Hoppa till innehåll

HÄSTARNA I MITT LIV: Björkens Lexie

Precis när jag fått testa på att tävla med min B-ponny Virvla och visste att det var det som jag ville ägna mig åt så försvann den chansen. Jag växte ur och var dessutom för gammal för att tävla Virvla. Lucky kom in i mitt liv på ett bananskal, men honom kunde jag ju inte tävla på. Det låter kanske banalt, men att tävla var min DRÖM. Jag var den lilla ungen som stod som funktionär non stop på hemmatävlingarna på klubben bara för att se andra tävla. Så besvikelsen var total, men så kom hon, Björkens Lexie. 

Lexie ägdes av samma Maria som jag nämnt i mina tidigare inlägg om Virvla & Lucky. Vi kan ju konstatera att hon har varit väldigt betydelsefull i mitt hästliv. Hursomhelst. Det började med att jag red Lexie då & då hemma hos Maria. Lexie var en 4-årig New Forest, precis inriden. Min uppgift var att hjälpa till med hennes vidareutbildning. 

Ett utav mina första ridpass på Lexie. Detta är 2009. Lexie är 4 år och jag är 13 år.

2009 blev till 2010. Under våren testade vi på att tävla och när jag lite senare under 2010 fick erbjudandet om att ha Lexie hemma hos mig som min egen så var lyckan total. Målet var såklart att fortsätta hennes utbildning och klättra i klasserna. 

 Lexie hemma hos oss.
Det fanns ett härligt språng i Lexie. Och hon var både modig & klok. Trots det hamnade vi alltför ofta i knipa….
 …detta var inte en helt ovanlig syn. Självförtroendet sjönk. Alltför ofta kändes det som att jag red i blindo mot hindren. När jag väl trodde att jag såg avståndet så såg jag det inte ändå utan red på helt fel beslut. Jag var så frustrerad. Här hade jag en ungponny som hoppade bättre än genomsnittet och ändå blev det inte bra?! Lexies huvud var suveränt när det gällde hinder. Trots flera ”missöden” så hoppade hon alltid vidare som om inget hade hänt. 

För att få ordning på hoppningen så testade jag flera olika tränare. Utan framgång. Men så en dag förändrades allt. Jag testade nämligen att träna för KG (Karl-Gösta) Svensson. KG var då en A-tränare, men blev så småningom utsedd till Master. Han såg möjligheter där jag inte gjorde det, och jag lärde mig otroligt mycket. När han kom ner så tränade jag både lördag & söndag. Hoppning ena dagen, dressyr den andra. För mig var KG allsmäktig. Bäst helt enkelt.

Ovan kan ni se några klipp från när jag & Lexie hoppar för KG.

Sen gick det av bara farten. Resultaten kom. Jag & Lexie tävlade totalt 2010, 2011 & 2012. 2010 var hennes allra första säsong på tävlingsbanan. 2012 var hon 7 år. När jag red Lexie så hade jag alldeles för höga krav på oss. Det var några gånger som jag var SÅ besviken. Jag tyckte aldrig att det gick bra för oss. Och jag tyckte att jag misslyckades hela tiden. Detta var ett problem som hängde med även ett tag efter Lexie. Jag har utvecklats och är en annan person nu. Men när jag ser tillbaka på det hela så inser jag att vi lyckades bättre än vad jag någonsin kunde önskat. Att utbilda en ungponny (som dessutom låg ett år efter) till LA hoppning & dressyr på de 3 år som vi hade ihop och med den lilla erfarenheten som jag hade var allt annat än dåligt. Vi tog placeringar i både hoppning och dressyr. Vi kom 4:a i New Forest-SM efter en omhoppning på MSV B-höjd. Det var nog höjdpunkten i vår karriär. 

2012 valde jag själv att sätta punkt för min & Lexies tid tillsammans. Jag kände mig alldeles för stor. Hon såldes i slutet av 2012 och har efter det tagit med flera ryttare ut på tävlingsbanan som den trygga läromästare hon är. För Lexie, jag hon var något alldeles extra. Hon var så SNÄLL och så TRYGG. I första anblick hade man kanske kunnat tro att hon inte var så trygg dock. Prisrosetter var farliga och hindren brukade hon skygga för innan start, men när du väl var i anridningen så fanns det inte en uns av spänning. Hon tittade inte på något. Det gjorde henne även suverän på terrängbanan. Hon är den perfekta första ponnyn, samtidigt en kababel tävlingsponny. Så otroligt cool oavsett om det gällde att simma i sjön eller att åka på tävling. Hon var inte rädd för något och stressade aldrig upp sig, förutom för en sak… Hon var så oerhört känslig för humör och att inte göra rätt. Om jag hade en ynka negativ tanke i skallen så visade det sig på henne. Jag blir ledsen av att tänka på de gånger Lexie måste känt min besvikelse. Just eftersom att det bekom henne så mycket. Nu kanske det låter som att jag alltid var sur, så var det förstås inte.  

Bästa Lexie, så många fina minnen hon gav mig. Och det bästa är att hon fortsatt att göra det gång på gång till flera ryttare efter mig. Hon är så älskad av alla. En underbar ponny!

Publicerat iPersonligt/Åsikter

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *