Jag nämnde ju i samband med inlägget om hoppträningen igår att lastningen av Ida går bra.
Det känns faktiskt som att en sten släppt från mitt bröst. Inte nog med att vara osäker på HUR jag ska hantera det så bidrog det till många begränsningar. Jag kände att jag exempelvis inte kan åka på träning eller tävling med Zacke som sällskap, eller någon annan som inte är VAN vid att hantera häst. Och jag kan inte begränsa mig till att BARA kunna åka med mamma (eller Jenna). Jag behöver alla mina medhjälpare för att få säsongen att gå ihop. Det är ett projekt nog som det är.
Visst kan det komma bakslag, men jag är inte orolig för det på samma sätt längre. Nu har jag en strategi och röd tråd, och den hjälper uppenbarligen Ida väldigt mycket. Igår var hon så bekväm och det bidrog till lugn över hela resan.
Efter som att jag känner en så duktig person så var det ju ”lätt” för mig att ta hjälp, ändå var det inte självklart. Det blev en påminnelse om hur viktigt det är att ta hjälp och att använda resurserna i ens närhet. Vi är bra på olika saker och det finns alltid input att hämta från andra.
Det bar iväg på hoppträning i eftermiddags. Vi har inte tränat sedan i vintras, då var vi iväg ett par gånger och hoppade för Pontus. Men sedan kom olyckan. Och lite allergiproblem (även om det varit hyffsat under kontroll) under våren. Från och med maj/juni & framåt så har jag inte sett några symtom. Den kritiska tiden verkar vara just februari-april. Efter två år med detta så kan man nu börja se mönster och lite veta på förhand. Sedan lite problem med lastning som gjort att jag inte viljat åka mer än vad jag redan gjort, men det har tack vare Jennas hjälp gått kanonbra (*peppar peppar*). Men det största problemet är att jag jobbar mycket kvällar, och träningarna är på kvällarna. Många omständigheter som gjort att det inte blivit av förens nu helt enkelt. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte ambitionen att träna varje vecka, eller ens varannan, men ett par gånger ihop med mina lite mer regelbundna dressyrträningar hoppas jag på att få till.
Hursomhelst. Över till träningen. Vi fick hoppa mycket serier, två stycken stod uppställda och vävdes in i banorna som vi hoppade. Väldigt nyttigt för Ida. Ida kändes fin och var superduktig. Finns inte så mycket att skriva egentligen utan vi kämpar på. Kul hade vi. Nyttigt för mig att komma lite ur min comfort zone. Det är ju väldigt bekvämt att hoppa på det som man själv bygger upp hemma😜
Det jag tar med mig från träningen är att räta upp mig och komma ner i sadeln så att jag kan få tillbaka henne i balans och runt skänkeln (framförallt när det rinner på lite efter att man landat från ett hinder) samt att titta på hindret tidigare. Väldigt basic, men jag behövde bli påmind.
Måndag: Hayley promenerades och joggandes i 45 minuter i skogen med tömkörningsgjord.
Tisdag: Hayley tömkördes i skritt i 25 minuter. Första gången som vi tömkör och hon var verkligen superduktig.
Ida gick lätt konditionsträning på ett nyslaget fält. Red 4 stycken intervaller på 4 minuter. 16 minuter galopp totalt.
Mamma red ut på Palle och även han fick galoppera en hel del.
Onsdag: Hayley promenerad och joggad i skogen igen. Jag ska som sagt springa ett lopp i augusti, så jag passar på att jogga lite med Hayley för att slå två flugor i en smäll. Vi avslutade sedan med 5 minuter longering på ridbanan. Känns som att poletten börjar att trilla ned ordentligt nu gällande longeringen. Hon har tyckt att det varit lite svårt. Och med all rätt, vi har inte tränat mycket på det. Men det är trots allt något som de bör kunna.
Ida reds ut. Hon var superfin. Kändes så fräsch, arbetsvillig och fin.
Torsdag: Palle reds ut av mamma i alla gångarter.
Fredag (idag): Ida fick hoppa i regnet. Lyckades att pricka in när vädret var lite lugnare. Hon var MYCKET fin. Tog 4-5 språng på 120-125 cm och hon gjorde det så fint. Så jag nöjde mig där!
🤩
Det var lite om hästarnas träning såhär långt. Alla har varit mycket fina & duktiga. Kvar att rida idag är Hilma, vi ska rida lite i dressyr i eftermiddag.
