Ellens Horselife Inlägg

I torsdags berättade jag om olyckan på instagram. Det tog inte lång tid innan 50+ meddelanden dök upp i inkorgen. Det var så många som skickade kärlek, omtanke och delade med sig av egna erfarenheter. Väldigt fint.

För några år sedan var engagemanget på min instagram betydligt högre. Folk gillade & kommenterade mer. Men det där har planat ut. Lite samma som med bloggen. Innan satsade jag ju dessutom lite mer, det beror säkerligen på det också. Ytterligare en faktor är att jag tror att folk är mindre på sociala medier idag vilket bara är bra enligt mitt tycke.

Hursomhelst. I slutändan så uppdaterar jag mest för min egen skull så det är inget som bekommer mig (även om det alltid är roligt att få positiva interaktioner), men detta blev ändå en påminnelse om hur många det är där ute som fortfarande följer mig i det tysta. Så tack för all omtanke, det uppskattas verkligen🫶❤️

Lämna en kommentar

I söndags var vi med om något fruktansvärt.

Vi skulle åka på öppen bana, och när vi skulle upp för den sista backen som leder fram till anläggningen så får vi möte på den smala vägen. Bilen väljer att inte stanna och lämna företräde till oss uppför backen. Istället möts vi på krönet och det är för smalt för att mötas. Vi båda stannar. Vi börjar sedan att glida bakåt med släpet och det går bara fortare & fortare. Mamma kan parera ett tag, men sedan far släpet ner i ett jättedike och tippar nästan helt på sidan med Palle & Ida i. Hästarna kastas omkull.

När jag öppnar släpet så ser jag båda hästarna som ligger ner. De har panik. Det är blod på väggen. De ligger på varandra samtidigt som de sparkar och gör allt för att ta sig upp, men det går ju givetvis inte. Där & då så vet jag inte om de har alla sina ben i behåll och jag hinner tänka att någon av dem säkerligen är eller kommer att hinna bli så pass allvarligt skadad att det kommer att bli en akut avlivning.

Släpet lutar otroligt mycket. Jag får loss Ida först. Men Palle ligger längst in och har halkat bak i släpet eftersom att vi är i uppförsbacke. Släpet lutar och jag kan i princip inte stå där inne. Han sitter dessutom fast med dubbla grimskaft som jag alltid har av säkerhetsskäl. Jag lyckas ta tag i hans huvud och säger till honom att ta det lugnt. Och då lugnar han sig och jag lyckas knäppa loss honom. Han förstod att jag ville hjälpa honom.

Samtidigt så öppnar mamma lämmen. Men den går inte att öppna helt. Den går emot diket. Och just där & då så finns det inget annat som vi kan göra än att titta på. Vi har gjort vad vi kan i stunden. Ida lyckas på något jävla vis att ta sig ut. Vi får tag i henne. Hon står på alla fyra ben och jag ser inget sår första anblick som ser allvarligt ut.

Palle får kämpa lite längre. Men han kommer ut. Han är dock i chock. Bredvid diket så är det en brant slänt/berg med mycket växtlighet. Han går med bestämd skritt rätt upp där istället för att stanna hos oss. Ida skriker efter honom, och vi ropar. Men han är som i trans. Han svarar på hennes gnägg ibland, men han tittar inte bakåt utan bara går. Och han försvinner snabbt trots att mamma är ganska snabb på att springa in i skogen efter honom. Ida ropar & ropar, han svarar ibland, men man hör att hans svar blir längre & längre bort.

Parallelt med detta så har vi hunnit larma och räddningstjänsten var snabbt på plats. Några andra människor har också kommit till platsen och sprungit för att hämta en hink med kraftfoder i för att kunna ge till mamma. Till slut så får mamma syn på Palle, det kändes som hon var borta i en evighet. Och visst var det nog ett bra tag. Hon skakar iallafall på hinken och ropar igen, och då är det som att han kommer tillbaka till verkligheten. Han springer till henne och hon kan med lättnad se att han springer på alla fyra ben.

Vi kunde gå till den anläggningen som vi skulle till, och sedan gick vi med hästarna i flera timmar medans räddningstjänsten fixade bärgare. Det tog ett tag. De kontrollerade sedan släpet och vi fick OK på att köra med det. De kunde konstatera att det var ett väldigt robust släp.

De frågade hur vi lyckades att få ut hästarna. Och jag & mamma diskuterade just det på hemvägen att vi vet knappt hur det gick till. Trots att jag såg det så kan jag inte återskapa hur i helsike det gick till. Men ut kom dem, och det var det viktigaste. Såhär i efterhand var det ju också en jäkla tur att dörren in till släpet var uppåt, och inte ned mot diket/sidan. Annars hade jag kanske inte ens kommit in till dem.

Han som vi mötte valde tyvärr att backa och vända istället för att stanna & hjälpa oss.

Hästarna gick sedan rakt på släpet igen. Palle verkade ha glömt bort alltihop, Ida skakade av rädsla, men gjorde som hon blev tillsagd. Väl hemma så var hon fortfarande chockad och det tog en liten stund innan hon började att äta. Vi tvättade såren och plåstrade om dem.

En helt fruktansvärd händelse och jag kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är att hästarna klarade sig. Det är fortfarande oklart om någon av dem ådragit sig någon allvarligare skada, men i första anblick så verkar de tilltufsade, men ändå okej. De är svullnad på sina ställen och har sår.

Vi har aldrig varit med om något liknande och jag vill aldrig vara med om något liknande igen. Det var så fruktansvärt och vi hade tur i oturen på så många sätt att man knappt kan tro att det är sant. Jag trodde inte att vi skulle komma därifrån med båda två😭

Fortsättning följer. Men som ni förstår så ska både Ida & Palle få ett par lugna veckor för att återhämta sig. Vi ska kolla på dem ordentligt i rörelse och följa upp hur de mår under den kommande tiden.

Stoet tack till alla som hjälpte till på det ena eller andra sättet. Ni läser ju troligtvis inte det här, men ändå. Och tack till den lilla ängeln som såg till att hästarna kom ut.

4 kommentarer