En blogg om mig och min resa med hästarna
Ellens Horselife Inlägg
Några fakta om Idun:
- Hon fyller 3 år i oktober!
- Hon är mestadels Border Collie, men har även Australian Shepherd, Springer Spaniel och Golden Retriver i sig.
- Hennes bästa egenskap är att hon är gudomligt snäll och glad. Superduktig ihop med andra hundar, hon är så klok och vettig (förutom att hon kan leka lite väl tufft om de inte är i hennes storlek).
- Hennes sämsta egenskap är att hon ofta drar i kopplet på nya platser eller i omgivningar där det händer mycket eller där hon själv har mycket förväntan. FÖRVÄNTAN är stor i denna hund kan jag säga, haha. Det kan räcka med att hon ser Josef 60 meter bort och då säger hon: ”JAG MÅSTE HÄLSA NU, JAG ÄLSKAR JOSEF, OM VI INTE SPRINGER NU SÅ KANSKE VI MISSAR HONOM”. Hon blir överexalterad och får tunnelseende helt enkelt, och då hatar hon att vara ”kontrollerad”. Att då vara kopplad triggar henne ännu mer. Vi har tränat mycket på det, och det handlar inte om att hon inte är tränad nog eller inte förstår, det är ett stressproblem i grunden. Jag har accepterat att koppel inte är hennes starka sida, och det är helt OK. Även solen har sina fläckar så säga.
- Hon är en aktiv hund, men inte så aktiv som man skulle kunna tro. Hon har inga olater, sover mycket och är inte svår att ta hand om en dag. Hon är oerhört enkel till vardags och man behöver aldrig tänka två gånger. Hon är också helt fine med att det blir en dag utan träning eller aktiviteter. Det märks ingenting på henne.
- Hon är lätt att motivera till träning. Alla typer av belöningar passar henne. Lek, godis, klapp. Allt funkar.
- Hon har lite ”vakt” i sig på ett sätt, hon skäller om hon hör någon komma för att tydligt signalera till oss, och sedan överfaller hon dem med välkomstpussar, haha.
- Hon kan även vara lite ”harig” som jag upplever att ganska många hundar med vall i kan vara. Både med yttre ting, men också i hanteringen. Man får borsta, plocka fästingar och fixa klorna med en viss finess.
Borzoien är en typ av vinthund. Första gången som jag ens interagerar med en hund av denna typ. Jag har ingen erfarenhet av dem sedan innan.
Vi fick väldigt mycket information från uppfödaren om hur Borzoierna är. Och en sak som de berättade var att de oftast är väldigt tydliga med när de har ont. De kan skrika som bara den och man kan tro att de brutit benet, men så visar det sig att det ”bara” är något litet. Med det sagt, det ska självklart tas på allvar, men i vissa fall så kan det låta väldigt mycket värre än vad det är och man behöver inte gripas av ”panik” direkt och anta det värsta.
Många ägare beskriver dem som ”dramatiska”, att de kan skrika eller tjuta vid plötslig smärta, rädsla eller överraskning, ibland mer än vad andra raser skulle göra vid samma händelse. Men detta är ju givetvis väldigt inviduellt.
Ninlil är helt klart extremt ”vocal”. Hon är ändå en ganska tuff tjej (ni har ju sett hur de leker😅) och skriker inte i tid & otid. Men häromdagen hade hon nog lite värk i munnen eller svalget. Oklart exakt vad det var. Hon vägrade att dricka och skrek bara hon såg vattenskålen. Och medans hon åt så pep hon oavbrutet. Gav man henne en hård godis så skrek hon rätt ut. Hjärtskärande skrik verkligen. Och jag blev ju halvt hysterisk, haha. Lät som om att hon hade fraktur i 3 tänder liksom. Jag undersökte mun & svalg utan framgång. Hon gapade stort och bah: ”FIXA MIG”.
Detta hände ca 15:00 på eftermiddagen. Och sedan vid 18:00 så var hon precis som vanligt igen. Och sedan har det inte funnits en tillstymmelse till att ha ont. Så himla skönt. Och med tanke på hur tydlig hon är så är jag helt säker på att hon nu är helt bekymmersfri. Det är skönt att hon säger till (hennes obehag ska tydligen inte undgå någon, haha) och att hon verkligen visar. Det är bara så ovant att reaktionen är så stark & tydlig.
FÖRE:
EFTER:
Hoppla. Här har det hänt något. Det är inte bara träning, tävling och planera nästa ridpass. Emellanåt så måste man ägna sig åt lite grejer som dessa, ni som har häst (och speciellt flera) vet att det alltid är något, haha. Den här gången så är det Palle som gjort sig något.
Kommer troligtvis att ställa in honom idag när det är som varmast för att skydda honom från flugor. Jag brukar ”klutta” på en fet salva som skydd från flugorna, och det gjorde jag nu också. Men den trillade av efter bara några minuter i hagen, fäster lite sämre när man tvättat precis innan.
Han rör sig precis som vanligt i skritt och verkar inte bekymrad. Tänker att jag kontrollerar hur han rör sig i trav lite senare under dagen.
