Jag gjorde så att folk kunde fråga mig saker på Instagram igår. Som vanligt så undrar folk hur jag hinner med 3 hästar. Mitt svar var samma som alltid. Dels att jag inte riktigt hinner, men också att jag inte sitter och rider varje häst 5-6 dagar i veckan. Oftast blir det 2 ridpass som minst, 5 som mest. Oftast 3-4 ridpass per vecka.
Det roliga är att varje gång det kommer på tal så är det flera som hör av sig på privat meddelande och berättar hur skönt de tycker det är att jag inte rider mer än så eftersom att de själva har svårt att hinna. Att de har dåligt samvete. Att det tycker att det känns som att alla andra tränar och aktiverar sina hästar nästan hela tiden.
Andra hör av sig och undrar om de bara går i hagen hela dagen de dagar de vilar. Och där är svaret ja. De går i hagen hela dagen. Och kanske på natten med.
Men jag undrar en sak. Vem har du dåligt samvete för? Jag själv får absolut inget dåligt samvete av att mina hästar går i en stor hage och gör precis vad de vill hela dagen. Och jag kan lova att hästarna inte klagar heller. Däremot kan jag ibland känna frustration över att jag i perioder skulle vilja träna mer, men dåligt samvete, nej.
OM jag hade haft en häst som stod i en ruta till hage och stod inne många timmar per dygn. Ja då kanske jag skulle ha dåligt samvete, men jag skulle aldrig ha en häst så. Så det är ju ett högst hypotetiskt scenario.
Jag är absolut inget proffs på ridning. Och hästar är inte gjorda för att ridas på. Att mina hästar skulle må bättre av att ridas 5-6 dagar i veckan har jag högst svårt att tro. Jag tror att vilan är viktig. När jag bara hade Palle så red jag honom 5-6 dagar i veckan. Sedan kom det in fler hästar i bilden och han fick gå färre ridpass per vecka. Och tro det eller ej, men hans storhetstid kom när han gick mindre. Och det är nog inte på grund utav att han gick mindre i sig, utan att jag blev en bättre ryttare. Mer kvalité på arbetet och ridningen. Ju mer man gör rätt, ju mindre måste man göra.
Det är klart att det är mycket med 3 hästar ibland. Det hade inte gått utan mammas hjälp (och pappas). Samtidigt är det sårbart med hästar. När vi hade 1 ridbar häst så räckte inte det till för oss båda. Både jag & mamma vill rida.
Tävlingshelgen som var kan man ju leva på ett tag. Faktum är vi har haft flera sådana tävlingshelger på raken. Det är nu fler än 10 klasser på raken som jag lämnar med rosett, oavsett häst. Inte för att rosetten nödvändigtvis betyder att man gjort en fin insats, men i detta fallet så tycker jag verkligen att jag & hästarna har gjort bra rundor tävling efter tävling. Extra roligt när det ger utdelning.
Ida har nu gått 6 stycken 120-klasser i livet. Hon har varit felfri i 5 utav dem. Ett nedslag som sämst. Ryttaren har haft ett tidsfel med, men det struntar vi i. I helgen utmanade jag oss med att rida 2 stycken 120-klasser på samma helg. Det har vi aldrig gjort innan. Dag 2 var hon trött men hoppade felfritt iallafall. Eftersom att det gick så bra så känner jag att både hon & jag är redo att testa vingarna på högre hinder. Jag vill rida 125cm. Finns det bara en lämplig klass & tävling som ligger rätt i tiden så kommer vi att anmäla oss.
Palle har plockat pris i varenda start han gjort i år. Han har nu gått 3 stycken 110. När vi red den första 110-klassen så kändes det en aning rostigt och svagt även om han var felfri & placerad. När vi red den tredje i helgen så kändes det plötsligt lätt. Även om han fick någon distans som inte var perfekt så löste han det med mindre ansträngning än vad jag trodde han skulle göra. Jag vet inte riktigt hur jag kommer göra med Palle. Jag har aldrig räknat med att han ska komma tillbaka till 120-klasser. Än är han inte där, men 115cm skulle jag kunna starta imorgon. Helt plötsligt ligger det ändå inom räckhåll. Samtidigt så börjar han bli till åren, och 120cm är hinder för honom. Kanske är just 110-115cm precis lagom för oss. Vi får se. Tanken är att ju att mamma ska fortsätta att rida honom lite mer med.
