Hoppa till innehåll

HÄSTARNA I MITT LIV: Virvla

Då var det dags att berätta om min första stora kärlek i livet, nämligen min första ponny Virvla. Min underbara Virvla. Virvla var en drömmen om en egen ponny som blev sann. Sedan var det hon & jag fram tills jag blev 15 år ungefär. Det var VI i nästan ett decennium. Jag älskade henne så det gjorde ont och jag minns att jag redan som liten jagade upp mig själv genom att tänka på dagen hon inte skulle finnas längre. Som jag önskade att hon alltid skulle vara med mig. 

Virvla var ett Gotlandsruss efter Helios 373. Hon var 8 och jag var 6 år när det blev hon & jag. Vi köpte henne av Maria som jag nämnde flera gånger i mitt inlägg om Lucky. I början slängde hon av mig. Hela tiden. Jag var LIVRÄDD. Hon var inte rädd för något och smart som bara den. Så småningom fick jag vara kvar på ryggen och jag fick i väldigt ung ålder rida ut och ta hand om henne själv i stallet. Just att få ta ansvar och vara själv med ett djur i så ung ålder lärde mig väldigt mycket. Det är såklart en risk att lämna ett barn tillsammans med en ponny, men jag är väldigt glad över att jag fick vara just ensam med henne så mycket.  

Jag minns att varje uteritt var en lek för oss. Jag lekte att vi jagades av fiender. Det var Vilda Västern. Det var Kentucky Derby. Ja några gränser fanns inte. Det var hon, jag & fantasin.  

Även om vi mest lekte så var jag noggrann och tränade flitigt redan då. En gång i veckan red jag för Maria. På Virvla fick jag lära mig grunderna i dressyr & hoppning. Skänkelvikning, skolor och så vidare. Vi utbildade varandra samtidigt. I början kunde hon nästan inte galoppera. Så jag fick med mig många verktyg för att stärka en dålig galopp.  

Så småningom testade vi på att tävla också. Vi red klubbtävlingar till en början och tävlade sedan lokalt i ungefär två år. Vi tävlade mest i hoppning först. Det gick helt okej, men Virvla tyckte att det sög att hoppa med ryttare rent ut sagt. Hon älskade löshoppning dock. Hoppade riktigt fint, och högt!! 

Löshoppning här hemma 2008. 
 
Efter vår första klubbtävling i dressyr, 36% red vi ihop. Virvla vägrade att galoppera, haha!

Ovan ser ni en utav våra första ”tävlingar”. 50cm på klubbtävling 2006 vid juletider. Jag var 10 år här. Inte illa att hoppa med världens gubbmage va?!

Vi tävlade så småningom lite lokalt i hoppning, men det var när vi testade på dressyr som rosetterna började att trilla in. Trots att vi bara tävlade aktivt i ungefär 2 år på lokal nivå i dressyr så vann vi nästan allt vår sista säsong tillsammans. 

Inte nog med att hon lärde mig grunderna i hoppning & dressyr och gav mig min första erfarenhet på tävlingsbanan, hon visade mig hur gränslöst man kunde älska en häst. Jag var hästgalen redan innan Virvla, men efter henne fanns ingen återvändo till det ”normala livet”, haha. 

Framridning till en utav våra sista starter tillsammans, vi vann klassen.

Så småningom växte jag ur Virvla. Min lillasyster tog över ridningen ett tag, men hon hade egentligen inget riktigt intresse. Det rann ut i sanden. Istället flyttade Virvla till en liten mini-ridskola på landet där hon fick några fina sista år i livet. Väldigt älskad av de få elever som red där. Det var så fint att se.

Min lillasyster & Virvla.

Efter Virvla undrade jag om jag någonsin skulle ha samma band med en häst igen. Och nej, samma band går ju inte. Hon var en kärlek, en bland de största jag någonsin haft & kommer att ha. Det kommer flera kärlekar, men aldrig samma kärlek två gånger. Det tog tid innan jag kände lika starkt inför en häst igen, men sedan kom Palle. Och historien efter det vet ni ju.

Virvla var verkligen ingen häst man ”körde med”. Och den typen utav hästar har varit mina favoriter sedan dess. Palle, Ida-Holly & Lillan stämmer väl in på denna beskrivning också. Intelligenta och starka i sig själva. Det är nog ingen slump att det står tre sådana hästar i stallet nu, och Virvla är nog en del utav anledningen.  

Jag har otroligt mycket bilder på Virvla. Det finns säkert bättre… Men här kommer ett par stycken, förhoppningsvis några som ni inte sett innan:

Några bilder från alla uteritter.
Löshoppning. Virvla i sitt esse. På den första bilden ser ni hennes berömda huvudskakning. En kraftig ”släng och knorr” med huvudet som hon gjorde varje gång hon kände sig väldigt nöjd. Hon gjorde den bland annat varje morgon påväg ut till hagen, haha. 
När hästarna var mindre så var min ridbana inte så liten längre. Vi red många pass här hemma.
Mat var viktigt!
Jag & Virvla på ryttarspelen. En årlig tradition i vår stad. Vi var med två gånger.
 
Denna bild får avluta detta inlägget. Tycker verkligen att man ser hur underbart snäll denna ponny var genom denna bild. Hon var en liten rackare i början, men i slutändan var det en ponny man verkligen kunde lita på. Hon var så klok och snäll. Min älskade vän. 
Publicerat iAllmäntPersonligt/Åsikter

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.