En blogg om mig och min resa med hästarna
Ellens Horselife Inlägg
Måndag-onsdag är och kommer att vara ganska hektiska för mig & Zacke. På torsdag åker vi nämligen på festival igen. Det ska bli superkul!
Så det är shopping, packning, jobb och givetvis hinna med så mycket som möjligt med djuren. Jag prioriterar bland annat kvalitativ träning av Ida så att vi ändå får in ordentlig träning innan jag åker iväg. Jag vill ha så lite som möjligt att hämta upp sedan.
Dessutom städning här hemma och se till att allt är iordning så att hundvakterna som flyttar in hos oss får det så lättjobbat som möjligt.
Kickstartade denna vecka med en dressyrträning för Ulla imorse. Vi börjar alltid med att gå igenom den senaste tiden och de senaste tävlingsstarterna. Sedan analyserar vi Idas nuläge för dagen och utgår ifrån det.
Vad behöver Ida idag? Vad behöver bli bättre för att hon ska bli ännu bättre på hoppbanan? Det må vara en dressyrträning, men den är skräddarsydd utefter våra mål.
Vad vi kommer fram till under vår nulägesanalys lägger sedan grunden för vilka övningar som vi sedan rider under träningen. Allting har ett syfte. En öppna, en skänkelvikning eller bakdelsvändning blir inte värdefull för att den genomförs, det är kvaliteten och syftet som gör skillnaden. Övningarna som vi rider är ett verktyg för att skapa ett bättre arbete igenom kroppen, en starkare, smidigare & bärigare häst helt enkelt. En häst blir inte samlad genom hand och skänkel, utan genom väl valda övningar som utvecklar hästens genomsläpplighet, rakriktning & smidighet.
Vi tar tid på oss om det krävs och ger detaljerna tid att falla på plats för det är oftast där som utvecklingen sker, i det ”enkla” och noggrant utförda arbetet. Inte genom att hoppa från en övning till en annan.
Ida var ganska explosiv till en början idag, hon gick isär och ”ville” bara skjuta iväg i övergångarna. Där hade vi något att bita i direkt. Hon rätar ut sitt bäcken, sänker ryggen och sedan ”NU KÖR VI” kind of vibe. Hon har svårt för att vänta mentalt, och när hon tror sig veta vad vi ska göra så varvar hon upp. Och övergångar är svåra för henne, så vi lade en hel del jobb på det. De gick från dåliga, till att få till några riktigt bra. Jag tror att Ida tycker att de är jobbiga dels mentalt, men också kroppsligt, hon är en väldigt lång häst. Viktigt att acceptera det och inte bli girig, utan några stycken med kvalité, sedan lämna. Skulle jag börja sätta press och tänka ”jag ska ha si & såhär många bra övergångar” så skulle det bli pannkaka. Dessutom, det är helt fel mindset när man håller på med djur.
Utöver det så red vi några byten och även lite vändningar i galopp. Alltså att jag rider på en volt i galopp och sedan ber henne vända 2 steg, sedan lämnar jag. Hon är väldigt trevlig att jobba med under en pågående gångart (det är just i övergångarna som det lätt knyter sig), och i bytena väntade hon fint på hjälpen. Bytena var en sådan sak hon kunde ladda för mycket förr, men det gör hon oftast väldigt bra numera!
Bra träning som vanligt. Jag är supernöjd.
Karaktäristiskt för Borzoien är den långa nosen. Vi älskar den. ”Fulsött” eller bara fult tycker andra, haha.
En snabb googling sammanfattar den långa nosen såhär:
”Borzoiens långa nos är ett resultat av avel för hetsjakt. Den ryska adeln avlade fram hunden för att springa ikapp och fånga snabba byten som vargar och harar.
Den långa nosen ger hunden tre stora fördelar:
Bättre syn: Nosens form ger hunden ett bredare synfält. Den kan lättare upptäcka och följa byten under jakten.