Men innan det blir fortsatt träning och sedan tävling så väntar ytterligare ett par lugna dagar för hästarna.
En dag i friskvårdens tecken. Palle har idag varit hos equiterapeut Mari och jag ska till massören senare idag.
Det fanns lite att fixa på Palle idag. Öm i ryggen på båda sidor samt halsmuskeln vänster fram. En 2:a på en 5-gradig skala. Det var helt klart lite mer än vad det brukar vara. Oftast är det inte så mycket på mina hästar, men då & då kan det vara lite mer. Det är just därför vi åker, för att upptäcka saker i tid och hjälpa dem med det. Palle har avancerat mycket i träningen under våren och det var dags för en check. Det ger mig information om hur träningen ska fortskrida.
Bäst av allt var att Palle ÄLSKADE dagens omgång hos Mari. Han visade det verkligen så tydligt, häftigt att se. Han fick både massage, kiropraktik och laser.
Palle och Ida kommer båda få ytterligare ett par dagars ledighet. Ida behöver det efter helgens tävling, och Palle behöver också det. Räknar med att jogga dem i slutet av veckan för att sedan ägna mig åt lite uppbyggande träning innan vi kör tävling igen.
Tack vare uteboxarna så har hästarna kunnat vara kvar i sommarhagen trots att det varit tävlingshelg. Ida-Holly som är uppväxt på lösdrift gick ute på natten till den första tävlingsdagen i fredags. För att ge henne en extra chans att återhämta sig och även låta Palle vila upp sig inför sina starter på söndagen så fick de vara inne natten till lördag & söndag. Efter tävlingshelgen (natten till idag) så fick de vara ute på natten igen. Vi varvar lite och hästarna verkar mer än nöjda.
Jag är nog nästan lika intresserad utav återhämtning som jag är utav träning. Mat & vila är ju såklart den bästa återhämtningen, men jag kan nog vara lite prylgalen😉 Jag har flera saker som jag använder mer eller mindre regelbundet, antingen förebyggande eller när skadan redan är skedd.
SPIKMATTA. Jag brukar ligga på den 10-20 minuter innan jag ska sova och den gör verkligen att man somnar som en stock efteråt.
KINESISK KOPPNING. Använder oftast på överdelen av ryggen, där känns det bra. Ibland på andra ställen, men det gör oftast ont.
MASSAGEPISTOL. Guld värd. Jag använder till hela kroppen, men främst axlar och övre delen av ryggen när jag känner mig lite spänd. Den funkar också kanon på trötta och stela höfter som jag kan få efter löpning.
BACK ON TRACK. Använder deras vadskydd, mina vader är just nu bland de svagare länkarna i min kropp, de behöver all hjälp de kan få. Upplever att det funkar!
LINIMENT. Använder då & då på vaderna.
MASSAGE. Försöker att gå till massör 2-4 gånger om året.
Gurksallad. Gurka, soya, sesamfrön, sesamolja och eventuellt lite vitlök eller chili. Supergott!
Rullmacka/tunnbröd. Macka med färskost, rökt lax, spenat & lite vitpeppar. Tröttnar aldrig på denna!
Chiapudding. Fått en liten fling på chiapudding igen. Hittade en riktigt god kokosmjölk som gör att det blir supergott. Helst ska den ju ätas med färska bär, men äppelmos funkar också bra.
Dags för nästa återpublicering i denna serie. För att gå tillbaka till tidigare inlägg ur denna serie så kan ni klicka på det namn som ni är intresserade av. Jag har tidigare skrivit om: Virvla, Lucky Rover, Björkens Lexie och Corlito RAA.
Diva var en ponny som jag red aktivt från ungefär maj 2015 till september 2017. Hon var 4 år när jag red in henne tillsammans med hennes ägare Maria våren 2015 (japp, samma Maria som jag nämnt i nästan alla avsnitt). Hon gjorde sin första tävlingssäsong 2016 som 5-åring och startade sedan ungponnychampionatet i dressyr för 6-åringa ponnyer 2017 trots att hon ändå låg ett år efter. Dessutom så red jag henne ungefär en gång i veckan, ännu mindre vintertid. Men under lite mer mer än två år så hinner det bli en hel del ridpass, jag kommer alltid att minnas Diva väl. Av flera anledningar. Här kommer vår resa:
Bland de första gångerna i Divas rygg.