Helgen blir lugn på hästfronten, ingen tävling. Så jag släppte ihop alla fyra hästar på betet efter mitt & Idas pass idag vilket uppskattades även om de givetvis skulle bete sig som om de aldrig sett varandra innan genom att pipa, skrika och stöka runt litegrann först.
I torsdags kväll så efteranmälde jag mig till en nationell 120-klass bedömning A i Mantorp idag.
Klockan ringde vid 05:00. Släppte ut Hayley & Ida som är här hemma just nu vid ca 05:10. Gillar att de får gå ut, sträcka på benen och äta frukost i lugn och ro. Tog sedan in Ida vid ca 06.20, och sedan rullade vi mot Mantorp vid 06:40.
Trots tidig start så var det vamt redan på morgonen. Höll framridning & framhoppning lite lättare än vanligt. Ida var ovanligt avspänd idag och kunde ändå koppla av när vi tog pauser under framhoppningen. Det kan vara svårt för henne, hon trivs inte i den miljön.
Banan bjöd sedan på 11 hinder & 13 språng. Jag tycker faktiskt att det var en ganska utmanande bana. Mamma tyckte att det såg högt ut och blev lite nervös. Hon är inte särskilt nervös när jag tävlar annars, hon vet att jag har koll på läget.
Ida gav verkligen sitt yttersta inne på banan och hoppade felfritt. JAG ÄR SÅ JÄVLA NÖJD MED HENNE RENT UT SAGT. Jag är nöjd med min ridning också förutom att jag ville rida iväg henne på ett räcke, såg ett stort läge (som egentligen inte fanns) som jag började att rida för. Eftersom att det inte var läge att gå av så blev det ett galoppsprång till. Så vi kom med lite väl mycket fart och väldigt intill räcket, Ida har ändå lite scope och hennes starkare sida är snarare att gå av lite stort än att komma intill. ”Fan, detta klarar hon aldrig tänkte jag”, men hon klev ihop så fint och tog sig över som att det var ingenting. SÅ DUKTIG. Jag gjorde liknande i förra helgens klass också, väldigt störigt. Jag lägger inte iväg/attackrider egentligen, det går ändå lugnt till, bara det att jag ser fel/tar beslutet lite för tidigt. Och när jag närmar mig så inser jag att har tagit fel beslut och behöver ett steg till (som då blir väldigt kort). Det kommer att ge med sig. Och även om hon fick ta i lite extra så har det inte blivit en obehaglig situation, utan något som hon är tillräckligt atletisk & tränad för att lösa.
Förra helgen så hade vi tre nedslag i en annan nationell 120-klass med lika många hinder & språng. Tre nedslag är egentligen inte ”OK”, men jag kände att nästan allt fanns där. Och idag var en ny dag. Ida var lite varmare i kläderna som nyligen känt på höjden och förra helgens 120-klass var exakt den där ”kom igång-klassen” som vi behövde, för idag var allt där. Precis som förr.
Skrittar fram. Framhoppning.I väntan på att få gå in på banan. Strax dags för hemfärd. Men först lite mash med elektrolyter. Jag ger inte elektrolyter vanligtvis, men under förhållanden som dessa (ca 30 grader varmt) så vill jag hjälpa till lite extra. Ida klarar värmen bra trots sin mörka färg, men hon svettas såklart mer än vanligt och då känns det bra att ge elektrolyter. Här flyger vi över det sista hindret. Pernilla Hägg har tagit det fina fotot! Lämna en kommentar
Idag stod Hilma, Ida & Hayley på schemat. Alla tre var mycket fina och duktiga.
Hilma gick sitt bästa pass hittills. Dagens arbete visade verkligen att grunderna börjar att falla på plats. Hon har aldrig varit så jämn, rakriktad och ”på rälsen” tidigare. Tydligt påväg hela tiden och jag kunde obehindrat växla med volter på 10m i diameter och rakt spår i båda varven. Wow!
Ida gick en uteritt idag. Förutom att vi först skulle gå hem på grund av ett löv utmärkte sig med en ljusare färg (👻) så var hon verkligen såååå trevlig & mysig.
Hayley och jag avancerade från gårdagens uppsittning framför stallet till att rida runt lite i skritt på ridbanan. Hon gjorde allt rätt⭐
Idag passade jag på att träna lastning med Ida igen. Jag ville göra det idag eftersom att vi tävlade igår. Räknade med lite mer stress och att vi skulle ta itu med den. Men nej. Hon var otroligt lugn och lydde minsta vink.
