Hoppa till innehåll

HÄSTARNA I MITT LIV: Corlito RAA

Detta avsnitt var stundtals ganska svårt att skriva. Inte nog med att jag ska försöka återberätta något som hände för flera år sedan så är denna berättelse så kort samtidigt som den är lång. Jag ska nämligen berätta en historia som egentligen slutade precis när den bara hunnit börja. En berättelse om något som aldrig fick bli vad det skulle bli. Med det sagt så handlar större delen av denna berättelse om sorg och krossade förväntningar. Men i slutändan så är väl ändå sorg priset som vi betalar för kärlek. Och det var precis det jag gjorde…

Corlito var kärlek vid första ögonkastet. När jag såg honom på stallgången så behövde jag egentligen inte provrida. Jag visste redan då att jag skulle säga: ”Jag vill ha honom!” till mamma på vägen hem. Och precis så blev det.  

När jag precis hade tagit studenten så ville jag satsa på hästarna. Men det blev aldrig så. Eller visst satsade jag, men inte på det sätt jag önskat. Hursomhelst. Jag var överlycklig när vi utöver Palle skulle köpa ytterligare en häst. En häst som skulle vara lite mer mammas, och som hon skulle rida lite mer, men också ytterligare en tävlingshäst åt mig.  

Vi hittade hästen, men förväntningarna om vad det skulle bli infriades aldrig. Palle hade dessutom en hel del strul med sitt öga. Inget gick som tänkt egentligen. Och det var därför jag tackade jag till att rida alla dessa extrahästar som jag red tidigare.

Tillbaka till Corlito. Han var 5 år när vi köpte honom 2015. Och allvarligt talat kommer jag nog aldrig att titta på hästar i den åldern igen. Hästarna inom vår budget i den åldern höll liksom inte måttet, på det ena eller andra sättet. Och detsamma gällde kanske Corlito också. Jag vet inte.

Corlito låg lite efter i sin utbildning. Han var inte oriden, men väldigt svag. Dessutom var han inte självklar på hinder. Han var väldigt valpig. 

Corlito var en otroligt vacker häst, speciellt i verkligheten. Och kanske var det egentligen det som vi föll för? Han visade nämligen inte särskilt mycket personlighet i början. Han var väldigt innesluten och introvert. Det var lite som att han gick omkring i  en ”dimma”, han var inte riktigt ”med” i början. Kanske var det delvis på grund utav att precis flyttat till mig och dessutom varit hos två olika ryttare innan mig. Så småningom vaknade han ur sin dvala och jäklar vilken fart det blev. Han gick från att vara sengångare till att vara tittig och bocka på uteritterna. Jag hade skräckblandad förtjusning. En del av var glad över att han ”vaknat” och visade sina känslor på ett helt annat sätt. Plötsligt blev han levande. Jobbigare var dock att han vägrade på hinderna och hans bockningar var inte att leka med. Han skickade iväg dem genom ryggen, hålla i sig och hoppas på det bästa var det enda jag kunde göra, haha.  

Första hoppträningen. Vi hoppade ett hinder och sedan sköt han rygg, jag for i backen.
Vi kämpade på själva också. Men han hoppade väldigt speciellt och var väldigt ”unghäst” i allt han gjorde. Det blev några rivningar i början. 
 Redo för ett ridpass här hemma.
Vår lilla flock 2015. Corlito, Palle & Eolus.
Förutom lite brall och en period av en väldig tittighet när han vaknade till liv så var han en klippa att rida ut på. 100% trafiksäker och supersnäll. 

Vi köpte Corlito mitt i sommaren 2015 och vi hann träna på till februari/mars 2016 ungefär. Vi kan nog säga att jag red honom i ett halvår. I slutet av 2015, men särskilt i början på 2016 så lossnade otroligt mycket. Han vägrade inte på hinder. Han rev inte, famlade inte omkring. Vi var ett team som började att lita på varandra. Det började se snyggt & harmoniskt ut. Ett VI hade börjat träda fram.  Jag hittade faktiskt ett stycke som jag skrev på bloggen i början av 2016. Då beskrev jag Corlito såhär: 

”Han är långsam i sig själv och fortfarande valpig. Ibland tror jag att han helt enkelt inte har ”hittat” vissa muskler. Han är långsam i sitt rörelsemönster och han ser stundtals lite seg ut, men han är en väldigt känslig häst. Jättekänslig i munnen, rider han på novabett eller tvådelat gummibett och har då även en bettavlastare som gör att bettet inte inverkar så mycket. Han har tre fina, men vanliga gångarter där galoppen är gudomlig att sitta och rida runt i. Där sitter man som en drottning. Bakom detta lite valpiga, orutinerade och långsamma yttre så döljer sig dock en ganska vig häst. Dessutom har han gått från att verkligen behöva ramas in till varje hinder till att verkligen förstå att det är emellan stöden han ska. Nu ser han verkligen vägen ÖVER hindret. Dock har vi fortfarande en släng av scenskräck vid tävlingssammanhang och liknande att ta itu med, men det tror jag snart släpper. Jag älskar att rida honom, men eftersom att styrkan saknas och att han ibland inte riktigt har koll på alla sina delar gör att han känns svårmanövrerad. Men han har en härlig rytm och ibland kan han hoppa som bara den, dock ett sjukt svårt språng att hänga med i. För mig. Annars jättehärlig att rida på hinder numera.” 

Höst 2015. Något starkare & bättre började att ta form efter mycket lära känna, uteritter och gymnastikhoppning över små hinder.
Vi red en klubbdressyr på hemmaklubben. Särskilt bra var vi inte, men vi vann ändå!
Vi hann starta en riktig dressyrtävling också!
Vi fick en fin vinter ihop och såg fram emot det kommande 2016. 
På stallgången innan ridning.
 En bild från en liten fotosession under vintern 2015/2016 någon gång.

