Jag har börjat spela Riding Club Championships. Jag älskade datorspel på temat häst när jag var liten och spelade massor utav olika spel. Mitt favorit var My horse & me, men jag spelade också Full fart i stallet 1 & 2, Starstable, Stallets hemlighet, Häst & Ponny, Ride och ännu fler spel.
Jag har rivit i våra förråd men inte hittat spelen. Antingen slängde jag dem (låter ändå orimligt?!) eller så är de kvar hos mamma & pappa.
Riding Club Championships fanns på FB förr och nu finns det på Steam (GRATIS). Kan ni inte gå och spela med mig? Haha. Vi är mellan 15-40 spelare online, och det är lite för dåligt…
Ju längre jag kommer i ”En mental sporre” av Johanna Lassnack så inser jag hur långt jag faktiskt redan kommit i min mentala resa. Jag har samlat på mig många verktyg & insikter de senaste åren som jag aktivt använder i min resa med hästarna. Mycket utav det jag redan gör återkommer i boken, men på vissa områden så tillkommer en dimension som jag ska dra nytta av, det kanske gör att jag kan vässa dessa förmågor lite till.
En utav mina starkaste sidor som tävlingsryttare är att jag i regel alltid är bäst när det gäller. När jag läser boken så inser jag att jag har ett mer noga utarbetat system än vad jag trodde först, jag har inte riktigt tänkt på det eftersom att det går på automatik.
När jag läser boken så inser jag också att jag har drag av att vara en perfektionist, även om det är något som jag till viss del jobbat bort då det har påverkat mig negativt. Ibland kan jag hamna i fällan av att jag borde göra mer, ”om jag gjorde mer och hade mer skulle jag vara ännu bättre”. Men det är en farlig fälla att hamna i, det gäller att göra det bästa utav sina förutsättningar. Och det jobbar jag på hela tiden. Perfektionisten inom mig kunde störa ihjäl sig på en runda med 4 fel, nu vet jag att en bra runda med 4 fel är ett bra steg på vägen och kommer att ge mig resultat. Bra prestation leder till bra resultat, nästa gång ligger bommen kvar.
Jag har kommit ungefär halvvägs i boken men kan rekommendera den redan nu!
Hästarna var så duktiga idag! Jag & mamma åkte till ridhus och red nu i kväll. Jag red Ida-Holly och mamma red Palle. Hon joggade Palle i alla gångarter. Han såg fin ut, avspänd. Lång hals och aktiva bukmuskler. Väldigt bra. Ida-Holly och jag trimmade över upphöjda bommar. Tränade på att rida över dessa bommar så bra jag kunde. Det var inte perfekt, men hon kämpade på jättebra. Det var jätteroligt att rida henne, hon svarade så fint på min hjälpgivning. Hon har ett helt annat tryck i bakbenen och är verkligen mer ”ihop”. Det är jobbigt och hon vill ”krokna ihop” lite stundtals, vi tappar någon kroppsdel här & var eller förlorar lite bjudning. Vi får jobba på att behålla delarna på plats och gripa oss för framåt samtidigt som vi behåller den nyfunna bärigheten. Då blir det riktigt bra! Summa summarum två väldigt bra ridpass!
Jag vet att jag som idag ofta avslutar med att skriva ”bra ridpass”. Det kommer enstaka ridpass där jag skriver att det gått dåligt. Och då har det gått riktigt dåligt, haha. Annars försöker jag att se alla ridpass som bra. Alla ridpass tar mig nämligen framåt. Alla ridpass är lärdomar som förr eller senare hjälper mig framåt på ett eller annat sätt. Alla ridpass leder till utveckling. ”Det går ju alltid bra för dig” har några sagt till mig genom åren, och det är delvis för att jag väljer att se det så också. I slutändan är det vi som avgör om det gått dåligt eller bra, och jag försöker i största möjliga mån att reflektera i positiv anda kring mina ridpass.
