han dock sämre. Vi förstod ingenting. I slutändan kom de fram till att han inte tålde medicinen som han fick efteråt, och den var nödvändig för att det skulle lyckas. Hade vi vetat det innan så hade vi förstås besparat honom allt detta och plockat bort ögat direkt.
Jag tycker att det är löjligt roligt att räkna och sammanställa saker. Ni kanske har märkt det?🙈 T.ex. så innebar helgens tävling att jag ridit på 68% eller mer i över tjugo starter. Och att jag varit på eller över 70% elva gånger.
Jag älskar att tänka på resultat på det viset, av flera anledningar. Ifall jag får lite skakiga knän inför en 120-klass så kan det vara skönt att påminna sig själv om att jag faktiskt hoppat felfritt hela 24 gånger i klasser mellan 120-130cm.
Nog för att det kan ge en ”boost” att tänka på de gånger man lyckats, men det får mig också att vara tacksam och njuta av det som varit en extra gång. Många gånger är det fokus på det som ska komma, men det är fint att minnas allt man uppnått på vägen också.
Sedan måste det nog vara så att jag är lite av en samlare. Speciellt när det gäller hästar, haha.
Jag antecknar alltid lite kort om varje tävling jag gör och samlar mina protokoll i en mapp. Jag började att anteckna om mina starter under min första säsong (2008) på lokal/regional nivå tillsammans med Virvla för hela 14 år sedan (!!!). Många av de resultaten finns inte på TDB, såhär i efterhand är det väldigt roligt att ha. Jag skriver alltid ner häst, datum, klass, resultat och var ihop med en kort utvärdering om tävlingen. Jag började av flera anledningar, dels för att få en översikt över vad jag gjorde bra eller behövde utveckla, men också för att samla allt på samma ställe innan TDB och bloggen fanns.
Jag tycker att det är roligt med rosetter också som den 12-åring jag är, haha. Egentligen så är ju antalet rosetter inte viktigt, och det behöver inte betyda att prestationen var bra (precis som att den inte behöver vara det för att man hade 0 fel). Rosetterna hjälper mig att minnas. Jag skriver alltid datum, häst & klass på baksidan och hänger upp dem. Hade jag inte gjort det så hade jag glömt många fina minnen som verkligen inte förtjänar att falla i glömska. Det är alltid roligt att ta sig en titt på den mest minnesvärda rosetterna då & då, det ligger trots allt en hel del arbete och fina minnen bakom dem.
På ponnytiden var jag galen i rosetter. Jag tyckte att det var sjukt OM jag skulle lyckas få 100 stycken, tänk om jag vetat då att jag senare skulle få rosettmaskinen Palle som i princip skulle fixa 100 rosetter på egen hand, haha.
Hela grejen med rosetter grundade sig nog i att jag drömde om att få tävla som liten. Jag var alltid funktionär på hemmatävlingarna och som jag såg upp till dem som tävlade. Jag ägnade timmar åt att titta på hästar & ekipage. Jag tittade på när de red från morgon till kväll, fotade & filmade. Önskade att jag också skulle tävla en dag, men jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag tänker på det ibland och känner mig extra tacksam för att jag får möjligheten att tävla, det är trots allt något som jag älskar.
Det var dagens lilla utläggning, haha. Finns det någon mer samlare där ute som gillar att sammanställa och få en översikt över resultaten? Ligger era rosetter och skrotar eller hänger ni upp dem?
Flowgun Pro 2.0 blev ett lyckat köp. Jag ÄLSKAR den. Den är fruktansvärt effektiv till att få bort spänningar, dessutom känns det bra också.
För några år sedan testade jag en annan massagepistol och den bara vibrerade på ett oskönt sätt utan att göra varken från eller till.
Den går loss på ca 3000 kronor vilket kändes jobbigt dyrt innan jag testat den, nu vill jag inte vara utan. Skulle i själva verket vilja ha en till som jag kan använda på hästarna, haha.
Jag tränar tyvärr inte regelbundet i hoppning för någon tränare. Jag hade gärna gjort det. Det finns flera anledningar till att jag inte gör det (även om jag nu försöker norpa åt mig så många träningar jag kan för Jenny😀). Dels så har min ”riktiga” tränare flyttat, och så ska det även gå ihop med det övriga livet. Det har legat lite på is tills vidare.
