F*n också. Idag skulle jag gjort årets första tävling på Ida. Men gissa vem som fick stryka sig?
Igår kväll när jag skulle rida ett förberedande ridpass och känna så allt var OK så visade hon symptom på sin allergi. När pollen för al var hög för ett par veckor sedan så visade hon lite på eftermiddagen under några enstaka dagar. Sedan har det varit lugnt. Så allt har varit under kontroll vilket har känts kanonbra.
Men igår var det en varm & torr dag. Halterna av pollen var troligtvis högre än vanligt. Speciellt på eftermiddagen. Så hon visade symptom och det var lite mer än vad jag tycker är OK.
Beslutade mig för att hoppa lite hemma idag istället (förutsatt att allt var bra givetvis). Inga symtom idag och allt var tipp-topp. Så att åka iväg och hoppa en liten 110-klass hade ju inte varit några problem. Men det är ju inget att chansa på. Det är en lång resa dit och Idas hälsa går ju givetvis först.
Kunde inte låta bli att få ett litet sammanbrott igår. Det känns som att man försöker så himla mycket och jag hoppas så att detta är vårat comeback-år, men vi har ju inte ens lyckats att ta oss hemifrån än, haha. Samtidigt så blir jag arg på mig själv. Hon har liksom haft allvarlig headshaking som vi *peppar peppar* lyckats bota och dessutom har hon varit med om en olycka. Jag har så mycket att vara tacksam över, detta är bara en liten skittävling.
Summa summarum, många känslor igår. Idag är en ny dag. Jag kunde rida på min häst och hon kändes underbar. Idag känns allt bra igen, haha.
Känns bra att klaga av sig lite här. Och kanske tröstar det någon som också har det lite motigt. Att det är såhär för oss alla, mer eller mindre. Och när man väl står där, med en skada, allergi som ballar ur helt eller med en katastrof, då är en strykning INGENTING.
