Kategori: Personligt/Åsikter

Det är inte alltid lätt och smidigt med hästar, det kan nog de flesta intyga. Vägen är krokig. Det går upp och ner. Ibland tar vägen slut. Det är mycket som kan gå fel.

Jag verkligen anammat konceptet att om det finns något att fira, ja då ska det firas! Förr i tiden kunde jag se ut som att sålt smöret och tappat pengarna på en prisutdelning (även om jag var glad innerst inne). Nu lever jag ut min glädje mer, det blir så mycket roligare då. Det spelar ingen roll vilken höjd eller klass, en väl utförd ritt i ett bra samarbete med hästen är det viktigaste för mig. Om jag åstadkommer det och dessutom får pris så är de verkligen värt att firas. Och det behöver inte vara något stort firande, men att man verkligen tar sig tid att njuta och vara glad för sin framgång, även om den i andras mått mätt är ”liten”.

Jag tror att det är viktigt för att man ska ha riktigt roligt i sporten. Tråkigt blir det ändå, haha. Så när jag har gjort bra rundor och fått pris så är jag stolt som en tupp! Både över mig & mina duktiga hästar.

Tidigare i veckan så fick mamma testa att hoppa studs med Palle. Mamma har verkligen börjat få den där känslan på hinder som man så många gånger pratar om. Detta trots att hon hoppat vid färre än 10 tillfällen detta året och knappt hoppat alls innan det. De senaste två gångerna har hon skapat bra distanser på nästan varje hinder.

Att komma rätt på varje hinder är såklart inte nödvändigt, att få mindre bra avsprångspunkter är en del utav hoppning. Det som är viktigt där att kunna understödja på ett bra sätt och ha hästen tillräckligt gymnastiserad för att den ska kunna ta sig över utan att fara illa. Det löser man genom att rida hinder på en lämplig höjd. Sen kan saker givetvis hända någon gång ibland.

Jag skulle säga att hon är bättre än nästan alla som ridit och hoppat så pass lite. Men jag kanske är partisk, haha.

Det finns såklart flera faktorer som gör att mamma gör det så pass bra. Dels så rider hon välutbildade hästar (om jag får säga det själv, haha). Hon är också vältränad fysiskt och har därför möjligheten att använda sin kropp på ett skapligt sätt. Det kan bli bättre, men hon har en bra grundnivå. Hon är också ganska orädd och tycker det är roligt att hoppa. Att kunna rida tryggt och positivt mot ett hinder är en förutsättning för att kunna inverka bra. Det är också viktigt för inlärningens skull. Varken hästar eller människor lär sig något vettigt medans de är stressade.

Många gånger tycker jag att barn får en ganska bra känsla på hinder snabbt. Min grundkänsla var ganska bra när jag var liten. Allt var en lek. Oftast bygger man ganska snabbt upp en viss känsla för distanser, rytm och avstånd. Sedan blir man äldre. Leken är plötsligt slut. Kanske blir man lite räddare. Kanske vill man börja prestera mer. Hinderna höjs. Markarbetet kanske inte höjs lika snabbt. Plötsligt så SKA man komma rätt. Man börjar analysera när det går fel, och inte helt ovanligt att man analyserar på ett sätt som jag anser missgynnar. Och det är ofta då som de första stöter på sin första ”dipp”. I den åldern kan det vara extra svårt att hantera något som man själv anser vara ett misslyckande. Plötsligt finns det flera unga ryttare som säger att de inte kan se avstånd eller att de inte har självförtroende i hoppningen längre. I värsta fall kanske man aldrig återfår glädjen till hoppning. Man börjar famla i mörkret. Det är synd att det blir så. Jag har själv varit där och ser det fortfarande hända många runt omkring mig.

Med det sagt är det viktigaste för mig, mamma & hästarna att det ska vara roligt att rida & hoppa! Och allt ska göras med en viss kvalitet, genomförandet är viktigt. Att rida väl som man brukar säga. Och det är också därför som jag är ganska sparsam med ”mål”. Många är nyfikna på mina mål och jag upprepar: Mitt mål är att ha roligt och lära mig rida så bra som möjligt. Anser jag mig själv & hästen redo samtidigt som jag känner suget efter en större klass så kommer vi att starta. Så enkelt är det!