Diva var enkel att rida in. Jag tror nästan att det hade gått att rida i alla gångarter redan första gången jag satt upp, men det gjorde vi såklart inte. Men från att jag varit upp första gången så tog det inte lång tid innan vi red obehindrat i alla gångarter i båda varven. Hon hade det så naturligt i sig.
Bland de första gångerna vi red utan longeringslina. Inhoppningen gick på ett kick kort efter inridningen, tills vi skulle hoppa på bortaplan…
Men när det var dags för inhoppning så fick jag snart slita mitt hår. Hon var väl förberedd från marken innan. Hon hade gått mycket över bommar. Hon visade tydligt att hon älskade att hoppa. Att hon skulle emellan stöden fanns naturligt i henne. Dock var hon markskygg… Om det gått en längre period utan att vi hoppat kunde vi få lite problem hemma, men det var snabbt löst. När vi däremot skulle börja hoppa borta så tog det TVÄRSTOPP. Jag kunde inte få henne över en bom ens! Och när hon väl tog mod till sig att gå över bommen så ångrade hon sig och kastade sig bakåt samtidigt som hon råkade dra med bommen med framhoven. Såklart var hon ännu räddare nästa gång, haha.
Vi åkte iväg gång på gång, till samma ridhus, och endast en bom. MEN DET GICK BARA INTE. Jag slet mitt hår och jag minns att vi likgiltigt konstaterade ”Ibland får man välja om man ska skratta eller gråta”. Vi valde att skratta såklart. Eftersom att Diva visade att hon gillade att hoppa hemma så hängde vi i, hade hon rent av ogillat att hoppa jämt så hade vi bara struntat i det. För varför ge sig tusan på något bara för att?
Till slut kom vi över bommen, och bommen blev till bommar och bommar blev till små hinder.
Så under våren 2016 så fortsatte vi att utmana oss själva på hemmaplan med grindar, vattenmattor & kombinationer medans vi höll det väldigt lätt och okomplicerat på bortaplan. Diva var alltid pigg och positiv att rida. En frisk fläkt. Rolig. Sög tag ordentligt i hinderna utan att bli het eller stressad. Bara en härlig vilja till att ta sig framåt. En jättehärlig ponny att hoppa!
Första gången över en kombination.
😍Första tävlingen!
Under försommaren 2016 så kändes Diva så pass säker att vi vågade vi oss ut på vår första tävling. Diva betedde sig som att hon aldrig sett ett hinder tidigare och vi vägrade ut oss. Men en gång är ingen gång, vi gjorde snart ett nytt försök!
Andra tävlingen.
Nästa start blev mycket bättre, vi gick i mål med ett nedslag. Sedan gjorde vi ytterligare två starter i hoppning under 2016 där vi hoppade felfritt!
Under 2016 så gjorde vi även debut på dressyrbanan. Vi gjorde tre starter i LB:1 som blev bättre för varje gång. Första starten slutade på 57%, andra starten på 61% och tredje starten på 65%.
I slutet av 2016 var vi här!!! Vi hoppade banor på ett mycket trevligt sätt (enligt mig) och hon hade testat på några få starter i både hoppning & dressyr. Att vi tidigare detta år inte ens kommit över en bom (och att det var så svårt att jag någonsin undrade om vi skulle kunna ta oss över hinder) kändes otroligt långt borta. Dessutom var hon otroligt rolig & enkel att hoppa, trots att hon bara var riden i 1,5 år här (och såklart fått flera vilor) så kändes det lekande lätt. Hon kändes så himla glad och gav mig ofta stora leenden just för att hon kändes så positiv.
I slutet av 2016 eller i början av 2017 så kläckte jag iden att vi kunde försöka att kvala till ungponnychampionatet för 6-åriga ponnyer. Det går i LA hoppning & dressyr för 6-åringar. Att vi skulle hoppa LA hoppning var ju otänkbart, men dressyren kändes inom räckhåll. Målet för 2017 blev helt enkelt att debutera LA och sedan försöka kvala till championtatet. Så vi lade hoppningen på hyllan och satsade på dressyren.
