Passade på att gymma imorse medans det var -20. Lite skönare att rida hästarna kring lunch i solen om någon timme medans det är som varmast.
Inga rekord gjorda idag, bara kämpa sig igenom sina vanliga vikter och repetitioner. Eftersom att jag började att träna inför streetlifting för ungefär 5 månader sedan så har jag kunnat sätta rekord på rekord. Och det kommer nog att kunna fortsätta så ett tag till, men det kommer att plana ut mer & mer.
Jag körde pull ups och dips idag. På tisdag kör jag troligtvis nästa pass på gymmet, och då står det bänkpress och knäböj på schemat.
Igår testade jag årets semla! Den var god, men kan såklart inte jämföras med en vanlig semla. Och de ska ju inte jämföras heller tycker jag, två helt olika saker. Har ni testat den? Vad tyckte ni om den i sådana fall?
Det är mycket skare här vilket begränsar möjligheterna att rida en hel del. Men imorse så sladdade mamma till ett spår på ridbanan så att vi ändå kunde rida där så att vi inte behöver åka iväg med hästarna varenda ridpass. Underlaget var givetvis inte perfekt, men jag kunde ändå jobba Ida en hel del i galopp och hon var superduktig. Palle likaså! Imorgon kör vi repris.
Det är synd att det är så dåligt underlag nu. Hade räknat med att komma ut och ha hästarna i tävlingskondition tidigt iår. Vet inte ens när jag styrde på ett hinder senast? Oyckan som medförde oplanerad vila och nu sämsta möjliga förutsättningar till att rida så kommer det helt enkelt att dröja lite längre än vad jag hade hoppats på. Ett ridhus hade suttit fint nu. Undrar vart man hade varit då? Längtar så tills banan är ridbar igen! Eller ja. Det är den ju, vi red ju på den idag, haha. Men ni fattar!
Hade en liten rant för mamma i stallet häromdagen gällande det här med disciplin. Tänkte att ni skulle få höra den också, haha.
Disciplin och att vara den som ”gör jobbet” är ju varannan onlinecoachs favoritfras och har varit ett tag. Jag är väldigt kluven till det där, och det har jag alltid varit. Det finns så mycket som jag tycker är skevt med vissa saker som de säger om jag ska vara helt ärlig.
Eftersom att jag gillar att träna så får jag upp en hel del inlägg i flödet, ni kanske är förskonade från detta. Men åter till saken. Behövs det disciplin och lite jävlar annamma? Ja det gör det, men det är ju också väldigt lätt för en influencer på instagram att raljera om det där på grund av två väldigt enkla anledningar:
Det är deras jobb. De tjänar pengar på att gå till gymmet, hålla sig i form och göra content (alltså inlägg till sina sociala medier).
Träning är deras hobby! Väldigt lätt att lyfta sig själv och påstå att man själv har bra disciplin och gör jobbet när man i själva verket åker till gymmet och gör det som man gillar mest.
Självklart kan människor behöva en spark i baken. Vi BEHÖVER röra på oss, jag är den första att skriva under på det. Men jag tror på att hitta sitt EGET varför, sitt eget driv och försöka att hitta något som man själv gillar och som passar in i ens livspussel. Summa summarum så tycker jag väl helt enkelt bara att retoriken som vissa använder är lite tröttsam och inte helt rättvis.
Mvh från någon som inte tänker påstå att jag har bättre disciplin än någon annan bara för att jag åker till gymmet och utövar min hobby. Lämna en kommentar
Det är bara att kämpa på med att hålla igång hästarna nu. Det är kallt, men det lyckades ändå regna häromdagen vilket spädde på skaren ännu mer. Tyvärr ser det inte ut att bli milt än på ett tag. Vi lyckades ändå få till ett pass idag, eller ja egentligen inte. Ida var så väldigt spänd så jag promenerande henne bara, och Palle skrittades bara också. Men förhoppningsvis bidrar dagens lilla luftning till att de är lite bekväma och kan ridas lite mer ordentligt på lördag istället.
Ida är ganska atletisk när hon sätter den sidan till så det kändes bara onödigt att hoppa upp när jag kände att hon inte riktigt var att lita på. Speciellt eftersom att dressyrsadeln var på, vinterridstövlar, största jackan och dåligt underlag. Lite för många parametrar som talar till min nackdel om det bär av.
Det är ju vad det är. Ser fram emot när det smälter och man kan börja dra fram bommar & små hinder på ridbanan och börja träna på riktigt. Hur eller hur så är hästarna fortfarande under igångsättning, så att pulsa lite i snön är egentligen bara bra och uppbyggande träning för dem. Förhoppningsvis blir det ett lite mer ordentligt pass på lördag istället.
Både Palle & Ida kändes fina idag. Ida gick sitt första ridpass på 2,5 vecka, kändes oförskämt bra. Nu trappar vi sakta upp träningen igen. Så fort vi är igång lite mer på riktigt igen så ska träning & tävling bokas in. Det är några veckor kvar tills vi är där (borde dock inte ta alltför lång tid), mål finns så att säga!
