Imorse släpptes hästarna i sommarhagen, första gången för iår. Hästarna blev lika glada som de alltid blir. De busade litegrann, men gräset lockade mer. Här kommer ett gäng bilder:
Jag tror att större yta och gräs kommer göra susen för Lillan. Hon ser ut som ett litet ragg-troll, haha. Jämfört med andra 3-åringar så ser hon ganska ofärdig ut. Däremot är hon nog lika hög som Palle nu, det ser åtminstone ut så när de betar bredvid varandra. Det ska bli spännande att se hur hon ser ut om ett par månader! Jag tror att att det kan hända mycket under året som kommer.
Varken jag eller Z är intresserade av inredning eller att lägga pengar på inredning🤪 Alla våra möbler utom en bokhylla är saker som vi köpt billigt på den begagnade marknaden eller fått. Idag hämtade vi ett ”nytt” bord & stolar. Lite bättre än det vi hade innan. Det blir invigning i form utav fredagstacos alldeles strax!
Jag vet inte om ni uppskattar inlägg som handlar om annat än hästar, men omväxling kanske förnöjer.
Hursomhelst, helgen är här. Hästarna ska imorgon släppas i sommarhagen första gången för detta året. Jag själv ska på fest. Ska bli så kul!!!
Jag har de senaste veckorna känt mig väldigt exalterad på livet. Det kommer alltid nya problem och sorger så det gäller att passa på att njuta medans man kan. Det vänder alltid förr eller senare. Ja ni vet ju hur livet är, men de senaste veckorna har verkligen varit så roliga.
Det finns mycket roligt planerat framöver, det blir på bekostnad på vissa tävlingar och det känns surt. Efter år av mer eller mindre paus så har almanackan gått och blivit full av allt möjligt. Ni vet känslan av att man vill göra allt? Samtidigt som man inte vill vara iväg varje sekund utan bara vara också. Både äta kakan och ha den kvar. Det blir svårt😅 Jag hoppas att jag kan hitta en någorlunda balans.
En livsstilsförändring kommer framöver också. Exakt vad & hur återkommer jag om… Det ska bli så spännande!
Idag är en stor dag. Mamma har dressyrtränat med Palle för Ulla och wow, det gick så bra!!! Mamma red det bästa hon någonsin gjort och Palle var riktigt fin. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga just nu, vi är bara så nöjda. Så kul att se!!!
Ida var också duktig. Förra veckan tävlande hon på måndagen och söndagen. Vi gjorde egentligen inget ”riktigt jobb” mellan de två tävlingarna. De första dagarna efter måndagens tävling vilade hon och gick lugna uteritter. När det närmade sig tävlingen så tog vi upp lite utav det vardagliga jobbet (fortfarande på uteritt) innan det var dags för söndagens tävling.
Efter söndagens tävling så har hon vilat eller gått lugnare uteritter fram tills idag för att återhämta sig. Givet att det idag skulle bli fokus på att lösgöra och hitta tillbaka till det riktigt nyttiga arbetet. Kändes lite rörigt först men sedan hittade vi allt mer rätt och det gick riktigt bra! Så välbehövlig och bra träning.
Lillan är 3 år nu. Överallt ser jag andra 3-åringar som mer eller mindre ser ut som färdiga ridhästar. Det gjorde Ida-Holly i den åldern också. Lillan ser ut som en liten bebis, haha. En väldigt söt liten bebis dock🥰
Det är snart dags för hästarna att börja gå i större hage och äta gräs. Det kommer göra susen för Lillan. Det kommer göra henne starkare och ge henne mer bränsle till att bygga upp sin kropp.
Så småningom så ska vi försöka att få till lite ridning också. Jag har ingen brådska. Anledningen till att vi inte gjort mer eller anmält till 3-årstest är för att hon inte är där i kroppen ännu. Hon behöver mer tid.
Jag behöver också mer tid, haha. Det är svårt att hinna med ibland, men jag hoppas på att den antågande sommaren ska ge lite mer tillfällen att hinna rida ett par gånger. Det är ju alltid lite extra bökigt i början när man behöver vara två. Det ska iallafall bli spännande att se hur hon utvecklas under den kommande tiden!