Vi utvecklades snabbt i dressyren under 2017. Det som krävdes för LA, det vill säga galoppfattningar från skritt, rygga, förvänd galopp och skänkelvikningar kom ganska snabbt på plats. Och hon blev bärigare & bärigare. Diva är en ganska robust ponny med ett kraftigt bogparti. Så mycket av träningen gick ut på att få henne att orka sätta sig lite mer på bakbenen istället för att bli framtung. På framridningen i Ölmstad där vi satte första kvalet till ungponnychampionatet!På framridningen till ytterligare en LA-start i Heda. Denna blev lite av ett bottennapp med sina 59%. Nästa gång gick det bättre och vi satte det sista kvalet till championatet. Diva var alltid ganska cool på nya platser. Lite uppspelt & vaken, men man satt alltid säkert. En dam att lita på. Dock var hon lite ofokuserad från & till, lite ”unghäst-rörig” på grund utav sin orutin. Att åka iväg och dessutom tävla var fortfarande nytt för henne. Resultaten blev därefter. Ibland bättre & ibland sämre.Och så var det dags för den stora finalen på min & Divas tid tillsammans, nämligen ungponnychampionatet i dressyr. Diva gick sina två bästa starter någonsin under helgen. Så fokuserad! På lördagen red vi på 67,8% och slutade precis utanför placering. På söndagen red vi på 65,6%. Jag tror att vi slutade 5:a totalt. Utanför placering men i översta halvan. Det var ett bättre resultat än väntat. Det blev en väldigt lyckad avslutning. Jag var mest glad att vi kommit dit och att då få göra sina bästa ritter hittills och ändå slå sig in i den övre halvan av startfältet var superkul.
Några klipp från min & Divas ritt dag 2. Ritten dag 1 var lite bättre. Men ändå två riktigt jämna program. Visst ser man att hon är lite ostadig, men jag tycker att hon är på god väg i alla moment och att vi visar upp oss på ett trevligt sätt. Jag tycker att vi gjorde en mycket bra prestation med tanke på våra förutsättningar, men jag ser också hur mycket min ridning utvecklats sedan dess. Och tur är väl det med tanke på hur mycket man ridit & tränat sedan dess!
Japp, och det var tiden med Diva. Precis som alla andra hästar så har hon varit viktig på sitt sätt för min utveckling. Roligt att ha fått vara en del i ytterligare en unghästs utbildning, det är alltid värdefullt inför framtiden på ett eller annat sätt. Att jag ridit så många olika hästar har gjort mig säkrare när det gäller att rida nya hästar, men också gjort mig mer komplett som ryttare överlag. Totalt gjorde vi 14 tävlingsstarter tillsammans under de två år som jag red henne. Sedan ungponnychampionatet 2017 så har hon varit Marias ridhäst på heltid🌟
Jag har ju tidigare hintat om att en livsstilsförändring är på G, nu är det dags att berätta vad som menas med det. Jag ska nämligen plugga ett år, till hälsocoach närmare bestämt!
Vad innebär hälsocoach? Såhär har de själva skrivit om utbildningen: ”Efter avslutade studier har du kunskaper inom hälsoområdet, samt specifik kompetens i form av personlig tränare (PT), massör och gruppträningsinstruktör. Grundutbildning i Body Bike Indoor cycling samt TRX Suspension Training ingår också.”
Träning är ju ett av mina intressen som hamnar lite i skymundan pga hästarna, precis som det ska vara (inget kan mäta sig med mitt intresse för hästar & ridning), MEN att jag nu ska få fördjupa mig i detta intresse och ägna ett helt år till att just träna, lära mig massage och massor om kroppen känns så jädra kul.
Vad denna utbildning kommer leda till karriärsmässigt får vi se, i första hand gör jag detta för mig. För att jag vill lära mig mer. Iiiihhhh, ser SÅ mycket fram emot detta. Känner mig pirrig och förväntansfull.
Det enda som är jobbigt är att lämna min fina klass på skolan där jag jobbar (och såklart resten av eleverna + kollegor). Jag & klassen har hängt ihop i flera år, jag kommer verkligen sakna dem så himla mycket❤️ Vi har upplevt så mycket tillsammans genom åren som varit. De har verkligen charmat mig och vi har växt ihop mer & mer för varje år som gått. Tänk vilka skratt & minnen det blivit.
Jag hoppas & tror att det kommer bli toppen. Jag har bland annat införskaffat mig en laptop och jag har gott om tid att fixa i ordning resten som behövs, jag börjar nämligen i slutet av augusti. Så spännande!
