Som hästmänniska så tror jag att det är bra att inte satsa allt på ett kort, för mig är det viktigt att ha mer än ”bara” hästarna. Hästar upptar mycket tid, så det kan vara svårt att hinna med så mycket annat. Men som alla vet, ibland går det snett med hästar och hur många har inte slutat för att de bara inte orkar? (Säkert ihop med andra faktorer, men ändå). Det är ju såklart helt okej, men just därför så tror jag att det är viktigt att ha flera intressen och glädjeämnen. Så att det liksom jämnar ut sig litegrann.
Jag gillar exempelvis att träna (no shit, haha), andra djur (framförallt mina hundar), åka på hårdrocksfestivaler (och leva allt annat än hälsosamt med godis, snabbmat, dryck & sena nätter). Däremot ger det mig annat. Där träffar jag nya människor, lyssnar på musik och lever i stunden på ett annat sätt. Det är också en aspekt i hälsa och ger en balans till mitt liv.
Summa summarum, jag tror att det är viktigt att låta flera intressen ta plats i ens liv så att det finns flera platser att hämta energi & glädje ifrån när det krävs. Dessutom så kan flera intressen komplettera varandra. Att träna själv och vara intresserad av fysiologi samt att träna hundarna ger såklart färdigheter som man till viss del kan ta med sig i ens träning av hästarna!
Jag får regelbundet frågor om Lillan. Hon mår fint i hagen. Det går inte att se något fel och så säker som man kan vara, så säker är jag på att hon mår bra. Hennes problem som hon troligtvis haft sedan hon var mycket ung gör henne oförmögen att prestera som en atlet då hennes rygg inte har den rörligheten, det gör det väldigt svårt för henne att hoppa och gå på böjt spår. Tidigare hade hon ont, men det upplever jag som sagt inte att hon har just nu. Känts stabilt en längre tid nu.
Jag tänker ofta på hur det skulle kunna ha blivit, och det är faktiskt fortfarande svårt för att mig att under vissa dagar acceptera till 100% att inga av alla de förhoppningarna som man hade fick slå in. All tid som man lade ner utan att det fick ge utdelning på det sätt som man hade hoppats.
Min uppfattning är att väldigt mycket går att jobba runt. Och till viss del så gick det att göra det på Lillan också, men inte till den grad att hon kan tränas på riktigt eller förväntas prestera. Hon var snäll att rida på även om det tog lite tid att få henne ”vettig” då hon var en väldigt känslig häst att rida (och med all säkerhet störd av hennes problem). Hur eller hur så märkte man tidigt att många saker var märkligt svårt för henne. Trots det så hann vi skapa ett fint partnerskap där hon litade på mig. Hon är lite speciell, men en otroligt snäll tjej.
Men precis som de allra flesta hästägare någon gång får erfara så kommer det skador & fel som man ibland inte kan göra något åt hur mycket man än försöker. Det är tyvärr en del i att ha djur. I slutändan så kan man bara ta så väl hand om dem som man bara kan, och så får man hoppas att man har lite tur också, för det ska också till. Men visst är det jobbigt. Och man blir påmind om hur skört det är. Det är tufft att börja om, rädslan att något ska gå snett lurar i bakhuvudet emellanåt. Det är bara att hoppas på att den nya början blir allt det där som man hoppats på. När vi förlorade Corven i kolik så var det Ida som blev min nystart. Nu hoppas vi på att Hayley blir en lika lyckad nystart som Ida blev och att Lillan får fortsätta att må bra i hagen🥰
Att ha en bra hand är viktigt som ryttare, det är något som man ofta nämner. Men vad är egentligen en bra hand? Jag har jobbat mycket på min hand (och gör fortfarande), här kommer lite reflektioner från mig.
För mig är det viktigt att handen är buren med armbågen lätt böjd, utan att handen blir för hög eller ostadig. Ett problem som jag ofta ser är en för låg och nertryckt hand eller en arm som är för rak. Då blir tygeltagen stumma. Händerna ska hållas med en handsbredd mellan och handen ska vara omvriden så att ryttaren ser lite grann av de tre första knogarna på handen. Tygellängden ska vara tillräckligt kort så att ryttarens armbågar hamnar något framför överlivet. Rider du med för lång tygel så kommer armbågarna för långt bak. Det leder till att armarna blir yviga och att du inte blir tillräckligt följsam.