Hursomhelst. Imorgon vilar Palle och Ida-Holly ska skrittas. Jag ska även rida Merry!
Snart är det 2022 och då undrar snart alla: ”Vad är dina mål med hästarna 2022?”. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är en ryttare ”utan mål” eller ryttare med massor utav mål. En sak kan dock sägas, och det är att jag i slutändan inte är den som sätter några egentliga mål när det gäller klasser & resultat. Det finns flera anledningar.
För det första, det svänger fort med hästar. Från en dag till en annan så kan förutsättningarna förändrats helt. Det handlar om att göra det bästa utav det man har just här & nu.
För det andra så tycker jag själv att jag får en negativ påverkan när jag fokuserar på klasser & resultat. Jag sätter snarare mål utefter vad jag behöver för att starta den högre klassen, t.ex. att kunna att gymnastisera min häst bättre och kunna hoppa i en större galopp. Att försöka rida över mindre hinder & bommar oftare, eller vad det nu kan vara.
Jag & hästarna jobbar för att bli bättre varje dag. Jag har stora ambitioner. Under tiden så startar jag de klasser och tävlingar som jag tycker passar oss utbildningsmässigt och som jag finner roliga. När vi som ekipage är tillräckligt bra så blir det resultat därefter. Det är bra ridning som ger bra resultat, inte tvärt om. På det stora hela är mitt mål att jobba mot att bli en så bra hästmänniska & ryttare som möjligt samtidigt som jag har roligt med mina hästar.
Mitt övergripande mål om att bli och vara en så bra hästmänniska & ryttare som möjligt är det enda konkreta målet som jag har. Att både jag & häst sedan ska komma så långt som möjligt efter våra förutsättningar kommer naturligt. När det gäller tävlingar så tänker jag snarare såhär: ”Det vore kul att/om…”
Vad det gäller 2022 så skulle jag kunna säga såhär:
Det skulle vara roligt att rida fler 120-klasser på Ida-Holly och bli bekväma där. Det skulle också vara roligt att debutera 125cm.
Det skulle vara roligt att kunna rida Lillan i alla gångarter ute i naturen. Kanske också skulle vara roligt att visa på 3-årstest om hon är i fas och vi är sugna?
Det skulle vara kul (kul är en underdrift) om Palle fortsätter att hålla så att vi kan åka på lättare träningar och så småningom bege oss ut på hoppbanan igen.
Det skulle vara kul om jag & Merry kan visa upp ännu bättre program i MSV C och höja procenten ett litet snäpp till.
Hur ser du på detta med mål? Gillar du kanske att skriva listor med både korta & långsiktiga mål? Kanske har du dröm-mål också? Eller är du mer som jag? Jag sitter inte och skriver ner mina mål utan för mig är det väldigt tydligt vad vi behöver träna på, och så tränar vi bara på helt enkelt. Berätta gärna!
Här kommer några bilder från min julafton som var:
Vi började hemma hos Z:as föräldrar.Vi åt god mat, delade ut julklappar och spelade spel. Jättemysigt. Under eftermiddagen åkte vi sedan till min mormor där firandet fortsatte. Dags för mat igen, hehe!Och det blev ett väldigt lyckat & mysigt firande även där. Det är alltid speciellt att fira jul hos mormor. Bland det bästa som finns!Lämna en kommentar
Julklapp från Johanna & Merry, så snällt! Jag har varit sugen på att klicka hem den själv flera gånger, vilken tur att jag inte gjorde det. Detta ska bli spännande läsning!
Många har en typ utav häst som de föredrar. Vissa gillar snabba, långsamma, heta, små, stora och så vidare. Jag kan säga att jag hellre har en liten häst eftersom att det är smidigare, men när det kommer till ridningen spelar det egentligen ingen roll om hästen är stor eller liten, snabb eller långsam.
