Idag åkte jag tillbaka till Aneby för att hoppa min & Idas första 120 cm på nästan två år.
Fint väder (men varmt & otroligt kvavt) när vi åkte. Väderappen visade ändå OK väder. Men den hade fel. När vi kom fram så bröt åska, blixt & skyfall ut. Tävlingen pausades. Jag stod inne i transporten med Ida medans regnet nästan gjorde det öronbedövande att stå där inne samtidigt som det smällde på ordentligt. Vilken tur att jag hade tagit på henne en huva med vadderade öron.
Ovödret drog vidare ganska snabbt, men det var rejält blött. Banan var klafsig & plaskig. Trots det så gjorde Ida en mycket fin framhoppning för att sedan gå in i dagens nationella 120-klass med bedömningen totalfel.
Banan bjöd på 11 hinder och 13 språng. Resultatet blev inte så bra, tre nedslag. Men det var inga ”hej kom och hjälp mig rivningar”. Det var faktiskt en stabil runda och det var väldigt lätta touchar. Två av nedslagen kom precis i slutet. Jag vill inte normalisera att tycka att det är OK med tre rivningar, men i just detta fallet så var det ingen obehaglig runda för Ida och det blev väldigt bra träning för oss. Det blev väldigt tydligt att vi nästan är ”där”. Så jag är faktiskt nöjd trots resultatet, det fanns ändå en kvalité i rundan även om det kan låta motsägelsefullt. Ni får helt enkelt lita på mitt ord😉
Hon var helt klart redo för att testa på en 120-klass, men som jag sa till Jenna som var med, vi behöver lite tur också. Och med tur så menar jag att det för dagen är bra förutsättningar. Och igår var en sådan dag då flera små saker bidrog till att det var lite jobbigare. Oväder. Paus. Blött. VARMT. Och så var hon dessutom superkissignödig visade det sig. Det är sådant som inte spelar så stor roll sedan när man är redo med marginal, men när man inte är det så spelar såklart allt sådant in. Hoppas att ni förstår mitt resonemang. Vanligtvis så föredrar jag att vara så pass redo att det är vattentätt, men nu kände jag att vi behövde rycka plåstret och utmana oss lite efter bra prestationer i 110-115cm för att stämma av läget och komma vidare.
En sak som kändes väldigt bra var att hinderna inte kändes höga. Jag tycker normalt sett inte att 120 cm är högt, men med tanke på att det ändå har gått ett tag sedan vi sist tävlade på den nivån så hade det inte varit konstigt om det ändå hade sugit till lite i magen.
Nu är det färdigtävlat för denna helg. Nu tränar vi vidare!