Tre dagar i fina Mattila i Värmland. Jag har promenerat med Idun, bastat och ätit snacks. Zacke har åkt skidor precis som mina föräldrar. Väldigt mysigt, men nu är det dags att återgå till vardagen!
Hemmasnickrad sopsortering, inga containrar här inte!Pappa, jag & Idun på prommis.
Imorgon är planen att jobba och åka till ridhus med Palle & Ida!🫶
OM jag längtar tills hästarna är i träning igen. Vecka 7 (alltså nästa vecka) är tanken att sätta igång dem igen. Det har varit några bumps in the road, men hoppashoppashoppas att vi får en lång och bra sammanhängande period nu. Snälla!
Jag läste en text på Solo Equine som delades på Facebook och blev inspirerad och ännu mer taggad på att rida så bra som jag bara kan när vi sätter igång igen. Texten löd såhär:
”If there is one thing I’ve done throughout my career, it’s ride a lot of young horses.
When you spend that much time starting horses from the ground up, you start to realize that we often talk about ”suppleness” as if it’s a gym goal, something to be achieved through more bending, more lunging, or more ”work.”
But with a young horse, stiffness isn’t a physical problem. It’s a mental one.
Stiffness is the physical manifestation of doubt.
When a young horse is out of balance, they feel vulnerable. Their instinct is to brace, to lock their neck, hollow their back, and wear their muscles like internal armor. They are holding onto themselves because they don’t yet trust that they can stay upright without that tension.
You cannot force a horse to be supple. You can only invite them to be balanced.
Suppleness is what happens the moment the horse feels secure enough to let go. It’s the ”release” of the internal brace. As the rider, your job isn’t to ”bend” the horse into submission; it’s to be so steady in your seat and so clear in your intent that the horse feels safe enough to let go.
This is the ultimate parallel in life and training:
Balance is the prerequisite for freedom. It is the rider being so predictable that the horse can find his own center.
Suppleness is the evidence of that freedom. It is the ”release” of the muscles once the fear of falling is gone.
Trust is the bridge between the two.
Suppleness isn’t something you create; it’s what’s left over when the horse finally feels secure enough to drop their internal armor and let the movement flow through them.
Next time you feel resistance under the saddle, don’t ask ”How do I make them bend?” Ask, ”What am I doing that makes them feel like they need to hold on?”
Mastery isn’t forcing the suppleness. It’s creating the safety that allows the suppleness to emerge.”
Det finns några tillägg som jag skulle kunna addera och saker som jag kanske inte riktigt håller med om till 100% i alla situationer, men strunt samma, summa summarum är att jag älskar detta sättet att tänka och det inspirerade mig. Jag är redan inne i detta tänket sedan innan, men nu blev jag inspirerad att vara ännu noggrannare med att fråga mig själv: ”Hur kan jag göra för att min häst ska vara ännu mer avspänd, bekväm och låta energin flöda igenom kroppen?” Allting går alltid tillbaka till mig som ryttare, aldrig tvärt om.
Två suddiga och lite tråkiga screenshots från det senaste passet med Hilma. Hon är verkligen inne i en utvecklingsfas just nu. Hon är bärigare än någonsin och orkar dessutom att bjuda på ganska bra i det jobbet numera. Jag tycker verkligen att hon är SÅ SÅ SÅ fin.
Skänkelvikningarna har varit lite svårt, me de lossnar mer och mer. Hon blir helt enkelt mer & mer redo för LA för varje vecka som går.
I LC & LB så vill domarna se ren takt i alla gångarter på en avspänd häst som bjuder framåt. I LA så vill de givetvis ha allt det, men utöver det så ställs det högre krav på hästens form. Den ska vara bärigare och stadig. Den ska också kunna visa tydligare skillnader i mellangångarterna. Och så ska givetvis skänkelvikning, ryggningar och förvänd galopp vara befäst. Har man en häst som inte orkar gå i den samlingsgrad som LA kräver så får man det oftast kämpigt med exempelvis volterna i galoppen, det är nämligen 10-metersvolter som gäller.
Skänkelvikningarna är bara en fråga om att ”poletten” ska trilla ner hela vägen. Det som är hennes största svaghet är mellangångarterna. Det är inte bara att rida snett igenom och gasa på som att det inte finns någon morgondag. Utan jag bygger vidare på dem genom att göra små övergångar inom gångarten. Inte driva på så mycket så att jag rider ifrån bärigheten och får henne på bogarna. Utan små små växlingar fram & tillbaka inom gångarten för att bygga upp elasticiteten. Bara det är jobbigt nog. Det är ett extremt viktigt arbete som ska göras oavsett om man tävlar dressyr eller hoppning. Att kunna rida små växlingar fram & tillbaka på ett nästan obemärkt sätt är avgörande för att kunna få bra precision på hinder, annars finns det ju inget att ”spela på”.
