Jag har inte tyckt att Ida varit sig själv det senaste. Hon har inte rört sig som hon ska. Rörelsen flyter inte genom kroppen och steget är kortare. Ibland en taktmiss som inte brukar vara där.
Jag har haft mina misstankar angående såret som jag berättat om, men jag passade även på att höra om Mari kunde ta emot oss. Och det kunde hon! Så vi har precis varit där. Ida hade en låsning i höger bog och därmed begränsad rörlighet i det benet. Samma sak som att jag skulle få en låsning i skulderbladet och inte kunna utnyttja mitt fulla omfång med armen. Även halsmuskeln på samma sida var öm & stram. Mari kunde hjälpa henne med det och Ida älskade det som vanligt🥰
Förhoppningsvis så är det detta som jag känt av, nu blir det lite lugna dagar innan jag testar att träna henne lätt igen.
Mamma hade en strålande träning med Palle för Ulla idag. Jag kunde tyvärr inte vara med och träna själv, men mammas lyckade träning blev bra plåster på såren. Jag hade faktiskt inte kunnat göra det så mycket bättre själv, dagens träning var verkligen den bästa som de gjort.
Det blev inte bara nyttigt för mamma, Palle fick verkligen en nyttig träning också. Annars blir det såklart så att varje ridpass som jag inte gör blir på bekostnad av hästarnas träning, men idag var en sådan träning som tillförde något riktigt bra till Palle också. Mammas ridning blir ett allt bättre komplement, och det kommer successivt höja nivån på hästarna.
Det som jag skulle säga var avgörande för att träningen blev så bra var att mamma hade väldigt bra kroppskontroll idag och verkligen kunde ta till sig det Ulla sa utan att spänna sig eller tappa kroppskontrollen när hon inverkade. Hon var systematisk och red väldigt lugnt & tydligt. Det är inte alltid lätt att behålla ”allt” samtidigt som man får instruktioner. Det är ju annorlunda för mig som tränat mycket för tränare.
Som vanligt riktade de fokus mot grundridningen. Fokus på lösgjordhet och rakriktning för att hitta ett så bra arbete som möjligt. De tog hjälp av det böjda spåret och övergångar för att hitta mer genomsläpplighet i sidorna. I höger varv så är Palle ”starkare” i innertygeln (dvs högertygeln), det gör att mamma vill ta åt sig den handen. Men det löser inga problem, då blir han istället lite förböjd i halsen och ytterbogen försvinner ut. Det känns bättre i stunden, men löser inga problem. I det läget gäller det att våga göra halvhalter på yttertygeln så att han bär på bakbenen och så småningom kan ge efter i sin innersida. Om en häst är ojämn i tyglarna ska man aldrig dra i den tygeln som sitter fast, istället ”fyller man i” den tomma tygeln. När jag väl kom underfund med det i min ridningen så gjorde det en otroligt stor skillnad. Och det var just det som mamma bland annat fick jobba med idag!
Det är inte alltid lätt och smidigt med hästar, det kan nog de flesta intyga. Vägen är krokig. Det går upp och ner. Ibland tar vägen slut. Det är mycket som kan gå fel.
Jag verkligen anammat konceptet att om det finns något att fira, ja då ska det firas! Förr i tiden kunde jag se ut som att sålt smöret och tappat pengarna på en prisutdelning (även om jag var glad innerst inne). Nu lever jag ut min glädje mer, det blir så mycket roligare då. Det spelar ingen roll vilken höjd eller klass, en väl utförd ritt i ett bra samarbete med hästen är det viktigaste för mig. Om jag åstadkommer det och dessutom får pris så är de verkligen värt att firas. Och det behöver inte vara något stort firande, men att man verkligen tar sig tid att njuta och vara glad för sin framgång, även om den i andras mått mätt är ”liten”.
Jag tror att det är viktigt för att man ska ha riktigt roligt i sporten. Tråkigt blir det ändå, haha. Så när jag har gjort bra rundor och fått pris så är jag stolt som en tupp! Både över mig & mina duktiga hästar.
Jag blir i allt snabbare takt bättre & bättre. Hostan håller i en del fortfarande. Jag har sovit ikapp på dagarna, imorgon hoppas jag på att slippa det. Jag har väldigt hög puls när jag anstränger mig, men nu orkar jag fixa stallet och 40 minuter lugnare ridning. Snart så!
Jag kommer att vara hemma resten av denna vecka, att vara på jobbet 8,5 timme är jag inte redo för. Och eftersom att jag inte är helt frisk och varit så pass sjuk så tänker jag inte utsätta mig för alla de virus som finns på min arbetsplats. Det vore som att be om problem. Men det betyder att jag går miste om min sista vecka på jobbet innan plugget startar nästa vecka. En besvikelse faktiskt.
Men nog om mitt eviga tjatande om min influensa, haha.
