Här kommer några bilder från min julafton som var:
En blogg om mig och min resa med hästarna
Kategori: Personligt/Åsikter
Julklapp från Johanna & Merry, så snällt! Jag har varit sugen på att klicka hem den själv flera gånger, vilken tur att jag inte gjorde det. Detta ska bli spännande läsning!
Lämna en kommentarMånga har en typ utav häst som de föredrar. Vissa gillar snabba, långsamma, heta, små, stora och så vidare. Jag kan säga att jag hellre har en liten häst eftersom att det är smidigare, men när det kommer till ridningen spelar det egentligen ingen roll om hästen är stor eller liten, snabb eller långsam.
Nu kanske ni tror att typ av häst inte spelar någon roll för mig, men jodå, det spelar otroligt stor roll. Det finns en egenskap som jag vill ha och prioriterar före allt annat, och det är ett bra huvud. När andra föredrar en fräsig häst så föredrar jag en ”snäll & tråkig”. Jag uppskattar verkligen en lugn & trevlig häst. Ni får missförstå mig rätt när jag använder ordet snäll, självklart är alla hästar snälla. Det finns inga elaka hästar, men ni förstår vad jag menar.
Vi skapar och formar våra egna hästar till väldigt stor del, men ett bra temperament i grunden och en passande personlighet till som jag vill göra med mina hästar är en förutsättning för att det ska bli så roligt som möjligt. Både för mig och hästen. Kan man träna och ha roligt med sin häst så kommer man alltid längre än vad man tror. Tror jag. Därför väljer jag hellre en häst som jag genast känner kommer bli rolig att jobba med snarare än: ”Om vi får ordning på den så blir den riktigt bra”. Det finns proffs och duktiga amatörer till sådana hästar, men det är inget som jag vill ha själv.
Jag drabbades av bröstsmärtor i lördags. Jag blev lite nojig även om det inte är särskilt konstigt när jag hostat som en idiot. Sjukhuset ville ta sig en titt så jag åkte dit idag. Det visade sig att jag fått en inflammation i bröstbenet och där revbenen fäster. Hjärta & lungor lät bra som tur var. Jag fick en väldigt bra läkare som undersökte mig mer grundligt än vad jag jag trodde att jag skulle bli, skönt.
Jag blev hemskickad med en receptbelagd hostmedicin som förhoppningsvis ska låta mig sova om natten ihop med ordinationen att inte jobba under hela vecka. Mindre hosta gör förhoppningsvis så att min bröstkorg kan återhämta sig, och mer sömn kommer nog att göra susen på tillfrisknandet i ren allmänhet. Ihop med det ska jag vila & röra på mig, men såklart ingen hårdare ansträngning.
Med det sagt så har det inte hänt något spännande idag. Jag har vilat i soffan, gjort stallet och skrittat Palle. Nu blir det soffan igen.
För några månader slogs jag av att jag helt plötsligt såg dåligt. Jag har viftat bort det ett tag, men idag gick jag till optikern… Det var ju ett uppvaknande, jag får med nöd & näppe köra bil utan glasögon(!!!). ”Är du inte trött????” ”Har du inte ont i huvudet?!” löd frågorna. Naah, svarade jag. Klart att jag är lite trött ibland och huvudet har känts tungt länge, men det har jag tänkt varit på grund utav höst & vinter.
De ansåg att mitt fall var ganska akut så med deras snabba jobb och med lite tur så kunde jag faktiskt få mina glasögon redan idag, samma dag som synundersökningen alltså. Vilken service.
Optikern (som själv ridit och hoppat) frågade mig förvånat om jag inte känt att jag tappat formen? Min avståndsbedömning var kraftigt påverkad, lite extra på grund utav att ett utav mina ögon var halvt odugligt. Jag svarade lite svävande på den frågan medans jag funderade, och nog har jag fått kämpa lite mer. Samtidigt är jag som ryttare van vid att se distansen både tidigt och sent, jag har inte reflekterat så mycket över det även om det faktiskt har slagit mig ett par gånger att det känts lite extra svårt under de senaste månaderna.