Nu när hästarna går ute dygnet runt som de gör just nu så har vi ett annat upplägg med träningen. De rids bara 2-3 gånger i veckan faktiskt.
Mina hästar går inte ute dygnet runt på vinterhalvåret, så det blir en extra påfrestning för dem att vara ute på det sättet som de är nu. De har dock mycket utevistelse även under vintern och går in och ut när det mörkt, vi ger dem så långa dagar ute som möjligt.
Ida är uppfödd och har gått sina första år på lösdrift, det märks, hon har mycket bättre ork än till exempel Palle som gått på hingstbete någon sommar som unghäst. Han har gått ute dygnet runt i perioder hemma hos mig, men det märks att han inte är uppfödd så. Lillan har gått ute mycket hos tidigare ägare. Hon var väldigt trött i början ändå, vinterhagen har varit tråkig denna vinter så hon har inte rört sig så mycket som önskat. Dessutom är denna hage ny för henne, den är kuperad, har öppna fält/ängar och är nästan 5 hektar stor. Den gör underverk på hästarna. De får röra sig mycket upp och ner samtidigt som de kan sträcka ut i en rejäl galopp.
Tack vare att vi bygger boxar vid sommarhagen så kommer hästarna kunna tas in vid dåligt väder och även ställas in de nätter som det behövs. Det blir också möjlighet att lämna en häst ensam eftersom att de kan vara själva så länge de är inne. Nu måste jag ta hem dem oftare. Nu är t.e.x. planen att ta hem dem imorgon, då har de varit där uppe exakt en vecka. Detta för att Ida ska vara utvilad inför helgens tävling och för att kunna rida lite mer. Just nu är målet att hästarna ska gå 2-3 träningspass per vecka. Lite annorlunda mot innan. Än så länge funkar det bra, rider i regel inte ut dem just nu utan det blir främst ridhus & ridbana för att få till ”riktiga” ridpass de gånger jag rider.
Detta avsnitt var stundtals ganska svårt att skriva. Inte nog med att jag ska försöka återberätta något som hände för flera år sedan så är denna berättelse så kort samtidigt som den är lång. Jag ska nämligen berätta en historia som egentligen slutade precis när den bara hunnit börja. En berättelse om något som aldrig fick bli vad det skulle bli. Med det sagt så handlar större delen av denna berättelse om sorg och krossade förväntningar. Men i slutändan så är väl ändå sorg priset som vi betalar för kärlek. Och det var precis det jag gjorde…
Corlito var kärlek vid första ögonkastet. När jag såg honom på stallgången så behövde jag egentligen inte provrida. Jag visste redan då att jag skulle säga: ”Jag vill ha honom!” till mamma på vägen hem. Och precis så blev det.
När jag precis hade tagit studenten så ville jag satsa på hästarna. Men det blev aldrig så. Eller visst satsade jag, men inte på det sätt jag önskat. Hursomhelst. Jag var överlycklig när vi utöver Palle skulle köpa ytterligare en häst. En häst som skulle vara lite mer mammas, och som hon skulle rida lite mer, men också ytterligare en tävlingshäst åt mig.
Vi hittade hästen, men förväntningarna om vad det skulle bli infriades aldrig. Palle hade dessutom en hel del strul med sitt öga. Inget gick som tänkt egentligen. Och det var därför jag tackade jag till att rida alla dessa extrahästar som jag red tidigare.
Tillbaka till Corlito. Han var 5 år när vi köpte honom 2015. Och allvarligt talat kommer jag nog aldrig att titta på hästar i den åldern igen. Hästarna inom vår budget i den åldern höll liksom inte måttet, på det ena eller andra sättet. Och detsamma gällde kanske Corlito också. Jag vet inte.
Corlito låg lite efter i sin utbildning. Han var inte oriden, men väldigt svag. Dessutom var han inte självklar på hinder. Han var väldigt valpig.
Corlito var en otroligt vacker häst, speciellt i verkligheten. Och kanske var det egentligen det som vi föll för? Han visade nämligen inte särskilt mycket personlighet i början. Han var väldigt innesluten och introvert. Det var lite som att han gick omkring i en ”dimma”, han var inte riktigt ”med” i början. Kanske var det delvis på grund utav att precis flyttat till mig och dessutom varit hos två olika ryttare innan mig. Så småningom vaknade han ur sin dvala och jäklar vilken fart det blev. Han gick från att vara sengångare till att vara tittig och bocka på uteritterna. Jag hade skräckblandad förtjusning. En del av var glad över att han ”vaknat” och visade sina känslor på ett helt annat sätt. Plötsligt blev han levande. Jobbigare var dock att han vägrade på hinderna och hans bockningar var inte att leka med. Han skickade iväg dem genom ryggen, hålla i sig och hoppas på det bästa var det enda jag kunde göra, haha.