Detta avsnitt var stundtals ganska svårt att skriva. Inte nog med att jag ska försöka återberätta något som hände för flera år sedan så är denna berättelse så kort samtidigt som den är lång. Jag ska nämligen berätta en historia som egentligen slutade precis när den bara hunnit börja. En berättelse om något som aldrig fick bli vad det skulle bli. Med det sagt så handlar större delen av denna berättelse om sorg och krossade förväntningar. Men i slutändan så är väl ändå sorg priset som vi betalar för kärlek. Och det var precis det jag gjorde…
Corlito var kärlek vid första ögonkastet. När jag såg honom på stallgången så behövde jag egentligen inte provrida. Jag visste redan då att jag skulle säga: ”Jag vill ha honom!” till mamma på vägen hem. Och precis så blev det.
När jag precis hade tagit studenten så ville jag satsa på hästarna. Men det blev aldrig så. Eller visst satsade jag, men inte på det sätt jag önskat. Hursomhelst. Jag var överlycklig när vi utöver Palle skulle köpa ytterligare en häst. En häst som skulle vara lite mer mammas, och som hon skulle rida lite mer, men också ytterligare en tävlingshäst åt mig.
Vi hittade hästen, men förväntningarna om vad det skulle bli infriades aldrig. Palle hade dessutom en hel del strul med sitt öga. Inget gick som tänkt egentligen. Och det var därför jag tackade jag till att rida alla dessa extrahästar som jag red tidigare.
Tillbaka till Corlito. Han var 5 år när vi köpte honom 2015. Och allvarligt talat kommer jag nog aldrig att titta på hästar i den åldern igen. Hästarna inom vår budget i den åldern höll liksom inte måttet, på det ena eller andra sättet. Och detsamma gällde kanske Corlito också. Jag vet inte.
Corlito låg lite efter i sin utbildning. Han var inte oriden, men väldigt svag. Dessutom var han inte självklar på hinder. Han var väldigt valpig.
Corlito var en otroligt vacker häst, speciellt i verkligheten. Och kanske var det egentligen det som vi föll för? Han visade nämligen inte särskilt mycket personlighet i början. Han var väldigt innesluten och introvert. Det var lite som att han gick omkring i en ”dimma”, han var inte riktigt ”med” i början. Kanske var det delvis på grund utav att precis flyttat till mig och dessutom varit hos två olika ryttare innan mig. Så småningom vaknade han ur sin dvala och jäklar vilken fart det blev. Han gick från att vara sengångare till att vara tittig och bocka på uteritterna. Jag hade skräckblandad förtjusning. En del av var glad över att han ”vaknat” och visade sina känslor på ett helt annat sätt. Plötsligt blev han levande. Jobbigare var dock att han vägrade på hinderna och hans bockningar var inte att leka med. Han skickade iväg dem genom ryggen, hålla i sig och hoppas på det bästa var det enda jag kunde göra, haha.
Första hoppträningen. Vi hoppade ett hinder och sedan sköt han rygg, jag for i backen.Vi kämpade på själva också. Men han hoppade väldigt speciellt och var väldigt ”unghäst” i allt han gjorde. Det blev några rivningar i början. Redo för ett ridpass här hemma.Vår lilla flock 2015. Corlito, Palle & Eolus.Förutom lite brall och en period av en väldig tittighet när han vaknade till liv så var han en klippa att rida ut på. 100% trafiksäker och supersnäll.