Något annat som är viktigt är att försöka att ta så lite tygeltag bakåt som möjligt. Och man ska inte rida med för hög ”tygelspänning”, alltså att man själv tar åt sig tygeln mer än vad man bör för att man själv vill ha mer i handen. Studier har visat att hästarna vill gå med ingen eller med ett lätt stöd i tygeln. Det varierar också hästar emellan. Det är viktigt att ha ett stöd som gör att hästen kan vara bekväm. Så att hästen inte ”gömmer sig” och backar ifrån bettet för att skydda sig. Genom att vara väldigt förutsägbar, mjuk och tydlig med sin hand så kan hästen känna sig trygg, lita på den och därmed möta den på ett bra sätt.
Det är ofta mycket fokus på handen. Men det är ju egentligen bara en liten den av ryttaren, hela ryttarens kropp är viktig. Jag läste detta som jag tyckte var ganska klokt häromdagen:
Nuno Oliveira told us: “You often hear that so-and-so is an extraordinary rider because he has very good hands. Rarely do you hear that someone is a splendid rider because he knows how to act with his legs very well. Both are of equal importance if you want to be worthy of being called a good rider… The rider’s legs should be connected to the horse, but completely relaxed and lowered so that whenever they need to act or intervene, they act or intervene in a supple way for the horse to respond with suppleness, and not in a rigid and hard manner to which the horse invariably responds with rigidity, hardness or rejection.”
(Jag kör lite återpubliceringar av populära inlägg framöver, vet att många gillar när jag delar mina tankar om saker, men jag har ju redan berört de flesta ämnen någon gångoch sedan försvinner de inläggen i mängden. Så nu kommer vissa utav dem igen).
Det förekommer att man hör klagomål på domaren och/eller bedömningen på dressyrtävlingar. Och det händer att jag har synpunkter på bedömningen också, men det är väldigt sällan numera. Senaste gången var det för flera år sedan och då gällde det inte min egen bedömning (den var jag nöjd med), utan hur ett annat ekipage kunde vinna klassen trots en otroligt spänd ritt med många missar. Det blev jag besviken över att se. Sedan kan jag givetvis ha små synpunkter som jag kan dela med mig av, men nu menar jag när man blir upprörd på riktigt.
Det är ganska ofta som man ser inlägg på nätet där den bedömde anser sig blivit orättvist behandlad. Häromdagen läste jag ett inlägg där personen rent av kände sig förnedrad av domaren.
Jag minns att jag kunde klaga och tycka att jag blivit orättvist bedömd när jag gjorde mina första starter i dressyr på Palle för ca 10 år sedan. Kollar jag tillbaka på filmerna nu så förstår jag domaren och poängen. Jag ska sticka ut hakan lite nu och påstå att många tror att de rider lite bättre än vad de faktiskt gör. Jag har själv varit där, så jag vet. Man undrade varför man inte fick högre poäng tills man faktiskt började att förstå HUR det ska vara för att man exempelvis ska få en 8:a i en LA-klass.
MEN. Det ska också sägas att domarna där ute håller lite olika kvalitè, givetvis förekommer det bättre & sämre bedömningar. Det är vi ju alla väl medvetna om. Det är mycket som har behövts och behöver förändras vad det gäller dressyren. Det jag vill komma till är dock att det är lätt att skylla ifrån sig. Genom att TRÄNA och bli BÄTTRE så blir det allt svårare för domaren att sätta ett dåligt betyg oavsett vilken domare det är.
Något annat som är viktigt är faktiskt att LÄSA på om de olika momenten. Exakt hur ska en längning av hästens form genomföras? Ska hästens huvud vara i höjd med bogbladen? Nedanför? Om du inte känner till hur momentet ska ridas rent teoretiskt så blir det svårt att pricka rätt. Läs igenom TR och hur domaren ska döma.
Samtidigt så måste vi också kunna diskutera hur domarna dömmer. Det är svårt det där. MEN. Det finns en viktig sak att komma ihåg. Domarna finns för oss och jag tror faktiskt inte att de medvetet vill trycka ner de som tävlar.
Ett härligt minne från oktober 2022 när jag & Merry vann LA:3 på 71%. 1 kommentar
Det här med att rida framåt. Jag läser och hör alldeles för ofta att man löser det mesta med att ”rida framåt”. Och jag håller inte riktigt med. Så kan det absolut vara, om ryttare & häst behåller sin balans. Jag vill poängtera att hästen ALLTID ska bjudas framåt igenom kroppen, men det är inte samma sak som att rida fortare.