Nu kanske ni tror att typ av häst inte spelar någon roll för mig, men jodå, det spelar otroligt stor roll. Det finns en egenskap som jag vill ha och prioriterar före allt annat, och det är ett bra huvud. När andra föredrar en fräsig häst så föredrar jag en ”snäll & tråkig”. Jag uppskattar verkligen en lugn & trevlig häst. Ni får missförstå mig rätt när jag använder ordet snäll, självklart är alla hästar snälla. Det finns inga elaka hästar, men ni förstår vad jag menar.
Vi skapar och formar våra egna hästar till väldigt stor del, men ett bra temperament i grunden och en passande personlighet till som jag vill göra med mina hästar är en förutsättning för att det ska bli så roligt som möjligt. Både för mig och hästen. Kan man träna och ha roligt med sin häst så kommer man alltid längre än vad man tror. Tror jag. Därför väljer jag hellre en häst som jag genast känner kommer bli rolig att jobba med snarare än: ”Om vi får ordning på den så blir den riktigt bra”. Det finns proffs och duktiga amatörer till sådana hästar, men det är inget som jag vill ha själv.
Jag drabbades av bröstsmärtor i lördags. Jag blev lite nojig även om det inte är särskilt konstigt när jag hostat som en idiot. Sjukhuset ville ta sig en titt så jag åkte dit idag. Det visade sig att jag fått en inflammation i bröstbenet och där revbenen fäster. Hjärta & lungor lät bra som tur var. Jag fick en väldigt bra läkare som undersökte mig mer grundligt än vad jag jag trodde att jag skulle bli, skönt.
Jag blev hemskickad med en receptbelagd hostmedicin som förhoppningsvis ska låta mig sova om natten ihop med ordinationen att inte jobba under hela vecka. Mindre hosta gör förhoppningsvis så att min bröstkorg kan återhämta sig, och mer sömn kommer nog att göra susen på tillfrisknandet i ren allmänhet. Ihop med det ska jag vila & röra på mig, men såklart ingen hårdare ansträngning.
Med det sagt så har det inte hänt något spännande idag. Jag har vilat i soffan, gjort stallet och skrittat Palle. Nu blir det soffan igen.
För några månader slogs jag av att jag helt plötsligt såg dåligt. Jag har viftat bort det ett tag, men idag gick jag till optikern… Det var ju ett uppvaknande, jag får med nöd & näppe köra bil utan glasögon(!!!). ”Är du inte trött????” ”Har du inte ont i huvudet?!” löd frågorna. Naah, svarade jag. Klart att jag är lite trött ibland och huvudet har känts tungt länge, men det har jag tänkt varit på grund utav höst & vinter.
De ansåg att mitt fall var ganska akut så med deras snabba jobb och med lite tur så kunde jag faktiskt få mina glasögon redan idag, samma dag som synundersökningen alltså. Vilken service.
Optikern (som själv ridit och hoppat) frågade mig förvånat om jag inte känt att jag tappat formen? Min avståndsbedömning var kraftigt påverkad, lite extra på grund utav att ett utav mina ögon var halvt odugligt. Jag svarade lite svävande på den frågan medans jag funderade, och nog har jag fått kämpa lite mer. Samtidigt är jag som ryttare van vid att se distansen både tidigt och sent, jag har inte reflekterat så mycket över det även om det faktiskt har slagit mig ett par gånger att det känts lite extra svårt under de senaste månaderna.
Det ska bli spännande att hoppa framöver. Just nu känns det som att en helt ny värld öppnats. Att åka hem i snöyran och faktiskt se bra, det var otroligt, haha. Så vi får väl se, jag tycker att jag är bra på avståndsbedömning för att vara en hobbyryttare, jag kanske blir fenomenal inom kort😉
När jag var yngre hanterade jag misslyckanden ganska dåligt. Ganska vanligt för tonåringar tror jag. Dels för att man är tonåring, men också för att man är i början av sin karriär och liv med hästar. Jag tror också att det är lättare att känna press, press som både finns och inte finns.