Det ska bli spännande att hoppa framöver. Just nu känns det som att en helt ny värld öppnats. Att åka hem i snöyran och faktiskt se bra, det var otroligt, haha. Så vi får väl se, jag tycker att jag är bra på avståndsbedömning för att vara en hobbyryttare, jag kanske blir fenomenal inom kort😉
När jag var yngre hanterade jag misslyckanden ganska dåligt. Ganska vanligt för tonåringar tror jag. Dels för att man är tonåring, men också för att man är i början av sin karriär och liv med hästar. Jag tror också att det är lättare att känna press, press som både finns och inte finns.
Jag kunde vara fast besluten om att jag misslyckats och vara SÅ besviken trots att det egentligen kanske inte var ett misslyckande. Det kunde röra sig om EN dålig distans eller två 4-felsrundor. Kanske att jag inte ridit i ett tillräckligt jämnt tempo runt banan.
Det grundade sig i att jag tyckte att det var jobbigt att ”komma rätt” på hinderna. Eller i själva verket var jag rädd för att komma fel. Jag brukade säga att jag inte hade någon vidare känsla på hinder. Jag kände en press av att ”komma rätt”, en rivning eller dålig distans påminde mig om att jag inte var tillräckligt bra på att hoppa, ett misslyckande. Jag ställdes ofta inför träningar och uppgifter som gjorde mig nervös.
Tränare eller andra personer försökte att peppa mig genom att säga att jag var FÖR noggrann och hade för höga krav. Och jag menar inte att de hade fel, men det hjälpte nog till att skapa bilden av mig själv som en ”försiktig & mesig” ryttare. ”För noggrann” som de sa. Som ni vet är tankens kraft stark, det man tänker blir man till slut i mer eller mindre stor utsträckning.
Nu vet jag att jag inte alls var mesig. Att jag avstod från att höja hindren en gång till eller bad tränaren att sänka berodde på att jag kände att det inte var läge. Att vi inte var redo. Och jag hade rätt. Jag var inte redo. På den tiden lät jag mig ofta övertalas, jag hoppade trots att hjärtat var i halsgropen. Ofta gick det bra, men blev det ett litet fel på vägen så tog jag det hårt. Nu låter det som att jag hade dåliga tränare, så är det förstås inte. Jag har haft förmånen av att lära mig av väldigt många otroligt duktiga människor.
För mig är det väldigt viktigt att låta utbildningen ta tid. Jag låter hästen hoppa många små hinder tills den lär sig vad det går ut på, hittar sin balans och får självförtroende. Kan jag inte hoppa enkla konstellationer av små hinder på ett väldigt harmoniskt och bra sätt så finns det ingen mening med att ens titta på en högre höjd. För att inte tala om min egen skull, jag är inget proffs och behöver den träningen minst lika mycket. Det är lätt att vara hård mot sig själv som ryttare, man glömmer att man egentligen skulle behöva träna mer än hästen för att bli riktigt bra.
Nu tänker jag inte alls att jag är ”mesig & försiktig” längre. Nu är jag vuxen och gör bara det jag verkligen vill. Dessutom har jag nog en mer relevant (och lättsam) bild över mina förutsättningar och vad jag kan prestera & inte prestera. Självklart är det kul när man hittar den där tränaren som pushar en sådär lagom mycket utanför ens comfort zone, men i grunden är det jag som bestämmer. Och det är då det känns tryggt och blir roligt på riktigt, åtminstone för mig. Dessutom så tror jag faktiskt att jag i 9 av 10 fall faktiskt vet bäst själv, kanske låter arrogant. Även om en tränare ridtekniskt menar att det är läge att debutera 140cm så ska man ju inte göra det om man inte känner suget efter det. Med det sagt så hoppar jag bara högre eller debuterar en klass när det enligt mina mått mätt är tillräckligt bra, vill jag inte så gör jag det inte. När tiden är inne så vill jag utmana mig själv, och då kan det kännas lite läskigt, men det ska inte göra det varje gång man hoppar.
Hade jag fått säga några ord till mig själv på den tiden så hade jag uppmanat mig själv att lita på processen och att jag inte måste någonting. Det viktiga är att jag fokuserar på det som jag vill och tycker är viktigt. Jag kommer snarare att utvecklas snabbare av att känna mig trygg och lita på min häst & mig själv. Precis som hästens utbildning så måste min utbildning också få ta tid.
Filmade Linus, Palle & Eolus när de busade runt i sommarhagen för snart 5 år sedan och det har blivit min mest populära video på You-Tube med över 57 000 visningar & 485 likes. Och 45 dislikes, haha. Kanske inte den video som jag hade röstat på skulle slå igenom. Ibland har man tur med algoritmerna.