Första hoppträningen. Vi hoppade ett hinder och sedan sköt han rygg, jag for i backen.Vi kämpade på själva också. Men han hoppade väldigt speciellt och var väldigt ”unghäst” i allt han gjorde. Det blev några rivningar i början. Redo för ett ridpass här hemma.Vår lilla flock 2015. Corlito, Palle & Eolus.Förutom lite brall och en period av en väldig tittighet när han vaknade till liv så var han en klippa att rida ut på. 100% trafiksäker och supersnäll.
Vi köpte Corlito mitt i sommaren 2015 och vi hann träna på till februari/mars 2016 ungefär. Vi kan nog säga att jag red honom i ett halvår. I slutet av 2015, men särskilt i början på 2016 så lossnade otroligt mycket. Han vägrade inte på hinder. Han rev inte, famlade inte omkring. Vi var ett team som började att lita på varandra. Det började se snyggt & harmoniskt ut. Ett VI hade börjat träda fram. Jag hittade faktiskt ett stycke som jag skrev på bloggen i början av 2016. Då beskrev jag Corlito såhär:
”Han är långsam i sig själv och fortfarande valpig. Ibland tror jag att han helt enkelt inte har ”hittat” vissa muskler. Han är långsam i sitt rörelsemönster och han ser stundtals lite seg ut, men han är en väldigt känslig häst. Jättekänslig i munnen, rider han på novabett eller tvådelat gummibett och har då även en bettavlastare som gör att bettet inte inverkar så mycket. Han har tre fina, men vanliga gångarter där galoppen är gudomlig att sitta och rida runt i. Där sitter man som en drottning. Bakom detta lite valpiga, orutinerade och långsamma yttre så döljer sig dock en ganska vig häst. Dessutom har han gått från att verkligen behöva ramas in till varje hinder till att verkligen förstå att det är emellan stöden han ska. Nu ser han verkligen vägen ÖVER hindret. Dock har vi fortfarande en släng av scenskräck vid tävlingssammanhang och liknande att ta itu med, men det tror jag snart släpper. Jag älskar att rida honom, men eftersom att styrkan saknas och att han ibland inte riktigt har koll på alla sina delar gör att han känns svårmanövrerad. Men han har en härlig rytm och ibland kan han hoppa som bara den, dock ett sjukt svårt språng att hänga med i. För mig. Annars jättehärlig att rida på hinder numera.”
Höst 2015. Något starkare & bättre började att ta form efter mycket lära känna, uteritter och gymnastikhoppning över små hinder.Vi red en klubbdressyr på hemmaklubben. Särskilt bra var vi inte, men vi vann ändå!Vi hann starta en riktig dressyrtävling också!Vi fick en fin vinter ihop och såg fram emot det kommande 2016. På stallgången innan ridning.En bild från en liten fotosession under vintern 2015/2016 någon gång.