Vi köpte Corlito mitt i sommaren 2015 och vi hann träna på till februari/mars 2016 ungefär. Vi kan nog säga att jag red honom i ett halvår. I slutet av 2015, men särskilt i början på 2016 så lossnade otroligt mycket. Han vägrade inte på hinder. Han rev inte, famlade inte omkring. Vi var ett team som började att lita på varandra. Det började se snyggt & harmoniskt ut. Ett VI hade börjat träda fram. Jag hittade faktiskt ett stycke som jag skrev på bloggen i början av 2016. Då beskrev jag Corlito såhär:
”Han är långsam i sig själv och fortfarande valpig. Ibland tror jag att han helt enkelt inte har ”hittat” vissa muskler. Han är långsam i sitt rörelsemönster och han ser stundtals lite seg ut, men han är en väldigt känslig häst. Jättekänslig i munnen, rider han på novabett eller tvådelat gummibett och har då även en bettavlastare som gör att bettet inte inverkar så mycket. Han har tre fina, men vanliga gångarter där galoppen är gudomlig att sitta och rida runt i. Där sitter man som en drottning. Bakom detta lite valpiga, orutinerade och långsamma yttre så döljer sig dock en ganska vig häst. Dessutom har han gått från att verkligen behöva ramas in till varje hinder till att verkligen förstå att det är emellan stöden han ska. Nu ser han verkligen vägen ÖVER hindret. Dock har vi fortfarande en släng av scenskräck vid tävlingssammanhang och liknande att ta itu med, men det tror jag snart släpper. Jag älskar att rida honom, men eftersom att styrkan saknas och att han ibland inte riktigt har koll på alla sina delar gör att han känns svårmanövrerad. Men han har en härlig rytm och ibland kan han hoppa som bara den, dock ett sjukt svårt språng att hänga med i. För mig. Annars jättehärlig att rida på hinder numera.”
Höst 2015. Något starkare & bättre började att ta form efter mycket lära känna, uteritter och gymnastikhoppning över små hinder.Vi red en klubbdressyr på hemmaklubben. Särskilt bra var vi inte, men vi vann ändå!Vi hann starta en riktig dressyrtävling också!Vi fick en fin vinter ihop och såg fram emot det kommande 2016. På stallgången innan ridning.En bild från en liten fotosession under vintern 2015/2016 någon gång.
Efter en lyckad vinter 2015/2016 så såg vi så fram emot 2016. Och det började bra, vi red felfritt i 95cm i Jönköping i februari. Jag var så glad!!! Jag visste inte då att denna andra hopptävling ihop skulle bli vår allra sista…För rätt som det var så började alla promenader & behandlingar…
Kort efter tävlingen i Jönköping (i mars 2016 någon gång) så blev Corlito halt. Jag minns att han var superfin att rida. Verkligen SUPER. Och nästa dag när vi skulle jogga av eventuell träningsvärk så var han halt. Vi åkte först till min equiterapeut som med blotta ögat kunde se och känna att han vrickat sig. ”Han har dragit till hela kotan”. Fråga mig inte hur hon kunde avgöra det, för hans ben såg jättefina ut och det krävdes både röntgen, böjdprov och ultraljud hos vetrinär innan dem bekräftade att han vrickat sig riktigt ordentligt. Kraftig inflammation i en utav kotlederna fram. Alla andra leder var rena och fina. En vanlig diagnos med en god prognos. Vila och behandling. Det tog tid innan inflammationen släppte. Jag tror att vi sprutade honom tre gånger. Så småningom så var han bra på böjprovet och vi fick ett igångsättningsschema. Vi tog det lugnt. Vi ville ge honom lite extra tid att stärka sig. När ingångsättningsschemat visade att vi fick börja hoppa så red vi fortfarande ut, mestedels i skritt. Några enkla joggpass hade han gått när han från en dag till en annan var jättehalt på samma ben igen. Vi åkte tillbaka. Denna gång var inflammationen ännu starkare. Och den vägrade ge sig trots behandlingar. Till slut togs beslutet att vi skulle göra en atroskopi, alltså att gå in i leden och se om det var något där som vi kunde åtgärda som kanske inte gick att se på röntgen eller ultraljud. Till allas förvåning så var leden fin. Inflammerad, men fin. Det fanns inget direkt ”fel” på