Ofta ser man folk forcera och rida just fortare när de exempelvis rider an ett hinder igen efter att de just vägrat, och därmed så rider de ifrån sin balans ännu mer. Hästen blir spänd i sin överlinje och hamnar på bogarna istället för att ryttaren med halvhalter balanserar upp hästen i en god rytm & tempo samtidigt som de aktiverar hästens bakben.
Många problem i ridningen så som upprepade rivningar, stopp och svårigheter att svänga åt ett visst håll beror ofta på att hästen inte är balanserad och rätt tränad inför sin uppgift. Man har helt klart tappat ett led (enligt mig) när man pratar om att hästen ska bara ”ska ridas framåt” för att lösa ett problem. Att sätta fart på en häst är inte samma sak som framåtbjudning, och sätta fart på en häst kan de flesta göra. Hade det varit så enkelt så hade ridning varit betydligt enklare.
Hästen ska ridas mot handen. Det är när den mjuka handen/ryttarens säte som fångar upp energin som balansen kommer. Så balans först, sedan FRAM I BALANS.
Detta är min åsikter och tankar. Man kan tycka olika, men detta är min filosofi när jag rider. Sedan finns det givetvis de ryttare som rider i en ganska bra balans men som tyvärr har lite lätt för att bromsa och plocka bort rytmen, dessa måste givetvis uppmuntras att rida just framåt. Men det är inte riktigt dem som detta inlägg handlar om.
Styrka handlar inte bara om muskelmassa, nervsystemet är också aktivt i allra högsta grad. Det är nervsystemet som skickar signaler om att musklerna ska skapa kraft.
Två personer kan ha lika mycket muskelmassa, men vara olika starka delvis på grund av den andre kan rekrytera fler muskelfibrer och skapa mer kraft på ett effektivare sätt. Den personens nervsystem är helt enkelt mer effektivt. Musklerna skapar potential för styrka, men det är nervsystemet som avgör hur mycket av den styrkan som går att använda. Sedan finns det givetvis fler faktorer, men kort förklarat.
Nervsystemet slits av för lite mat, stress och dålig sömn. Logiskt. Det slits också av tung träning. Jag tränar hårt, men jag går inte alltid till fail. Jag vill ha många starka kvalitativa repetitioner och hålla de riktigt fula repsen där man grisar upp vikten mer sällan. Det sliter mycket på både kropp & nervsystem.
Genom att ibland lämna lite fler repetitioner i tanken så kan jag träna snabbare nästa gång. När man lär sig en ny övning, exempelvis muscle ups, då har jag nytta av att snart kunna träna på samma sätt igen. Repetera. Det var ju vid ett tillfälle min muscle ups kändes omöjliga, och jag var så jävla envis den dagen, så jag trälade & trälade och på försök nummer 23 (efter 55 minuter) så tog jag mig upp. Det är ett exempel på hur man INTE ska göra, jag fick vänta i en vecka innan jag orkade att ens titta på ringarna igen.
Det gäller att träna smart helt enkelt. Den stora massan behöver dock lära sig att ta i mer och träna mer strukturerat om de vill utvecklas snabbare. Många har fler repetitioner kvar i tanken än vad de tror.
I mitt jobb så möter jag många som tror att de har ont i en höft (eller vad det nu kan vara) för att de har hört eller upptäckt att de är lite sneda. Och ja, innan jag säger något annat. Sådant kan givetvis spela roll. Varje fall är unikt, men jag trodde tidigare att sådant spelade större roll än vad det gör. Dessutom. De kan ju faktiskt ha blivit sneda som ett resultat av att de HAFT/HAR ont. Jag upplever att det ofta går åt det hållet istället. Att det oftare är ett resultat av smärta snarare än orsaken.
(I detta inlägg pratar om jag om skillnader av normalvariation, det finns avvikelser som frångår det normala, och då kan man behöva hjälp.)
Här är ett exempel:
Ni kan se att min nedre trapezius är i olika höjd. En asymmetri som jag är född med, olika långa ben har jag också. Och på det så kan vi lägga till plattfot. Hualigen. Hur ska det gå?
Min bild visar något där vissa skulle börja gaffla om saker som: obalans, felaktig hållning, svag lower trap, roterat bäcken och att detta skulle vara orsaken till eventuell smärta.