Linus såldes senare då han var för svår för mig. Strax därefter kom Hållidej in i våra liv precis som om det var meningen, kanske är det så? Linus kom iallafall rätt och det verkar ha blivit häst av honom med till slut. Känns bra i hjärtat. Eolus var gammal gubbe här, detta var hans näst sista sommarbete💕
Lämna en kommentarNågot jag kan bli lite irriterad på är när ryttare kallar sin häst olydig när den vägrar, är istadig eller när förhållningarna inte går igenom.
En häst måste ha förutsättningarna för att kunna göra det du ber om.
En häst som springer i obalans kan inte ta din (exempelvis) förhållning på rätt sätt. Men det gör den inte olydig eller ouppmärksam. Den kunde inte ge dig vad du ville just då för att den inte hade förutsättningen för att kunna göra det. Väldigt stor skillnad. Man kan inte förvänta sig att hästen ska vara lydigare än vad sitt markarbete har varit effektivt. För att få sin häst med sig så är det viktigt att den är i tillräckligt bra fysisk form att den faktiskt KAN göra det du ber om.
Att be min häst (och mig själv) att utföra rimliga uppgifter är bland det viktigaste i min träning. Det är SÅ viktigt att de och jag får lyckas. Jag tävlade Ida-Holly 80-90cm i en hel säsong för att ”bara” gå upp till 90-100cm nästa säsong. Vi hoppade alltså endast hinder på 80-100cm i två år eftersom jag själv ansåg att det var viktigt för att bygga upp henne fysiskt och psykiskt.
Genom att hästen får lyckas gång på gång så byggs tilliten till mig som ryttare upp. Det är en förutsättning att mina hästar vet att jag aldrig skulle be dem om något de inte klarar. När hästen känner det inför mig som ryttare får jag alltid ett fint försök av min häst istället för att de sätter sig på tvären om de stöter på en utmanande uppgift.
Sammanfattningsvis så lägger jag alltså mycket fokus på att ge hästen rimliga uppgifter utefter sin fysiska form samt att gå långsamt fram. Jag repeterar (eller försöker snarare hålla en röd tråd) och låta hästen känna igen sina uppgifter. Hitta trygghet. Krävs det 20 stycken Pay n Jump på höjden 50cm så gör det. Krävs det lastträning så gör det. Väldigt självklart, och jag tror att det är väldigt självklart för många andra också. Ändå ser man ofta relativt stora problem hos vissa ekipage som jag tror hade kunnat avhjälpas om man vågade backa och styra om sin träning.
Skriver ofta om de ”riktiga” ridpassen och de ändå ganska regelbundna träningarna som sker, men det är mycket annat som prioriteras in regelbundet också. Både Palle & Ida-Holly skrittas regelbundet i skog & mark. Ett pass per vecka brukar bara vara skritt, för Palle är det ofta två pass just nu. Avsuttet jobb över bommar prioriteras också. Vattenträning är också något jag lägger in i schemat efter säsong & möjlighet.
Jag försöker att använda omgivningarna på bästa sätt. Konditionstränar på de långa grusvägarna och klättrar i backarna. Självklart är det begränsande att vara utan ridbana och vi hade utvecklats snabbare om jag kunde träna åtminstone ett mer pass på ridbana per vecka. Jag är dock väldigt tacksam för de underbara ridvägarna som finns här, jag kan verkligen ge mina hästar en allsidig träning och hålla dem glada & motiverade. Utan dessa ridvägar så hade det varit tufft.
Detta är jag & Johanna i ett nötskal, haha. Vi båda är lite skrockfulla när det kommer till utrustningen som jag & Merry bär på tävling. Johanna är t.ex. noga med att det ska vara ett ojämnt antal knoppar och det kan ta emot att bära ett visst schabrak. Jag i min tur är också nojjig, det gäller både hjälm, schabrak & kavaj, haha.
Inför tävlingsstarten i söndags var Johanna lite nojjig gällande ett schabrak, men jag tröstade henne med att jag ändå kommer att ha ”fel” kavaj. Som tur var så gick ju tävlingen bra, vi kanske vågar använda denna utrustning men sitta lite lugnare i båten till nästa gång alltså, haha!
Lämna en kommentar