den. ”Jaha?” tänkte vi. Men vi hann aldrig fundera på framtiden, mindre än ett dygn efter operationen så fick Corlito tarmvred och det är en historia i sig. Det är det VÄRSTA jag har varit med om. Och som den hästen led innan han fick avsluta sitt liv har jag aldrig sett ett djur lida. Hur vi ens lyckades åka med en häst i det skicket tillbaka till kliniken kan jag än idag inte förstå. Jag tror att det var en fredag när jag kramade Corlito kliniken och viskade ”vi ses snart igen” fast att jag visste att det inte var sant. Veterinärerna gjorde allt de kunde och de lyckades få tarmarna tillbaka på sin rätta plats, men det var för sent. Delar av tarmarna hade varit för länge utan syre och dött. På söndag kväll ringde dem och sa att det inte fanns mer att göra… Så fort de fått vårat godkännande så avlivade de honom💔
Och ja, det var min berättelse om Corlito, eller Corven som vi kallade honom. Han kom in i vårat liv snabbt, och lika snabbt så var han ute ur det. Vi hann aldrig bygga den där starka relationen eller lära känna varandra så bra som vi skulle ha gjort. Som jag tidigare nämnde så hann det bara börja innan det tog slut. Och slutet på Corvens liv tog verkligen musten ur mig. Först fanns det inga planer eller energi för en ny häst, men när det så småningom blev en ny häst så blev det helt fel igen. Fast på ett annat sätt. Resan fram till det jag har just nu har varit lång.
Corven lärde mig precis som många andra hästar mycket om ridning, men också mycket annat. Jag kommer aldrig köpa en häst som är så valpig eller svag igen. Kanske var det bara extrem otur, eller så var kanske hans hållbarhet inget vidare? Han kanske var för svag och klumpig för att hålla rätt på sig själv? Eller hade han kanske varit halt innan? För varför var han egentligen så svag? Han var ju trots allt riden tidigare (dessutom av TVÅ ryttare som har ridning som jobb). Jag vet faktiskt inte. Innan ville jag veta VARFÖR. VARFÖR hjälpte inte behandlingarna? VARFÖR blev han halt igen? HADE han verkligen vrickat sig igen? HUR? VARFÖR? Idag känner jag mest att det var sorgligt att det blev som det blev. Och det värsta av allt både då och nu var sättet som han fick avsluta sitt liv på. Fy f*n.
En kort sammanfattning av vårat halvår med aktiv träning ihop… När jag kollar på alla gamla filmer & bilder så kan jag ändå inte låta bli att undra hur långt vi skulle kommit. Skulle vi tävlat lätta klasser nu? Eller kunde vi räckt till medelsvår inom någon gren? Där & då så tyckte jag att Corven var något extra. Jag trodde att han var en oslipad diamant. Och oslipad var han ju definitivt, haha. Men en diamant… Nja, jag är inte lika säker på att han var det längre. Sedan är jag säker på att vi hade blivit bra (träning ger färdighet), men på vilken nivå kan jag ju bara spekulera i. Även om jag hade höga förhoppningar & drömmar gällande mig & Corven och verkligen trodde på honom så hade jag aldrig blivit besviken om vi hade tävlat LB/110cm-nivå idag. Det viktigaste för mig då är det samma som för mig nu, och det är att ha en frisk kompis som gillar att träna, tävla och ha roligt med mig. Och det är jag säker på att vi hade haft om han hade fått vara frisk!Lämna en kommentar
Nu snackar vi. Palle och jag fick till ett riktigt bra ridpass idag. Jag var perfekt i min sinnesstämning och kände mig så himla lugn och tydlig i min hjälpgivning. Totalt i nuet med min häst.
Vi jobbade med allt det enkla (som är det svåraste på samma gång). Jag var noggrann idag och red mycket innanför spåret. Fokus på att få honom i balans och jämn på båda tyglarna. Han vill skeva till sig lite, men idag hittade jag en jämnhet som jag inte fått fatt i innan. Så nöjd!
Vad det gäller de andra hästarna så återhämtar sig Ida från helgens tävling. Hon skrittades i skogen utav mamma idag och kommer förmodligen att ridas ut även imorgon. Lillan har blivit ryktad idag. Hon vilar just nu, när det passar så småningom så ska vi försöka göra ett litet ryck igen.