Lämna en kommentar
Några fakta om Ninlil:
- Hon är strax över 4 månader gammal.
- Hennes mankhöjd förväntas att bli omkring 70 cm.
- Båda hennes föräldrar har tävlat framgångsrikt i Lure Coursing och hennes pappa har utöver det även lyckats bra på utställning. Så hon har både utställnings-linjer samt Lure Coursing-linjer i sig ifall det är något som man vill förvalta utöver fina egenskaper som sällskapshund vilket både mamma & pappa har.
- Flera av hennes syskon har exporterats till andra länder. Om jag fattat rätt så var det exempelvis intressenter på Ninlil från USA. Det är en annan värld mot vad jag är van vid när det gäller hundar, människor har koll på stamtavlor och hör av sig till uppfödare över hela världen för att få tag på det man önskar. Påminner lite om hästvärlden på så vis.
- Det märks att Borzoi är en lite ovanligare ras, och det känns som att vi med Borzoier är en egen liten familj. Vi har redan fått inbjudningar till att åka och träffa släktingar till Ninlil. Väldigt varm och inbjudande stämning vilket är väldigt kul.
- Hon är väldigt grundtrygg och så himla vänlig & trevlig. Superlätt i hanteringen.
Jag nämnde ju i samband med inlägget om hoppträningen igår att lastningen av Ida går bra.
Det känns faktiskt som att en sten släppt från mitt bröst. Inte nog med att vara osäker på HUR jag ska hantera det så bidrog det till många begränsningar. Jag kände att jag exempelvis inte kan åka på träning eller tävling med Zacke som sällskap, eller någon annan som inte är VAN vid att hantera häst. Och jag kan inte begränsa mig till att BARA kunna åka med mamma (eller Jenna). Jag behöver alla mina medhjälpare för att få säsongen att gå ihop. Det är ett projekt nog som det är.
Visst kan det komma bakslag, men jag är inte orolig för det på samma sätt längre. Nu har jag en strategi och röd tråd, och den hjälper uppenbarligen Ida väldigt mycket. Igår var hon så bekväm och det bidrog till lugn över hela resan.
Efter som att jag känner en så duktig person så var det ju ”lätt” för mig att ta hjälp, ändå var det inte självklart. Det blev en påminnelse om hur viktigt det är att ta hjälp och att använda resurserna i ens närhet. Vi är bra på olika saker och det finns alltid input att hämta från andra.
Det bar iväg på hoppträning i eftermiddags. Vi har inte tränat sedan i vintras, då var vi iväg ett par gånger och hoppade för Pontus. Men sedan kom olyckan. Och lite allergiproblem (även om det varit hyffsat under kontroll) under våren. Från och med maj/juni & framåt så har jag inte sett några symtom. Den kritiska tiden verkar vara just februari-april. Efter två år med detta så kan man nu börja se mönster och lite veta på förhand. Sedan lite problem med lastning som gjort att jag inte viljat åka mer än vad jag redan gjort, men det har tack vare Jennas hjälp gått kanonbra (*peppar peppar*). Men det största problemet är att jag jobbar mycket kvällar, och träningarna är på kvällarna. Många omständigheter som gjort att det inte blivit av förens nu helt enkelt. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte ambitionen att träna varje vecka, eller ens varannan, men ett par gånger ihop med mina lite mer regelbundna dressyrträningar hoppas jag på att få till.
Hursomhelst. Över till träningen. Vi fick hoppa mycket serier, två stycken stod uppställda och vävdes in i banorna som vi hoppade. Väldigt nyttigt för Ida. Ida kändes fin och var superduktig. Finns inte så mycket att skriva egentligen utan vi kämpar på. Kul hade vi. Nyttigt för mig att komma lite ur min comfort zone. Det är ju väldigt bekvämt att hoppa på det som man själv bygger upp hemma😜
Det jag tar med mig från träningen är att räta upp mig och komma ner i sadeln så att jag kan få tillbaka henne i balans och runt skänkeln (framförallt när det rinner på lite efter att man landat från ett hinder) samt att titta på hindret tidigare. Väldigt basic, men jag behövde bli påmind.
Jag har åtminstone 2 veckor till nästa tävling. Inte bestämt om det är Palle eller Ida som ska gå den. De har ”bara” upp till 110cm, men det skulle kanske passa Ida att få gå ner ett pinnhål och eventuellt göra två starter. Jag får se!
Det ger sig. Med tanke på att jag inte har någon tävling i sikte just nu så har jag faktiskt planerat in en hoppträning för Pontus idag (vi är på väg dit i skrivande stund). Och så har jag även bokat in en dressyrträning för Ulla på måndag. Mycket roligt!
Mamma & Palle tog sig några skutt idag!
Mamma har varit iväg på lite semester, pga det och lite andra omständigheter så har det sjukt nog hunnit gå 6 veckor (!!) sedan hon senaste hoppade.
Vi började lite lugnt idag, men ibland är det ju nästan som att man rider bättre när man varit ifrån det? Jag kan faktiskt själv vara så ibland. De hoppade bara små hinder idag, men avståndsbedömningen stämde på pricken. Grymt jobbat!!!
Lämna en kommentar