Hoppa till innehåll

HÄSTARNA I MITT LIV: Lucky Rover

Jag har valt att återpublicera denna lilla serien om några utav de hästar jag haft i mitt liv. Den blev väldigt populär på min gamla blogg. Nu kör vi!

Först ut i denna serie är en ponny jag hade mellan 2007-2012. Lucky. Han var otroligt betydelsefull för min utveckling. Innan jag går in på en liten del utav allt han lärde mig så ska jag berätta vår historia. Jag kan ju förvarna er med att jag egentligen inte vet så mycket om honom, men jag ska berätta det jag vet. Jag tror att nästan alla som någon gång såg denhär ponnyn i verkligheten kommer ihåg honom, så speciell var han. 

Lucky Rover som var hans fulla namn var enligt uppgift född 1991 (tror jag). Och importerades till Sverige någon gång under 90-talet. Han var en irländsk import, och precis som så många andra ponnys från Irland så var hans härstamning okänd. Jag har ingen aning om hans bakgrund på Irland, jag vet inte ens mycket om hans år i Sverige, mycket kan jag bara spekulera i.  

Ett stall i Sverige importerade honom och tillsammans med ryttaren som köpte honom så red de flera Ponny SM i hoppning, kategori C. Jag har varit i kontakt med den här tjejen. Hon mindes honom som het, knepig men underbar. Lucky såldes sedan på toppen av sin karriär till nästa tävlingsryttare. Av någon anledning slutade han att prestera, han triangelmärktes och skulle så småningom skickas till slakt.  

Bara dagar innan han skulle avlivas får Johanna (som nu äger Welsh Cob-hingsten Merry som jag tävlar) nys om detta av en otrolig slump och bestämmer sig för att rädda honom. Jag vet vem Johanna är då, men jag känner henne inte. Hon har själv inte möjlighet att ha honom, men min faster (som har Dolly) tar emot honom. Och det är också hos min faster som jag träffar Lucky för första gången.  

Lucky verkade frisk som en nötkärna, men var stressad & mycket svårriden när han kom till min faster. Tunn & frusen. Min faster hade planen att han kunde vara promenadhäst hos dem, men han var alldeles för svår för det och istället hamnade denna ”problemponny” hemma hos 11-12 åriga jag, haha. Jag fick honom. 

Bland de första ridpassen hemma hos mig, våren 2007.

Han var extremt het. Stressad. Gick (typ) inte att rida ut på. Arg vid sadling. I hans mun kunde man se att han i många år haft ett stadigt drag från bettet. Ju mer man höll, ju mer sprang han så det var inte ”konstigt” att det blivit så. Sadlingsproblemet försvann efter bara 1 vecka, han la aldrig ett öra på sned efter det. Jag vet inte vad det var som gjorde att han ändrade sig så fort om det.  

Sedan fick jag börja om. Tillsammans med min dåvarande tränare Maria (flera av ponnysarna jag ridit/rider är hennes) så tog vi tag i detta. På lång tygel i skritt var han ganska tillfreds redan i början. Vi skrittade BARA, i flera veckor. Långa tyglar och jag skrittade & gjorde halt med hjälp av sits & halsring. Sedan började vi med trav. I början travade vi några få steg och när han blev stressad & gick upp i varv tog jag i halsringen och så ned till skritt igen. Vi lärde om hela honom, och det funkade.  

Under tiden jag hade honom var han aldrig halt och så småningom tränade jag med honom som med vilken häst som helst. Han rörde sig fantastiskt och var en ännu bättre hopp-ponny även om just hoppa & uteritter var en stor trigger för honom. Han behövde en glad ryttare som berömde honom, som var lugn & balanserad. Han älskade beröm, han var så rädd för att inte vara duktig. När man klappade honom sänkte han alltid huvudet och slappnade av. Så i början fick jag klappa mycket. 

Eftersom han var triangelmärkt (av okänd anledning) så tävlade vi aldrig. Vi tror aldrig att det fanns ett betydande fysiskt fel på honom, med psykiskt fanns det mycket att jobba med. Han lärde sig att stå & vänta i transporten vilket han tydligen inte kunnat göra under hela sitt liv som tävlingshäst och de sista åren kunde han stå själv i stallet vilket hade lett till fullständig panik innan.  

Då var jag ganska (läs VÄLDIGT) ledsen över att inte kunna tävla. Jag ville väldigt gärna tävla, jag fick ingen annan ponny så jag fick nöja mig med träningar. Alla i min omgivning sa ”du lär dig så otroligt mycket på denna häst”. Jag såg det inte riktigt så. Jag var väldigt besviken över att inte kunna tävla eller kunna rida på det avslappnade sätt jag var van vid sedan min tid på B-ponny. Att busa i skogen eller att rida ut med en kompis var bara att glömma. Istället trälade jag med den där hästen, och det var många gånger som jag inte uppskattade det… Men mamma sa: ”Det blir ingen annan ponny, det är den eller ingen”. Så det blev helt enkelt jag & Lucky. Och tur var väl det ändå. 

Jag får väl lov att säga att de andra hade rätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Eller Maria & Lucky lärde mig. Inte nog med att jag fick hoppa höga hinder på 110-120cm så fick jag lära mig hur man hanterar en väldigt stressad & het häst. Och det handlade aldrig om att ”hålla i och styra”, det handlade om att hitta lugn. I början när Lucky såg ett hinder så stack han. Han var den typen utav häst som hade kunnat springa tills han stupade. Jag kan än idag se hans svett rinna och hans näsborrar fladdra. Trots att han skenade emot hindren så blev det aldrig på bekostnad på språnget. Han hoppade som en gud. Så försiktig. Rev fasen ALDRIG. Men han gillade aldrig att hoppa. Det var stress för honom. Han var förmodligen en stressad häst i grunden, men jag tror också att det är möjligt att han blivit dåligt behandlad i samband med ridning/hoppning.  

Det fanns tränare som bad mig styra in på volt, göra övergångar…. Något som bara triggade honom ännu mer. Det var ju säkert så man hanterat honom i hela hans liv. Utan framgång. Och istället för att göra 500 övergångar som bara triggade honom ännu mer så lärde Maria mig att ta tag i hans problem på en betydligt lägre nivå. FRÅN BÖRJAN. Ja vi tog ett steg i taget. Långa tyglar, skritt, halsring. Bryta mönster. Jag fick lära mig att tänka utanför boxen och fick med mig många verktyg hur man får kontakt med en häst som är helt ”borta” i stress. Jag fick lära mig vikten av en stadig sits och hur mycket en obalanserad ryttare kan stressa en häst. Jag fick lära mig TÅLAMOD. 

Jag hade Lucky i 6 år innan han fick somna in. Han var fortfarande en mycket vacker & ganska stark ponny in i det sista, men han drabbades av cancer som så ofta skimmlar gör och innan det gick för långt så fick han somna in. Jag är glad över att han fick vara häst de sista åren i hans liv, han var väldigt tafatt i kommunikationen med andra hästar. Jag vet inte om hans tidigare värde gjorde att han gått själv i en hage hela livet… Eller om han bara var sådan, men han älskade att äta gräs & att vara ute. Jag är glad över att jag kunde ge honom det i hans sista tid i livet, långt ifrån tävlingar och det som format honom till vad han var när han kom. Han fick leva ett tufft liv, jag önskar att livet hade varit snällare mot honom💔

Några bilder som sammanfattar hur jag alltid kommer att minnas honom:

Vackra & snälla snälla Lucky som lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag tänker ofta på honom. 
Publicerat iPersonligt/Åsikter

En kommentar

  1. Maria Maria

    Vilken saga ♥️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.