För oss handlar det inte om att hon ”ska på”. Hon ”kan” den biten. Det handlar om att vi ska ta itu med den stress som byggts upp kring transporten.
Ida har tagit så stora steg framåt att det nu handlar om att kunna välja tillfällen då jag vet att det kommer att finnas mer stress så att vi kan ta hand om det och jobba oss igenom det.
Att hon var så pass lugn idag är också ett kvitto på att hon inte tyckte att gårdagen på tävling var så tokig ändå trots ovädret.
Idag åkte jag tillbaka till Aneby för att hoppa min & Idas första 120 cm på nästan två år.
Fint väder (men varmt & otroligt kvavt) när vi åkte. Väderappen visade ändå OK väder. Men den hade fel. När vi kom fram så bröt åska, blixt & skyfall ut. Tävlingen pausades. Jag stod inne i transporten med Ida medans regnet nästan gjorde det öronbedövande att stå där inne samtidigt som det smällde på ordentligt. Vilken tur att jag hade tagit på henne en huva med vadderade öron.
Ovödret drog vidare ganska snabbt, men det var rejält blött. Banan var klafsig & plaskig. Trots det så gjorde Ida en mycket fin framhoppning för att sedan gå in i dagens nationella 120-klass med bedömningen totalfel.
Banan bjöd på 11 hinder och 13 språng. Resultatet blev inte så bra, tre nedslag. Men det var inga ”hej kom och hjälp mig rivningar”. Det var faktiskt en stabil runda och det var väldigt lätta touchar. Två av nedslagen kom precis i slutet. Jag vill inte normalisera att tycka att det är OK med tre rivningar, men i just detta fallet så var det ingen obehaglig runda för Ida och det blev väldigt bra träning för oss. Det blev väldigt tydligt att vi nästan är ”där”. Så jag är faktiskt nöjd trots resultatet, det fanns ändå en kvalité i rundan även om det kan låta motsägelsefullt. Ni får helt enkelt lita på mitt ord😉
Hon var helt klart redo för att testa på en 120-klass, men som jag sa till Jenna som var med, vi behöver lite tur också. Och med tur så menar jag att det för dagen är bra förutsättningar. Och igår var en sådan dag då flera små saker bidrog till att det var lite jobbigare. Oväder. Paus. Blött. VARMT. Och så var hon dessutom superkissignödig visade det sig. Det är sådant som inte spelar så stor roll sedan när man är redo med marginal, men när man inte är det så spelar såklart allt sådant in. Hoppas att ni förstår mitt resonemang. Vanligtvis så föredrar jag att vara så pass redo att det är vattentätt, men nu kände jag att vi behövde rycka plåstret och utmana oss lite efter bra prestationer i 110-115cm för att stämma av läget och komma vidare.
En sak som kändes väldigt bra var att hinderna inte kändes höga. Jag tycker normalt sett inte att 120 cm är högt, men med tanke på att det ändå har gått ett tag sedan vi sist tävlade på den nivån så hade det inte varit konstigt om det ändå hade sugit till lite i magen.
Nu är det färdigtävlat för denna helg. Nu tränar vi vidare!
Framhoppning. Nöjda & glada efter vår start. Bästaste! Lämna en kommentar
Igår eftermiddag så hoppade jag Ida. Det gick väldigt bra!
Vi testade vi ett räcke på 130 cm några gånger. Vi har precis börjat att nosa på de höjderna (under väldigt kontrollerande former). Markbom innan så att jag kan sitta lugnt och typ kan garantera ett behagligt läge för henne att jobba med.
Liten tendens till att gå iväg och få högsta punkten i språngkurvan lite sent just igår. Förra gången vi nosade på lite högre så blev hon lite imponerad och en aning ”tom” i sprången. Hoppade då mer uppåt än framåt. Landade nära bakbommen och vågade inte riktigt ta för sig. Då vill jag hellre ha tendensen att hon går iväg en smula, så det kändes bra att det var på det viset denna gång.
Hon var mer bekväm och bjöd hela språnget igenom. Styrka & bärighet behöver förbättras på sikt så att hon genomgående orkar hoppa lite rundare även på de lite högre hinderna. Igår blandade hon kvalitén en aning. Men på det stora hela mycket fin hoppning! Supernöjd.
Palle släppte transportolyckan som hände i början av året snabbt. Faktum var att han aldrig lade någon vikt vid det överhuvudtaget. Det var som det aldrig hänt direkt efteråt. Ida var det tvärt om med. Hon var livrädd. Vi började med att transportera henne ihop med Palle (vilket har gått bra) och sedan successivt övergått till resor på egen hand. Det har också gått bra och hon har blivit lugnare & lugnare.