Jag gjorde så att folk kunde fråga mig saker på Instagram igår. Som vanligt så undrar folk hur jag hinner med 3 hästar. Mitt svar var samma som alltid. Dels att jag inte riktigt hinner, men också att jag inte sitter och rider varje häst 5-6 dagar i veckan. Oftast blir det 2 ridpass som minst, 5 som mest. Oftast 3-4 ridpass per vecka.

Det roliga är att varje gång det kommer på tal så är det flera som hör av sig på privat meddelande och berättar hur skönt de tycker det är att jag inte rider mer än så eftersom att de själva har svårt att hinna. Att de har dåligt samvete. Att det tycker att det känns som att alla andra tränar och aktiverar sina hästar nästan hela tiden.

Andra hör av sig och undrar om de bara går i hagen hela dagen de dagar de vilar. Och där är svaret ja. De går i hagen hela dagen. Och kanske på natten med.

Men jag undrar en sak. Vem har du dåligt samvete för? Jag själv får absolut inget dåligt samvete av att mina hästar går i en stor hage och gör precis vad de vill hela dagen. Och jag kan lova att hästarna inte klagar heller. Däremot kan jag ibland känna frustration över att jag i perioder skulle vilja träna mer, men dåligt samvete, nej.

OM jag hade haft en häst som stod i en ruta till hage och stod inne många timmar per dygn. Ja då kanske jag skulle ha dåligt samvete, men jag skulle aldrig ha en häst så. Så det är ju ett högst hypotetiskt scenario.

Jag är absolut inget proffs på ridning. Och hästar är inte gjorda för att ridas på. Att mina hästar skulle må bättre av att ridas 5-6 dagar i veckan har jag högst svårt att tro. Jag tror att vilan är viktig. När jag bara hade Palle så red jag honom 5-6 dagar i veckan. Sedan kom det in fler hästar i bilden och han fick gå färre ridpass per vecka. Och tro det eller ej, men hans storhetstid kom när han gick mindre. Och det är nog inte på grund utav att han gick mindre i sig, utan att jag blev en bättre ryttare. Mer kvalité på arbetet och ridningen. Ju mer man gör rätt, ju mindre måste man göra.

Det är klart att det är mycket med 3 hästar ibland. Det hade inte gått utan mammas hjälp (och pappas). Samtidigt är det sårbart med hästar. När vi hade 1 ridbar häst så räckte inte det till för oss båda. Både jag & mamma vill rida.

Tävlingshelgen som var kan man ju leva på ett tag. Faktum är vi har haft flera sådana tävlingshelger på raken. Det är nu fler än 10 klasser på raken som jag lämnar med rosett, oavsett häst. Inte för att rosetten nödvändigtvis betyder att man gjort en fin insats, men i detta fallet så tycker jag verkligen att jag & hästarna har gjort bra rundor tävling efter tävling. Extra roligt när det ger utdelning.

Ida har nu gått 6 stycken 120-klasser i livet. Hon har varit felfri i 5 utav dem. Ett nedslag som sämst. Ryttaren har haft ett tidsfel med, men det struntar vi i. I helgen utmanade jag oss med att rida 2 stycken 120-klasser på samma helg. Det har vi aldrig gjort innan. Dag 2 var hon trött men hoppade felfritt iallafall. Eftersom att det gick så bra så känner jag att både hon & jag är redo att testa vingarna på högre hinder. Jag vill rida 125cm. Finns det bara en lämplig klass & tävling som ligger rätt i tiden så kommer vi att anmäla oss.

Palle har plockat pris i varenda start han gjort i år. Han har nu gått 3 stycken 110. När vi red den första 110-klassen så kändes det en aning rostigt och svagt även om han var felfri & placerad. När vi red den tredje i helgen så kändes det plötsligt lätt. Även om han fick någon distans som inte var perfekt så löste han det med mindre ansträngning än vad jag trodde han skulle göra. Jag vet inte riktigt hur jag kommer göra med Palle. Jag har aldrig räknat med att han ska komma tillbaka till 120-klasser. Än är han inte där, men 115cm skulle jag kunna starta imorgon. Helt plötsligt ligger det ändå inom räckhåll. Samtidigt så börjar han bli till åren, och 120cm är hinder för honom. Kanske är just 110-115cm precis lagom för oss. Vi får se. Tanken är att ju att mamma ska fortsätta att rida honom lite mer med.

Men innan det blir fortsatt träning och sedan tävling så väntar ytterligare ett par lugna dagar för hästarna.