När jag & Palle tävlade på Kinda Ryttarförening i lördags så fick vi ett litet pris från ett lokalt företag. En man & svansolja med doft av lavendel. Jag älskar att använda olja istället för spray, så för mig var ju priset perfekt. Extra roligt att det är en lokal och ekologisk produkt. De har dessutom betydligt mer produkter för både människa, häst & hund på deras hemsida.
Förra veckans tävlingar var ju nästan ekonomiskt försvarsbart, haha. Fick tillbaka pengarna i 3 av 5 starter och så lite priser på det. Ibland så!
Jag tycker att vi inleder fint på hinder nummer 1. Alltid skönt att börja med ett framåtläge. Det som oroade mig mest innan jag red banan var faktiskt hinder nummer 2 & 3. Jag stegade linjen mellan dessa två hinder till 27 meter. När linjen avslutas med en oxer är det alltid lite framåt, när linjen inleds med oxer och slutar med räcke är det alltid lite kortare. Banan lutar lite och just där är det uppförsbacke. Det spelar in mer än vad man tror. 27 meter och uppförsbacke. Skulle vi räcka fram på 6 galoppsprång? Jag bestämde mig för att komma lite ”flygande” in på räcket, nummer 2, för att redan i språnget täcka lite mark. Inser när vi ridit de första tre galoppsprången att vi kommer räcka hur lätt som helst. Fick till och med sitta upp och bromsa lite.
Skönt att ha det största orosmolnet färdigt så tidigt i banan. Hon landar i vänster galopp men byter själv till höger. Jag tar ut svängen ordentligt och styr på kombinationen, nummer 4. Vi kommer perfekt in och jag tycker att hon hoppar den fint. Vi rider sedan 9 galoppsprång ner till det lila räcket. Nummer 5. Jag stegade faktiskt aldrig avståndet där, det var så pass långt så det spelar liksom ingen roll för mig. Antingen så blir det 8 eller 9 steg, och för mig spelar det ingen roll vilket.
Sedan var det dags för nästa linje. 6 galoppsprång där med, fast kortare avstånd. Som ni ser är det oxer till räcke. Ida har en tendens att landa lite kort efter hinderna ibland. Oxern var ganska bred och låg i uppförsbacke. Jag förutsåg innan att hon skulle kunna landa för tidigt här. Jag lade på lite extra ben för att hon skulle ta i framåt. När jag lägger på benen och ber om mer kraft så byter hon galopp precis innan hindret. Kanske för att hon känner att hon är starkast där. Kanske blir det också en aning obalanserat innan tack vare det. Hur eller hur så landar vi ändå för tidigt på den nedrans bommen och den löser ut. Så tacksamt att man har den funktionen på bakbommarna nu för tiden. Vi rider sedan enkelt de 6 galoppsprången fram till räcket. Hon hoppar fint där tycker jag!
Vi vänder sedan till vänster för att hämta upp ett räcke. Nummer 8. Jag ser en lite kort distans, jag fick sitta upp och jobba lite för att inte komma in i botten. Hon börjar bli lite trött men vi löser det fint ändå tycker jag. Hon skruvar sig något i kroppen under språnget vilket hon även gjorde på hinder nummer 3. Det har hon gjort mer tidigare, nu är hon så pass stark att det blir mindre & mindre.
Efter räcket rider vi en högersväng. Tycker hon har superfin galopp där. Vi hoppar nummer 9, en oxer. Kändes super. Vi rider sedan 8 galoppsprång fram till hinder nummer 10 som avslutade banan. Tycker hon gör hela den linjen väldigt fint!
Det var en liten analys hur jag upplevde banan. Som ni vet är jag väldigt nöjd med ritten. Jag hade inte kunnat önska mer av Ida. Jag är också väldigt nöjd med min egna ridning. Jag red en ynka 120-klass förra året. Det blir genast mer nerver och saker jag blir lite osäker kring. Jag har ju ridit många 120-klasser på Palle förr, en viss erfarenhet finns, men som ni vet är hoppning en färskvara.