Jag tränar regelbundet i dressyr, det prioriterar jag. Utan grundridning är hoppningen i det närmaste meningslös. En hopptränare guidar såklart även i grundridningen, men i slutändan är man där för att hoppa och har jag inte koll på grejerna innan så kan jag ändå inte tillgodose mig de råd som hopptränaren ger mig.
För mig är grundridning mer än gas, broms & styra. Det är också en typ av ”grundridning”, ibland upplever jag att ordet fått två olika betydelser, eller så innebär det helt enkelt olika saker för olika människor. Hursomhelst, när jag talar om grundridning på mina äldre hästar så pratar jag om takt, kontakt, balans & lösgjordhet. Målbilden är att hästen ska bjuda jämt på båda tyglarna, vara genomsläpplig och därmed också kunna spåra & forma korrekt. Rytm och bjudning ska vara detsamma i svängen som på raksträckan. I detta ska man kunna styra på hinder (eller rida in i en rörelse), då har jag gett min häst bra förutsättningar för att använda sin kropp hållbart och klara hindren/rörelsen på ett bra sätt. Grundridning är ett pågående arbete, jag blir aldrig ”klar”.
Jag beundrar verkligen dem som är riktigt skickliga på grundridningen. Är det något jag vill bli riktigt bra på så är det just grundridning, det skiljer agnarna från vetet enligt min mening. Det är genom att vara en god hästmänniska och få varje häst genom god grundridning att använda sin kropp så bra som de kan utefter deras förutsättningar som jag kan ta fram det bästa ur hästarna jag rider.
Jag vill poängtera att detta är mina åsikter och tankar om grundridning & upplägg. Många har undrat ”Vem ska jag hoppträna för nu?” och ja, det är viktigt, men trots att jag är hoppryttare så är mina dressyrträningar ännu viktigare. I de bästa av världar hade jag tränat ännu mer, både i dressyr & hoppning.
Fyra bilder från gårdagens tävling. Ida-Holly är ju numera 7 år, vi får alltså slåss om priserna ihop med de vuxna hästarna. Hur sjukt är inte det ändå?!
Jag startade i avdelning B igår och jag kommer fortsätta att rida mycket i unghästklasserna. Hellre hoppa en klass högre felfritt i avdelning B än att slåss om priserna i klassen under.
Jag brukar variera mig en hel del mellan avdelning B & A även på vuxna hästar. Det beror delvis på när klasserna ligger på dagen (ibland kan det spela roll om jag har t.ex. annat planerat samma dag). Men mest beror det på syftet med klassen. Ska jag rida en lugn träningsrunda så är det onödigt att starta i avdelning A, speciellt eftersom att det kostar mer pengar.
För mig är det viktigt att välja mina tillfällen att försöka ta en framskjuten placering. I en riktigt snabb omhoppning kommer min häst att få kämpa mer, om den får göra det varje tävling så kommer det inte att bli bra. Samma sak om jag alltid startar den högsta klassen som vi kan rida. Jag tillämpar samma princip gällande att starta en eller två klasser, det beror helt på syftet och vad som är lämpligt just vid tillfället. Det gäller att välja sina tillfällen och klasser smart så att jag aldrig tar för mycket av mina hästar. Det är delvis tack vare detta som mina hästar har varit så jämna i sina resultat under de senaste åren. De vet att jag inte kommer att försätta dem i jobbiga situationer. De är alltid motiverade till att hoppträna och hopptävla!
Vad var då syftet med gårdagen? Ida hade endast gjort en hopptävling inomhus innan gårdagen, en del utav syftet var alltså att träna på att tävla inomhus. Jag vet inte riktigt hur hon skulle vara, därav valet att hoppa 100 cm. Jag tycker att vi är ganska färdiga med 100cm, därför kunde jag med gott samvete anmäla till 110 cm också för att få mer träning. Dessutom var det den allra första tävlingen för året och en liten avstämning hur känslan är på tävling och vilka/vilken klass vi ska hoppa nästa gång. Jag har spanat in ytterligare en inomhustävling framöver och gårdagens tävling fick mig övertygad om att vi skulle kunna testa på en 120-klass då. Hon har hoppat där innan, så jag tror att det blir bra!
