För några månader slogs jag av att jag helt plötsligt såg dåligt. Jag har viftat bort det ett tag, men idag gick jag till optikern… Det var ju ett uppvaknande, jag får med nöd & näppe köra bil utan glasögon(!!!). ”Är du inte trött????” ”Har du inte ont i huvudet?!” löd frågorna. Naah, svarade jag. Klart att jag är lite trött ibland och huvudet har känts tungt länge, men det har jag tänkt varit på grund utav höst & vinter.
De ansåg att mitt fall var ganska akut så med deras snabba jobb och med lite tur så kunde jag faktiskt få mina glasögon redan idag, samma dag som synundersökningen alltså. Vilken service.
Optikern (som själv ridit och hoppat) frågade mig förvånat om jag inte känt att jag tappat formen? Min avståndsbedömning var kraftigt påverkad, lite extra på grund utav att ett utav mina ögon var halvt odugligt. Jag svarade lite svävande på den frågan medans jag funderade, och nog har jag fått kämpa lite mer. Samtidigt är jag som ryttare van vid att se distansen både tidigt och sent, jag har inte reflekterat så mycket över det även om det faktiskt har slagit mig ett par gånger att det känts lite extra svårt under de senaste månaderna.
Det ska bli spännande att hoppa framöver. Just nu känns det som att en helt ny värld öppnats. Att åka hem i snöyran och faktiskt se bra, det var otroligt, haha. Så vi får väl se, jag tycker att jag är bra på avståndsbedömning för att vara en hobbyryttare, jag kanske blir fenomenal inom kort😉