 
 Efter en lyckad vinter 2015/2016 så såg vi så fram emot 2016. Och det började bra, vi red felfritt i 95cm i Jönköping i februari. Jag var så glad!!! Jag visste inte då att denna andra hopptävling ihop skulle bli vår allra sista…
För rätt som det var så började alla promenader & behandlingar…

Kort efter tävlingen i Jönköping (i mars 2016 någon gång) så blev Corlito halt. Jag minns att han var superfin att rida. Verkligen SUPER. Och nästa dag när vi skulle jogga av eventuell träningsvärk så var han halt. Vi åkte först till min equiterapeut som med blotta ögat kunde se och känna att han vrickat sig. ”Han har dragit till hela kotan”. Fråga mig inte hur hon kunde avgöra det, för hans ben såg jättefina ut och det krävdes både röntgen, böjdprov och ultraljud hos vetrinär innan dem bekräftade att han vrickat sig riktigt ordentligt. Kraftig inflammation i en utav kotlederna fram. Alla andra leder var rena och fina. En vanlig diagnos med en god prognos. Vila och behandling. Det tog tid innan inflammationen släppte. Jag tror att vi sprutade honom tre gånger. Så småningom så var han bra på böjprovet och vi fick ett igångsättningsschema. Vi tog det lugnt. Vi ville ge honom lite extra tid att stärka sig. När ingångsättningsschemat visade att vi fick börja hoppa så red vi fortfarande ut, mestedels i skritt. Några enkla joggpass hade han gått när han från en dag till en annan var jättehalt på samma ben igen. Vi åkte tillbaka. Denna gång var inflammationen ännu starkare. Och den vägrade ge sig trots behandlingar. Till slut togs beslutet att vi skulle göra en atroskopi, alltså att gå in i leden och se om det var något där som vi kunde åtgärda som kanske inte gick att se på röntgen eller ultraljud. Till allas förvåning så var leden fin. Inflammerad, men fin. Det fanns inget direkt ”fel” på den. ”Jaha?” tänkte vi. Men vi hann aldrig fundera på framtiden, mindre än ett dygn efter operationen så fick Corlito tarmvred och det är en historia i sig. Det är det VÄRSTA jag har varit med om. Och som den hästen led innan han fick avsluta sitt liv har jag aldrig sett ett djur lida. Hur vi ens lyckades åka med en häst i det skicket tillbaka till kliniken kan jag än idag inte förstå. Jag tror att det var en fredag när jag kramade Corlito kliniken och viskade ”vi ses snart igen” fast att jag visste att det inte var sant. Veterinärerna gjorde allt de kunde och de lyckades få tarmarna tillbaka på sin rätta plats, men det var för sent. Delar av tarmarna hade varit för länge utan syre och dött. På söndag kväll ringde dem och sa att det inte fanns mer att göra… Så fort de fått vårat godkännande så avlivade de honom💔

Och ja, det var min berättelse om Corlito, eller Corven som vi kallade honom. Han kom in i vårat liv snabbt, och lika snabbt så var han ute ur det. Vi hann aldrig bygga den där starka relationen eller lära känna varandra så bra som vi skulle ha gjort. Som jag tidigare nämnde så hann det bara börja innan det tog slut. Och slutet på Corvens liv tog verkligen musten ur mig. Först fanns det inga planer eller energi för en ny häst, men när det så småningom blev en ny häst så blev det helt fel igen. Fast på ett annat sätt. Resan fram till det jag har just nu har varit lång. 

Corven lärde mig precis som många andra hästar mycket om ridning, men också mycket annat. Jag kommer aldrig köpa en häst som är så valpig eller svag igen. Kanske var det bara extrem otur, eller så var kanske hans hållbarhet inget vidare? Han kanske var för svag och klumpig för att hålla rätt på sig själv? Eller hade han kanske varit halt innan? För varför var han egentligen så svag? Han var ju trots allt riden tidigare (dessutom av TVÅ ryttare som har ridning som jobb). Jag vet faktiskt inte. Innan ville jag veta VARFÖR. VARFÖR hjälpte inte behandlingarna? VARFÖR blev han halt igen? HADE han verkligen vrickat sig igen? HUR? VARFÖR? Idag känner jag mest att det var sorgligt att det blev som det blev. Och det värsta av allt både då och nu var sättet som han fick avsluta sitt liv på. Fy f*n. 

En kort sammanfattning av vårat halvår med aktiv träning ihop… När jag kollar på alla gamla filmer & bilder så kan jag ändå inte låta bli att undra hur långt vi skulle kommit. Skulle vi tävlat lätta klasser nu? Eller kunde vi räckt till medelsvår inom någon gren? Där & då så tyckte jag att Corven var något extra. Jag trodde att han var en oslipad diamant. Och oslipad var han ju definitivt, haha. Men en diamant… Nja, jag är inte lika säker på att han var det längre. Sedan är jag säker på att vi hade blivit bra (träning ger färdighet), men på vilken nivå kan jag ju bara spekulera i. Även om jag hade höga förhoppningar & drömmar gällande mig & Corven och verkligen trodde på honom så hade jag aldrig blivit besviken om vi hade tävlat LB/110cm-nivå idag. Det viktigaste för mig då är det samma som för mig nu, och det är att ha en frisk kompis som gillar att träna, tävla och ha roligt med mig. Och det är jag säker på att vi hade haft om han hade fått vara frisk!
Publicerat iPersonligt/Åsikter

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.