Lillan är lite speciell som ni vet. Många kanske inte riktigt förstår på vilket sätt även om jag försökt att förmedla det då & då. Här kommer ett exempel från igår.
Jag skulle jag longera henne lite här hemma. Hon gör allt fint och lugnt trots några dagars vila. Sedan startar pappa sågen en bit bort. Hon far iväg lite men ingen fara. Men strax efter det skuttar katten Simon fram. Då gör Lillan en 180, hon byter varv snabbare än man kan blinka. Longeringslinan lägger sig liksom över hals & rygg. Jag håller henne plötsligt från fel håll liksom. Hon får panik och jag fattar direkt att jag måste släppa. Så jag släpper.
Sen fullkomligt skenar hon på vår lilla ridbana här hemma. Hon slutar liksom att ”se”, bara flyr. Hon är övertygad om att linan som åker efter henne är livsfarlig. Jag tänker att hon antingen kommer att spränga staketet eller gå omkull. Men efter ett tag. 10 varv? 20? Tiden står ju stilla i ett sådant ögonblick så får hon insikten att sakta av och kolla vad det faktiskt är hon springer ifrån. Och när hon faktiskt ser att det är longeringslinan så inser hon att det inte är värt att fortsätta springa utan jag kan fånga henne och sedan fortsätta att longera som ingenting har hänt.
Det är Lillan det. Haha. En väldigt liten grej kan skrämma henne väldigt mycket.
Men gårdagens stora plus var att hon faktiskt saktade av och undersökte saken till slut. En lärdom ändå kanske?
Sen är det ju inget ovanligt beteende i sig. Det är ju en häst. Ett flyktdjur. Att linan kommer över på fel sida hade nog skrämt både Palle & Ida. Men kändes ändå inte som en slump att det var Lillan som var inblandad i en situation som denna.
