Jag nämnde ju i samband med inlägget om hoppträningen igår att lastningen av Ida går bra.
Det känns faktiskt som att en sten släppt från mitt bröst. Inte nog med att vara osäker på HUR jag ska hantera det så bidrog det till många begränsningar. Jag kände att jag exempelvis inte kan åka på träning eller tävling med Zacke som sällskap, eller någon annan som inte är VAN vid att hantera häst. Och jag kan inte begränsa mig till att BARA kunna åka med mamma (eller Jenna). Jag behöver alla mina medhjälpare för att få säsongen att gå ihop. Det är ett projekt nog som det är.
Visst kan det komma bakslag, men jag är inte orolig för det på samma sätt längre. Nu har jag en strategi och röd tråd, och den hjälper uppenbarligen Ida väldigt mycket. Igår var hon så bekväm och det bidrog till lugn över hela resan.
Efter som att jag känner en så duktig person så var det ju ”lätt” för mig att ta hjälp, ändå var det inte självklart. Det blev en påminnelse om hur viktigt det är att ta hjälp och att använda resurserna i ens närhet. Vi är bra på olika saker och det finns alltid input att hämta från andra.