Efter en lyckad vinter 2015/2016 så såg vi så fram emot 2016. Och det började bra, vi red felfritt i 95cm i Jönköping i februari. Jag var så glad!!! Jag visste inte då att denna andra hopptävling ihop skulle bli vår allra sista…För rätt som det var så började alla promenader & behandlingar…
Kort efter tävlingen i Jönköping (i mars 2016 någon gång) så blev Corlito halt. Jag minns att han var superfin att rida. Verkligen SUPER. Och nästa dag när vi skulle jogga av eventuell träningsvärk så var han halt. Vi åkte först till min equiterapeut som med blotta ögat kunde se och känna att han vrickat sig. ”Han har dragit till hela kotan”. Fråga mig inte hur hon kunde avgöra det, för hans ben såg jättefina ut och det krävdes både röntgen, böjdprov och ultraljud hos vetrinär innan dem bekräftade att han vrickat sig riktigt ordentligt. Kraftig inflammation i en utav kotlederna fram. Alla andra leder var rena och fina. En vanlig diagnos med en god prognos. Vila och behandling. Det tog tid innan inflammationen släppte. Jag tror att vi sprutade honom tre gånger. Så småningom så var han bra på böjprovet och vi fick ett igångsättningsschema. Vi tog det lugnt. Vi ville ge honom lite extra tid att stärka sig. När ingångsättningsschemat visade att vi fick börja hoppa så red vi fortfarande ut, mestedels i skritt. Några enkla joggpass hade han gått när han från en dag till en annan var jättehalt på samma ben igen. Vi åkte tillbaka. Denna gång var inflammationen ännu starkare. Och den vägrade ge sig trots behandlingar. Till slut togs beslutet att vi skulle göra en atroskopi, alltså att gå in i leden och se om det var något där som vi kunde åtgärda som kanske inte gick att se på röntgen eller ultraljud. Till allas förvåning så var leden fin. Inflammerad, men fin. Det fanns inget direkt ”fel” på den. ”Jaha?” tänkte vi. Men vi hann aldrig fundera på framtiden, mindre än ett dygn efter operationen så fick Corlito tarmvred och det är en historia i sig. Det är det VÄRSTA jag har varit med om. Och som den hästen led innan han fick avsluta sitt liv har jag aldrig sett ett djur lida. Hur vi ens lyckades åka med en häst i det skicket tillbaka till kliniken kan jag än idag inte förstå. Jag tror att det var en fredag när jag kramade Corlito kliniken och viskade ”vi ses snart igen” fast att jag visste att det inte var sant. Veterinärerna gjorde allt de kunde och de lyckades få tarmarna tillbaka på sin rätta plats, men det var för sent. Delar av tarmarna hade varit för länge utan syre och dött. På söndag kväll ringde dem och sa att det inte fanns mer att göra… Så fort de fått vårat godkännande så avlivade de honom💔
Och ja, det var min berättelse om Corlito, eller Corven som vi kallade honom. Han kom in i vårat liv snabbt, och lika snabbt så var han ute ur det. Vi hann aldrig bygga den där starka relationen eller lära känna varandra så bra som vi skulle ha gjort. Som jag tidigare nämnde så hann det bara börja innan det tog slut. Och slutet på Corvens liv tog verkligen musten ur mig. Först fanns det inga planer eller energi för en ny häst, men när det så småningom blev en ny häst så blev det helt fel igen. Fast på ett annat sätt. Resan fram till det jag har just nu har varit lång.
Corven lärde mig precis som många andra hästar mycket om ridning, men också mycket annat. Jag kommer aldrig köpa en häst som är så valpig eller svag igen. Kanske var det bara extrem otur, eller så var kanske hans hållbarhet inget vidare? Han kanske var för svag och klumpig för att hålla rätt på sig själv? Eller hade han kanske varit halt innan? För varför var han egentligen så svag? Han var ju trots allt riden tidigare (dessutom av TVÅ ryttare som har ridning som jobb). Jag vet faktiskt inte. Innan ville jag veta VARFÖR. VARFÖR hjälpte inte behandlingarna? VARFÖR blev han halt igen? HADE han verkligen vrickat sig igen? HUR? VARFÖR? Idag känner jag mest att det var sorgligt att det blev som det blev. Och det värsta av allt både då och nu var sättet som han fick avsluta sitt liv på. Fy f*n.
En kort sammanfattning av vårat halvår med aktiv träning ihop… När jag kollar på alla gamla filmer & bilder så kan jag ändå inte låta bli att undra hur långt vi skulle kommit. Skulle vi tävlat lätta klasser nu? Eller kunde vi räckt till medelsvår inom någon gren? Där & då så tyckte jag att Corven var något extra. Jag trodde att han var en oslipad diamant. Och oslipad var han ju definitivt, haha. Men en diamant… Nja, jag är inte lika säker på att han var det längre. Sedan är jag säker på att vi hade blivit bra (träning ger färdighet), men på vilken nivå kan jag ju bara spekulera i. Även om jag hade höga förhoppningar & drömmar gällande mig & Corven och verkligen trodde på honom så hade jag aldrig blivit besviken om vi hade tävlat LB/110cm-nivå idag. Det viktigaste för mig då är det samma som för mig nu, och det är att ha en frisk kompis som gillar att träna, tävla och ha roligt med mig. Och det är jag säker på att vi hade haft om han hade fått vara frisk!Lämna en kommentar