Trots att jag inte symmetrisk så ser man god funktion och en stark & stabil pull up. Smärtfri är jag också trots att jag är ”sned” och dessutom belastar mina skuldror mer än de flesta. De få gånger som jag har ont så kan jag sätta en miljon på att det beror på stillasittande, stress eller överansträngning från gymmet.
Och poängen jag nu ska komma till. Kroppen är inte symmetrisk och behöver inte vara det för att fungera bra eller vara smärtfri.
Benlängdsskillnader är extremt vanliga. Skulderblad sitter nästan aldrig identiskt. Revben/bröstrygg är ofta lite roterade. Höger/vänster muskelmassa skiljer sig nästan alltid åt. Dominant sida påverkar hållning och rörelsemönster. Trots detta så har majoriteten inte ont, presterar normalt och behöver inte “korrigeras”.
Det finns inga starka samband mellan asymmetri och smärta i forskningen. Många får ont utan tydlig asymmetri, och många med tydliga asymmetrier har inga besvär alls. Det kan vara värt att komma ihåg innan man börjar att leta fel och drar förhastade slutsatser om små & helt normala skillnader.
Tänker att jag kan delge lite mål, planer & tankar inför framtiden. Det är mycket som kan komma emellan och man får planera om. Vi utgår från drömscenariot helt enkelt!
Vi börjar med Hilma. Vi har betat av ett av våra delmål, att bli stabila i LB. Vi red på 66% i vår debut, sedan 68% och nu senast 75%. I början av juni är målet att debutera LA. Och sedan är nästa mål att förbereda oss inför Svenska Mästerskapen för Connemara där vi ska starta SM-klassen som går i LA. Vi har inte riktigt alla moment helt befästa än, men om vi har en bra dag (och lite tur) så tror jag att vi kan göra en stabil & godkänd insats.
Ida har också betat av årets första delmål. Dels att komma ut på tävling, men också göra 110 cm på ett bra sätt. Vi har gjort tre starter i 110 cm med resultatet, 0 fel, 0 fel och sedan 4 fel. Känts bättre för varje runda. Nästa delmål är att starta 115 cm, sedan 120 cm. Ett annat mål är att lastträna och hinna åka lite med henne innan dess då hon inte har varit helt 100% med transporten sedan olyckan, det märks inte hemma, men ihop med stressen på tävling så blir det för mycket.
Jag har precis löst tävlingslicens för Pallebus. Så vi ska förhoppningsvis ut och ta några lätta klasser. Vi får se om det kan bli något för mamma & Palle också, eller om de nöjer sig med att träna i år också.
Hayley ska gå på bete hela sommaren. Det kommer att göra gott för hennes kropp. Stärkande att få vara ute mycket och röra sig över stora ytor. Kommer att jobba henne från marken och kanske rida litegrann i mån av tid. Sedan får hon åka tillbaka Jennifer (som red in henne) för vidare utbildning framåt sen höst/tidig vinter. Sedan är målet att prioritera hennes träning allt mer, nästa år hoppas jag på att vi två ska göra entré på tävlingsbanan. Blir alldeles pirrig bara jag tänker på det. Mycket arbete är kvar innan dess, men målsättningen är klar och planen är lagd. Så spännande!
Jag har inga specifika mål vad det gäller min egen träning just nu. Den kommer att få stå tillbaka något på grund av att jag hoppas på att kunna rida en hel del, åka på resor och framförallt ta hand mycket om hundarna nu till en början. Jag tror att det är realistiskt att hinna med gymmet 1-2 gånger per vecka i dagsläget, så det är mitt mål. Jag får ta det lite som det kommer och träna utefter hur möjligheterna ser ut. I augusti ska jag springa ett lopp, så mitt mål utöver att gymma 1-2 gånger per vecka blir att börja jogga. Det räcker med en gång i veckan. Planen var egentligen att börja tidigare, men jag har inte kommit till skott än. Jag får nog sätta ett startdatum🙈 På sikt så är målet att göra ett SM i streetlifting, nästa år närmare bestämt, ett av kraven är att bemästra en muscle up. Mina muscle ups är inte perfekta än (de är väldigt stränga med formen), men det känns ju helt klart som att det ska vara görbart tills dess.