Jag kunde vara fast besluten om att jag misslyckats och vara SÅ besviken trots att det egentligen kanske inte var ett misslyckande. Det kunde röra sig om EN dålig distans eller två 4-felsrundor. Kanske att jag inte ridit i ett tillräckligt jämnt tempo runt banan.
Det grundade sig i att jag tyckte att det var jobbigt att ”komma rätt” på hinderna. Eller i själva verket var jag rädd för att komma fel. Jag brukade säga att jag inte hade någon vidare känsla på hinder. Jag kände en press av att ”komma rätt”, en rivning eller dålig distans påminde mig om att jag inte var tillräckligt bra på att hoppa, ett misslyckande. Jag ställdes ofta inför träningar och uppgifter som gjorde mig nervös.
Tränare eller andra personer försökte att peppa mig genom att säga att jag var FÖR noggrann och hade för höga krav. Och jag menar inte att de hade fel, men det hjälpte nog till att skapa bilden av mig själv som en ”försiktig & mesig” ryttare. ”För noggrann” som de sa. Som ni vet är tankens kraft stark, det man tänker blir man till slut i mer eller mindre stor utsträckning.
Nu vet jag att jag inte alls var mesig. Att jag avstod från att höja hindren en gång till eller bad tränaren att sänka berodde på att jag kände att det inte var läge. Att vi inte var redo. Och jag hade rätt. Jag var inte redo. På den tiden lät jag mig ofta övertalas, jag hoppade trots att hjärtat var i halsgropen. Ofta gick det bra, men blev det ett litet fel på vägen så tog jag det hårt. Nu låter det som att jag hade dåliga tränare, så är det förstås inte. Jag har haft förmånen av att lära mig av väldigt många otroligt duktiga människor.
För mig är det väldigt viktigt att låta utbildningen ta tid. Jag låter hästen hoppa många små hinder tills den lär sig vad det går ut på, hittar sin balans och får självförtroende. Kan jag inte hoppa enkla konstellationer av små hinder på ett väldigt harmoniskt och bra sätt så finns det ingen mening med att ens titta på en högre höjd. För att inte tala om min egen skull, jag är inget proffs och behöver den träningen minst lika mycket. Det är lätt att vara hård mot sig själv som ryttare, man glömmer att man egentligen skulle behöva träna mer än hästen för att bli riktigt bra.
Nu tänker jag inte alls att jag är ”mesig & försiktig” längre. Nu är jag vuxen och gör bara det jag verkligen vill. Dessutom har jag nog en mer relevant (och lättsam) bild över mina förutsättningar och vad jag kan prestera & inte prestera. Självklart är det kul när man hittar den där tränaren som pushar en sådär lagom mycket utanför ens comfort zone, men i grunden är det jag som bestämmer. Och det är då det känns tryggt och blir roligt på riktigt, åtminstone för mig. Dessutom så tror jag faktiskt att jag i 9 av 10 fall faktiskt vet bäst själv, kanske låter arrogant. Även om en tränare ridtekniskt menar att det är läge att debutera 140cm så ska man ju inte göra det om man inte känner suget efter det. Med det sagt så hoppar jag bara högre eller debuterar en klass när det enligt mina mått mätt är tillräckligt bra, vill jag inte så gör jag det inte. När tiden är inne så vill jag utmana mig själv, och då kan det kännas lite läskigt, men det ska inte göra det varje gång man hoppar.
Hade jag fått säga några ord till mig själv på den tiden så hade jag uppmanat mig själv att lita på processen och att jag inte måste någonting. Det viktiga är att jag fokuserar på det som jag vill och tycker är viktigt. Jag kommer snarare att utvecklas snabbare av att känna mig trygg och lita på min häst & mig själv. Precis som hästens utbildning så måste min utbildning också få ta tid.
