AKUT TILL DJURSJUKHUSET

Som rubriken lyder, igår fick vi åka akut till djursjukhuset.

Vi tar det från början.

I tiadags kväll så började Ninlil plötsligt att visa smärta. Zacke hörde flera skrik på trädgården och skyndade sig ut. Först trodde vi att Idun kanske attackerat henne, Zacke såg inte när det hände (och det var bara han som var hemma). Som tur är så har vi kameror, men kameran visade ingenting. Inget trauma, ingen attack, ingen tuff lek, men man ser att Ninlil får ont utan att något egentligen händer. Vi fick båda lite dåligt samvete efteråt, att vi ens misstänkte Idun. Hon som är så snäll (även om såklart allt kan hända med djur).

Vi tänkte att hon kanske trampat snett. Jag såg att hon var halt på höger fram. I övrigt ovillig att röra sig och gnällde i vartannat steg hon tog. Under natten så eskalerade sedan allt. Hon vaknade ur sin sömn allt emellan 3 minuter till 20 minuters intervaller och bara skrek helt fruktansvärda skrik. Det kändes orimligt att man vaknar av smärta på grund av en stukning (som hon inte ens reagerar på när man rör) så vi började att bli väldigt oroliga.

Vi kände såklart igenom henne men fick ingen tydlig indikation någonstans. Hon skrek en gång när jag kände över rygg & nacke. Men sedan var det OK nästa gång. Samma sak med andra delar av kroppen, så väldigt inkonsekvent. Det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Det verkade lite som att smärtorna kom i vågor, däremellan så var hon hyffsat pigg. God aptit, bra bajs. Inga konstigheter.

På morgonen började vi att ringa runt. Alla närliggande kliniker var fulla så det var bara att ge sig iväg till Jönköping. Väl där fick vi vänta i över 2 timmar (!) innan vi fick träffa en veterinär. Kändes som en evighet.

När vi väl fick träffa en veterinär så gjordes en väldigt grundlig undersökning och när vi var klara så presenterade hon 3 möjliga teorier och vilken hon ansåg vara mest trolig.

Just nu lutar det åt att hon drabbats av panosteit. Det är inte konstaterat, men det kan vara en trolig diagnos. Om hon svarar bra på smärtstillande så ökar det chansen att det är rätt diagnos. Hittills så har hon svarat väldigt bra på smärtstillande, idag är hon nästan helt sig själv.

Såhär summerar Google sjukdomen:

”Panosteit (även kallat ”växtvärk”) är en smärtsam men ofarlig inflammation i de långa rörbenen som drabbar växande hundar av stora raser. Det är ett självläkande tillstånd som flyttar runt mellan benen, men som under skoven kräver god smärtlindring.

Symptom: Hunden haltar kraftigt på ett ben, för att sedan plötsligt halta på ett annat ben efter några dagar. Stark smärta och ömhet när man trycker direkt på rörbenen. Vissa hundar får feber, minskad aptit och blir allmänpåverkade under de värsta smärttopparna.

Drabbade: Framför allt unga, snabbväxande hundar av stora raser (t.ex. schäfer, golden retriever, dobermann) i åldern 5–18 månader.

Orsak: Den exakta orsaken är okänd, men tillståndet innebär en störning i benmärgen som ökar trycket inuti benet.

Behandling/smärtlindring: Eftersom tillståndet är mycket smärtsamt brukar veterinären skriva ut antiinflammatorisk medicin (NSAID) för att lindra.

Vila: Hunden behöver strikt vila från vild lek och långa promenader under de akuta smärtperioderna.

Prognos: Helt godartad. Hunden blir helt återställd och besvären växer vanligtvis bort när hunden är runt 1,5 till 2 år gammal.”

Som jag fattat det så går denna sjukdom i skov. Vissa får bara ett skov, andra kan ha många skov med jättemycket besvär & smärta innan det slutligen växer bort.

Summa summarum, det var en jobbig dag igår. Men idag känns allt bättre. Nu håller vi tummarna för att Ninlil får så lite besvär som möjligt. Ifall besvären fortsätter så kommer utredningen att fortsätta för att konstatera att det är detta hon har och inte någon alternativ diagnos som behöver en annan behandling.

Även om det kändes som att smärtan kom från ingenstans i tisdags kväll så kan vi ändå konstatera (såhär i efterhand) att den förmodligen ändå kom smygande. Hon var exempelvis jobbig att promenera med tidigare under tisdagen. Satte sig flera gånger och vägrade att gå. Det är i sig inget konstigt. Hon är fortfarande inte så bra på att gå i koppel. Och hon har åsikter kring vart hon vill gå. Det är inte alltid kul att följa rutten som vi har valt när det finns andra vägval som är mer intressanta. Men ni fattar, såhär i efterhand så går det att se saker som förmodligen var relaterat till smärtan även om de nödvändigtvis inte heller behöver vara det.