Sista men inte minst, hundarna. Vi har inga särskilda mål med hundarna då vi inte har någon ambition till tävling eller liknande. Tänker att jag så småningom ska plocka upp sök efter kantarell som jag & Idun började att träna på i höstas. Ninlil ska givetvis börja göra små träningspass och vi ska utforska vad hon gillar. Ett mål är definitivt att komma iväg på valpträff hos uppfödaren och vi vill gärna prova på lure coursing (men det sistnämnda ligger ju en bit framåt i tiden). Just nu finns det inga planer på att gå någon kurs, det hade vi gärna gjort. Hon som vi brukar träna för har flyttat, så vi får se om det blir kurs för någon annan så småningom eller om vi försöker att hålla i det på egen hand.
Och med det sagt, här kommer lite motiverande och härliga minnen från tidigare tävlingar:
”Detta gav mig gåshud. Bra ridning. Bra balans. Harmoniskt. Ett nöje att se!””Väl balanserad och bärig häst som du plockar fram det bästa ur. Lycka till!”✨
Ovan: Idas debut. Nedan: Ida felfri i 125 cm. Under 2024 så var vi placerade i 125 cm och debuterade även 130 cm på ett bra sätt. Jag har inte tävlat 120 cm sedan dess, men jag hoppas att det blir comeback på den nivån i år.
Ett axplock från några av alla härliga minnen. Alla hästar som jag tävlat genom åren fick inte vara med i denna kaskad av bilder & filmer, men jag är tacksam för var & en av dem.
I måndags så fick Ninlil vara med på ridbanan när mamma red. Jag trodde att jag skulle behöva hålla henne i famnen, men hon var så lugn och trygg. Så hon låg lugnt och väntade medans jag stod bredvid och hjälpte mamma i ungefär 20 minuter. Duktig tjej. Det ska börjas i tid! Det är viktigt att ge dem en möjlighet till lugn såhär i början, men också att de i små doser får vara med på några av de saker som de förväntas vara med på i framtiden. På så sätt så blir det naturligt från början.
Det är ju alltid en vattendelare. När kan man göra vad? När ska exempelvis unghästar ridas in? ”De växer ju fortfarande” är det några som skriker i högan sky. Märkligt det där, forskningen visar att det är BRA att belastas i unga år MEDANS man växer. Det förbereder kroppen för vad den ska tåla och bygger upp den inför framtiden. Det finns mycket myter om det där både på hund, människa & häst. Träning är bra. Allt är en dosfråga (och man börjar med en lätt & liten dos) samtidigt som man ska vara uppmärksam på den individ man har framför sig. Alla är olika, men att starta träningen i tid tror jag att alla vinner på.
Vad är egentligen en bra runda? Det är olika för olika människor, och dessutom så kan ju en runda vara bra utefter just det specifika ekipagets förutsättningar. Men det märks att människor lägger väldigt olika värdering i det uttrycket.
Jag tycker exempelvis inte att runda där hästen behöver slå med huvudet eller gapa stort flera gånger är en bra runda. Det är helt OK att det händer, men det är ett tydligt tecken på att hästen inte är i balans och att tygeltagen inte går igenom och för mig är det väldigt viktigt att man som ryttare SER det och inte förklarar bort det.
För mig gör det inget om man behöver rätta galoppen eller kommer fel på hindret någon (eller några gånger) så länge som höjden är lämplig och att hästen är tillräckligt fit för att kunna lösa det med lätthet.
Ett nedslag eller två kan man ha utan att det är en dålig runda beroende på hur rivningarna sett ut. Däremot, har man ofta 8 fel, då bör man enligt mitt tycke gå ner ett pinnhål. Att få en vägran någon gång kan ju vara OK beroende på vad som hänt, men det är en röd flagga. Hästen har tydligt markerat att den inte KAN eller VILL, det ska man ta på allvar och man ska (eller jag tycker iallafall det) omgående gå ner i klass. Stopp på hinder ska inte normaliseras eller förklaras bort, då har man snart problem.
En bra runda för mig ska se trivsam ut för hästen och det sa vara konstruktiv ridning som bygger inför framtiden.
Alla rundor blir inte bra, och det betyder inte att man ska trycka ner sig själv. DET ÄR SUPERVIKTIGT. Jag tycker ändå att det är viktigt att kunna konstatera faktumet och sedan lägga upp en plan för att lyckas bättre nästa gång, eller gången efter det.