Jag har strukit Ida från söndagens tävling. Hon fick ett sår på bakbenet för en vecka sedan. Det har inte riktigt läkt i den takt jag viljat och när hon rör sig så ser det inte riktigt ut som vanligt. Såret ser egentligen fint ut, men det är klart att det kan strama och göra ont när hon rör sig under ridpassets början. Jag tror att det jag ser & känner beror på såret, men jag har också bokat in en tid hos Mari som ska känna igenom henne på fredag. Om jag prompt skulle vilja tävla så finns det faktiskt en annan tävling som jag skulle kunna åka i helgen, fast med Palle. Kanske skulle kunna vara något?
Aja. Vi får se. Jag hoppas på att jag kan bjuda på lite roligare uppdatering snart. Jag ska bara komma igång lite mer först! Hoppas allt är bra med er, hörs snart igen!
Älskade Lillan är nu tillbaka hemma. Hon gick rakt på transporten och stod så fint hela vägen hem. GULDSTJÄRNA!
Det var en trygg och välmående Lillan som vi kom för att hämta idag. Härligt att hon kunnat landa och trivas. Jag är väldigt nöjd med deras arbete. Så glad för att de ville ta emot henne🥰
Jag tror att detta har varit supernyttigt för henne. 3-årstestet skippar vi, hon är inte där i löshoppningen ännu. Hon vill, men orken finns inte riktigt. Och det är inte rätt läge att behöva pressa på mer nu. Istället blir det först ett par veckors vila, och sedan planerar jag att ta med henne till ridhus för att miljöträna lite innan hon förhoppningsvis åker tillbaka till Hassangården om kanske 2 månader.
Nöjd tjej som får beta av sjukhagen. Självklart ska de snart släppas ihop igen.
Nästa gång hon ska dit så är tanken att hon ska hoppas in. Väldigt spännande! Känns så roligt att vara på G med henne nu. Heja Lillan!
Tidigare i veckan så fick mamma testa att hoppa studs med Palle. Mamma har verkligen börjat få den där känslan på hinder som man så många gånger pratar om. Detta trots att hon hoppat vid färre än 10 tillfällen detta året och knappt hoppat alls innan det. De senaste två gångerna har hon skapat bra distanser på nästan varje hinder.
Att komma rätt på varje hinder är såklart inte nödvändigt, att få mindre bra avsprångspunkter är en del utav hoppning. Det som är viktigt där att kunna understödja på ett bra sätt och ha hästen tillräckligt gymnastiserad för att den ska kunna ta sig över utan att fara illa. Det löser man genom att rida hinder på en lämplig höjd. Sen kan saker givetvis hända någon gång ibland.
Jag skulle säga att hon är bättre än nästan alla som ridit och hoppat så pass lite. Men jag kanske är partisk, haha.
Det finns såklart flera faktorer som gör att mamma gör det så pass bra. Dels så rider hon välutbildade hästar (om jag får säga det själv, haha). Hon är också vältränad fysiskt och har därför möjligheten att använda sin kropp på ett skapligt sätt. Det kan bli bättre, men hon har en bra grundnivå. Hon är också ganska orädd och tycker det är roligt att hoppa. Att kunna rida tryggt och positivt mot ett hinder är en förutsättning för att kunna inverka bra. Det är också viktigt för inlärningens skull. Varken hästar eller människor lär sig något vettigt medans de är stressade.
Många gånger tycker jag att barn får en ganska bra känsla på hinder snabbt. Min grundkänsla var ganska bra när jag var liten. Allt var en lek. Oftast bygger man ganska snabbt upp en viss känsla för distanser, rytm och avstånd. Sedan blir man äldre. Leken är plötsligt slut. Kanske blir man lite räddare. Kanske vill man börja prestera mer. Hinderna höjs. Markarbetet kanske inte höjs lika snabbt. Plötsligt så SKA man komma rätt. Man börjar analysera när det går fel, och inte helt ovanligt att man analyserar på ett sätt som jag anser missgynnar. Och det är ofta då som de första stöter på sin första ”dipp”. I den åldern kan det vara extra svårt att hantera något som man själv anser vara ett misslyckande. Plötsligt finns det flera unga ryttare som säger att de inte kan se avstånd eller att de inte har självförtroende i hoppningen längre. I värsta fall kanske man aldrig återfår glädjen till hoppning. Man börjar famla i mörkret. Det är synd att det blir så. Jag har själv varit där och ser det fortfarande hända många runt omkring mig.
Med det sagt är det viktigaste för mig, mamma & hästarna att det ska vara roligt att rida & hoppa! Och allt ska göras med en viss kvalitet, genomförandet är viktigt. Att rida väl som man brukar säga. Och det är också därför som jag är ganska sparsam med ”mål”. Många är nyfikna på mina mål och jag upprepar: Mitt mål är att ha roligt och lära mig rida så bra som möjligt. Anser jag mig själv & hästen redo samtidigt som jag känner suget efter en större klass så kommer vi att starta. Så enkelt är det!