Större luktsinne: Den rymmer fler doftceller. Det hjälper hunden att spåra djur.
Starkt bett: Nosens längd ger plats åt kraftiga käkar. Det gör det lättare för hunden att hålla fast stora och starka byten.”
Om detta är 100% sant vet jag inte, men om ni undrar kring den långa nosen så är detta googles svar på det hela.
Lämna en kommentarTänkte att jag skulle dela ut en känga igen. En liten bara, haha.
Jag gillar ju att träna, så jag får ju givetvis upp ett x antal online-coacher i mitt flöde. Många av dem är kanonduktiga och jag tycker att det är kul att kolla på deras content. Och allt behöver inte vara perfekt. MEN när de trycker hårt på saker som: ”på mitt kostschema så kan du gå ner i vikt utan att vara hungrig” samt ”du kommer att bli av med ditt sockersug” och yada yada så blir jag lite trött. Det är ändå några stycken som har detta som sitt försäljningsknep.
Först. Ja, vad du äter spelar jättestor roll för din mättnad. Det är extremt relevant, speciellt vid ett underskott. Men det är också helt normalt och vanligt att du förr eller senare på ett kcal-underskott blir hungrig. Hunger, mättnad och dylikt är väldigt inviduellt. Därför får vissa kämpa, andra inte.
Hursomhelst, som jag sa, de allra flesta blir hungriga efter kortare eller längre tid på ett underskott. Det är liksom ett bevis på att det fungerar (fast inte nödvändigtvis😜). Ni fattar. Och diet & sockersug är en dålig ekvation från början. Självklart blir många sugna på energirika grejer om de är i ett underskott.
Summa summarum. Beroende på dina inviduella förutsättningar så kan du absolut gå ner i vikt utan att vara hungrig, till en viss gräns. Ett bra kostupplägg kan minska hungern betydligt genom att innehålla mycket protein, fiberrika livsmedel, mat med stor volym (grönsaker, potatis, frukt), lagom stort kaloriunderskott och regelbundna måltider.
För vissa personer, särskilt i början av en viktnedgång eller vid ett måttligt underskott, kan hungern vara ganska liten eller obefintlig. Om de tidigare åt mycket energität mat eller smååt ofta kan de känna sig betydligt mättare på en mer genomtänkt kost.
Jag blir bara lite trött när man säljer in det så hårt som vissa gör, för det är ett faktum att det kommer att vara långt ifrån allas sanning. Många kämpar dessutom väldigt hårt med detta, så jag tycker det är viktigt att vara ärlig. Eller är jag bara en tjurig kärring? Haha.
Blev en kort utflykt denna söndag eftermiddag. 30 minuter bort ligger Fagertofta Gravfält, så vi tog oss en titt på det. En häftig plats!
Några fakta om Idun:
- Hon fyller 3 år i oktober!
- Hon är mestadels Border Collie, men har även Australian Shepherd, Springer Spaniel och Golden Retriver i sig.
- Hennes bästa egenskap är att hon är gudomligt snäll och glad. Superduktig ihop med andra hundar, hon är så klok och vettig (förutom att hon kan leka lite väl tufft om de inte är i hennes storlek).
- Hennes sämsta egenskap är att hon ofta drar i kopplet på nya platser eller i omgivningar där det händer mycket eller där hon själv har mycket förväntan. FÖRVÄNTAN är stor i denna hund kan jag säga, haha. Det kan räcka med att hon ser Josef 60 meter bort och då säger hon: ”JAG MÅSTE HÄLSA NU, JAG ÄLSKAR JOSEF, OM VI INTE SPRINGER NU SÅ KANSKE VI MISSAR HONOM”. Hon blir överexalterad och får tunnelseende helt enkelt, och då hatar hon att vara ”kontrollerad”. Att då vara kopplad triggar henne ännu mer. Vi har tränat mycket på det, och det handlar inte om att hon inte är tränad nog eller inte förstår, det är ett stressproblem i grunden. Jag har accepterat att koppel inte är hennes starka sida, och det är helt OK. Även solen har sina fläckar så säga.