MEN (japp, det kommer ett men), trots att det gick bra till en början så kom det sedan ett bakslag. Och jag har aldrig haft en svårlastad häst. Jag tränar lastning med mina hästar lite & ofta från det att de är unga. Genom att göra det så har det sedan alltid gått bra med samtliga hästar. Palle & Ida har jag exempelvis rest mycket med själv genom åren.
I detta fall där det ligger ett trauma bakom så hjälpte inte min vanliga strategi. Hon har gått på transporten men jag har ju sett att problemet fortfarande är där (om that makes sense) vilket gör att det knyter sig vissa gånger. Det har absolut inte varit omöjligt eller farligt, men Ida har verkligen var inkonsekvent med sitt beteende. Jag har inte vetat vart jag har henne eller hur jag ska nå henne. Jag har inte vetat hur jag ska kommunicera med henne för att hjälpa henne att ta sig över denna puckel (som bara visar sig vid vissa tillfällen).
Så jag kallade hit min kompis som kan detta på riktigt. Vi tränade under förmiddagen idag och det gick verkligen jättebra. Jag har studerat och lärt, så nu har jag lite att jobba vidare med i veckan. Dagens lastträning kändes otroligt lovande inför framtiden, på slutet var Ida avspänd och kunde även backa ur lugnt på kommando vilket har varit ytterligare en sak som varit väldigt svår för henne.
Jag är så glad och tacksam att vi kan få hjälp med detta innan det blir ett ännu större problem. Supernöjd!
Det har varit FULLT UPP de senaste dagarna. Inte hunnit att uppdatera er.
Hur som helst. Ursprungsplanen den här helgen var att starta 110 cm med Palle i Vaggeryd idag, och sedan 115 cm med Ida imorgon. TYVÄRR blev tävlingen inställd.
Fanns en tävling i Huskvarna idag, men de hade bara upp till 110 cm först. Så jag tänkte att det inte var aktuellt för Ida, så jag anmälde Palle. Men så meddelande tävlingsplatsen för bara några få dagar sedan att de skulle lägga till en 115 cm som sista klass på dagen. Så då ändrade jag faktiskt från Palle till Ida och startade 115 cm. Känner att vi (främst jag) vill ha en 115 cm i kroppen innan jag går vidare mot 120 cm. Tråkigt att inte starta på Palle förstås, men det är Ida jag fokuserar på och detta passade in perfekt i vårt schema. Kommer nog nya tävlingar till Palle snart!
Sagt och gjort, vi åkte dit och startade. Resultatet? Ett nedslag i omhoppningen, 0+4 fel. Ida var lite matt idag. Kan bero på dagsform, kanske hennes allergi (även om hon känts tipp-topp det senaste) och/eller övervikt. Svårt att hålla hennes & Palles vikt i schack. De får komma hem från sommarhagen emellanåt för att reglera vikten litegrann, men det är svårt ändå.
När jag menar matt så menar inte jag att hon är seg. Hon är aldrig seg. Bara det att hon inte riktigt orkar arbeta som jag vill med kroppen. Det blev lite platt emellanåt. När jag försökte att engagera med mer skänkel så kände jag att hon föll mer på bogarna och dök lite i handen. Jag har varit nöjd med min ridningen det senaste, men jag är inte riktigt nöjd med den idag. Men det är helt ok. Inga stora grejer. Det blev ett bra träningstillfälle och det kändes trots detta ändå tryggt & stabilt även om jag inte var on top, men det är inräknat i kalkylen när jag åker på tävling. Nivån ska var tillräckligt befäst för att vi båda ska kunna ha en sämre dag utan att det blir en obehaglig upplevelse.
Det har gått 2 år sedan vi red högre än 110 cm. Så ett nedslag idag är ju ändå helt OK och det var härligt att känna att höjden ändå var lätt för oss även om vi inte riktigt hade den kvalité som jag vet att vi kan ha. Tar med mig mycket från dagens runda och ser fram emot att träna vidare! Mot nya utmaningar.
Ida redo för uppvärmning. Så tacksam för att vi kan tävla igen. Framhoppning!Inne på den stora & härliga banan. Tack för idag Ida. Och stort tack till Jenna som hängde med och dessutom hjälpte mig med lastningen av Ida som strulat sedan olyckan. Ska träna vidare med henne när jag kommer hem från SRF. Lämna en kommentar