Hej på er! Jag sitter här i ett hav av papper med diverse hjälpmedel utspritt omkring mig. Hostmedicin, nässpray, Ipren, Alvedon, halstabletter… Ja ni vet säkert hur det kan se ut, haha.
Jag är bättre, men långt ifrån bra. Går in på dag nummer 6 som sjuk nu. Men eftersom att det äntligen och förhoppningsvis är påväg åt rätt håll nu så finns det lite ny energi. Börjar sakta känna mig som en människa igen. Nu när jag orkar fokusera och tänka framåt så har jag suttit en stund med almanackan för att se till att skriva in allt som händer framöver.
Och vad är det då som händer framöver? Jo, det finns både fest och hästar inplanerat. Jag hoppas bland annat på att kunna ta en tripp till Flyinge och Breeders i höst. Jag & mamma brukar åka dit. Vi gillar verkligen att titta på unghästarna!
Vad det gäller mina hästar så är tanken att komma igång med Ulla-träningarna igen. Vi brukar träna varannan veckan, men Ulla haft lite ledigt under sommaren. Men nu börjar alltså träningarna på mer regelbunden basis igen. Förhoppningsvis blir det redan nu på torsdag. Välbehövligt! Vad det gäller hoppträningar så kommer jag om det blir möjligt rent schema-mässigt att fortsätta hoppa in på Jennys träningar när det finns plats. I övrigt tränar jag på egen hand.
Jag har skrivit in lite tävlingar i almanackan också. Jag har inte spikat vilka jag ska åka på ännu, men går allt som det ska så blir det nog ett gäng starter under hösten. Ida är anmäld till 125cm redan nästa helg, det är bestämt iallafall!
Vad det gäller Lillan så får vi se lite. Jag uppdaterar er när jag har något mer konkret. Det finns faktiskt ett sent treårstest i år och kanske kanske att det finns en liten chans att hon skulle kunna visas. Hon har utvecklats mycket under sommaren.
Sedan får vi se vad denna höst & vinter bjuder på. För mig väntar en ny vardag och jag har ingen aning om hur mycket min utbildning kommer att kräva av mig. Om det kommer att finnas mer tid, mindre tid eller kanske ungefär samma som i min nuvarande jobbsituation. Ingen aning. Jag & mamma kommer fortsätta att hjälpas åt med hästarna och hoppas på att vi ska kunna ro det hela i hamn i fortsättningen också!
Jag får inse att jag inte kan starta Merry i någon engelsk ridklass imorgon. Så synd. Jag är helt enkelt för sjuk fortfarande. Om jag nu inte skulle tillfriskna på ett mirakulöst sätt, men jag tvivlar på det… Det verkar iallafall som att det har vänt, jag mår bättre idag jämfört med igår.
Vi hade planerat detta länge och sett fram emot det, känns ganska surt om jag ska vara ärlig. Men så är det, inte så mycket att göra åt.
Igår sov jag nästan hela dagen. Idag är jag lite piggare, men jag orkar ändå inte göra något ”riktigt” så nu kommer rastlösheten in. Så jäkla trött på att vara sjuk och att bli så kraftigt sjuk varenda gång. Förra omgången började strax innan semestern och höll i sig i 1,5 vecka (!!). Vad är det som händer?
Jobba på måndag kan jag nog glömma.
Ovan ser ni förra gången (och första gången) som jag & Merry ställde upp i engelsk ridklass. Ofta är klassen indelad i flera delar. I ”open ridden” så inleddes klassen med att vi red på ring runt domaren och lyssnar till dennes instruktioner. Då handlar det om att utmärka sig och visa upp sig, man vill ju sticka ut ifrån sina motståndare. Sedan red vi var & en ett program för domaren för att sedan avsluta med att visa hästen även för hand. Alla dessa delar behöver inte ingå, det bestämmer domaren.
Ja då var jag sjuk igen. Förkylning/influensa med leder som värker och andra symptom. Som barn var jag väldigt frisk. Som tonårig & ung vuxen var det skapligt. Var ganska ofta förkyld, men ändå pigg. Men de senaste 2 åren har varit värre. Det har bara varit tal om förkylningar/influensor (vilket jag såklart är väldigt tacksam över) men de har slagit mycket hårdare. Undra vad det beror på egentligen. Utsätter mig ju visserligen för mycket virus på mitt jobb, men ändå.
Nu väntar minst två lugna dagar här hemma. Jag kommer av uppenbara skäl inte rida idag utan låta hästarna gå ett par varv över bommar. Det blir första gången Palle får göra någonting efter sparken. Förhoppningsvis kommer han se 100% fräsch ut. Det såg bra ut i hagen igår. Hoppashoppas!