- Hon är en aktiv hund, men inte så aktiv som man skulle kunna tro. Hon har inga olater, sover mycket och är inte svår att ta hand om en dag. Hon är oerhört enkel till vardags och man behöver aldrig tänka två gånger. Hon är också helt fine med att det blir en dag utan träning eller aktiviteter. Det märks ingenting på henne.
- Hon är lätt att motivera till träning. Alla typer av belöningar passar henne. Lek, godis, klapp. Allt funkar.
- Hon har lite ”vakt” i sig på ett sätt, hon skäller om hon hör någon komma för att tydligt signalera till oss, och sedan överfaller hon dem med välkomstpussar, haha.
- Hon kan även vara lite ”harig” som jag upplever att ganska många hundar med vall i kan vara. Både med yttre ting, men också i hanteringen. Man får borsta, plocka fästingar och fixa klorna med en viss finess.
Borzoien är en typ av vinthund. Första gången som jag ens interagerar med en hund av denna typ. Jag har ingen erfarenhet av dem sedan innan.
Vi fick väldigt mycket information från uppfödaren om hur Borzoierna är. Och en sak som de berättade var att de oftast är väldigt tydliga med när de har ont. De kan skrika som bara den och man kan tro att de brutit benet, men så visar det sig att det ”bara” är något litet. Med det sagt, det ska självklart tas på allvar, men i vissa fall så kan det låta väldigt mycket värre än vad det är och man behöver inte gripas av ”panik” direkt och anta det värsta.
Många ägare beskriver dem som ”dramatiska”, att de kan skrika eller tjuta vid plötslig smärta, rädsla eller överraskning, ibland mer än vad andra raser skulle göra vid samma händelse. Men detta är ju givetvis väldigt inviduellt.
Ninlil är helt klart extremt ”vocal”. Hon är ändå en ganska tuff tjej (ni har ju sett hur de leker😅) och skriker inte i tid & otid. Men häromdagen hade hon nog lite värk i munnen eller svalget. Oklart exakt vad det var. Hon vägrade att dricka och skrek bara hon såg vattenskålen. Och medans hon åt så pep hon oavbrutet. Gav man henne en hård godis så skrek hon rätt ut. Hjärtskärande skrik verkligen. Och jag blev ju halvt hysterisk, haha. Lät som om att hon hade fraktur i 3 tänder liksom. Jag undersökte mun & svalg utan framgång. Hon gapade stort och bah: ”FIXA MIG”.
Detta hände ca 15:00 på eftermiddagen. Och sedan vid 18:00 så var hon precis som vanligt igen. Och sedan har det inte funnits en tillstymmelse till att ha ont. Så himla skönt. Och med tanke på hur tydlig hon är så är jag helt säker på att hon nu är helt bekymmersfri. Det är skönt att hon säger till (hennes obehag ska tydligen inte undgå någon, haha) och att hon verkligen visar. Det är bara så ovant att reaktionen är så stark & tydlig.
FÖRE:
EFTER:
Hoppla. Här har det hänt något. Det är inte bara träning, tävling och planera nästa ridpass. Emellanåt så måste man ägna sig åt lite grejer som dessa, ni som har häst (och speciellt flera) vet att det alltid är något, haha. Den här gången så är det Palle som gjort sig något.
Kommer troligtvis att ställa in honom idag när det är som varmast för att skydda honom från flugor. Jag brukar ”klutta” på en fet salva som skydd från flugorna, och det gjorde jag nu också. Men den trillade av efter bara några minuter i hagen, fäster lite sämre när man tvättat precis innan.
Han rör sig precis som vanligt i skritt och verkar inte bekymrad. Tänker att jag kontrollerar hur han rör sig i trav lite senare under dagen.
Lämna en kommentar