Något jag kan bli lite irriterad på är när ryttare kallar sin häst olydig när den vägrar, är istadig eller när förhållningarna inte går igenom.
En häst måste ha förutsättningarna för att kunna göra det du ber om.
En häst som springer i obalans kan inte ta din (exempelvis) förhållning på rätt sätt. Men det gör den inte olydig eller ouppmärksam. Den kunde inte ge dig vad du ville just då för att den inte hade förutsättningen för att kunna göra det. Väldigt stor skillnad. Man kan inte förvänta sig att hästen ska vara lydigare än vad sitt markarbete har varit effektivt. För att få sin häst med sig så är det viktigt att den är i tillräckligt bra fysisk form att den faktiskt KAN göra det du ber om.
Att be min häst (och mig själv) att utföra rimliga uppgifter är bland det viktigaste i min träning. Det är SÅ viktigt att de och jag får lyckas. Jag tävlade Ida-Holly 80-90cm i en hel säsong för att ”bara” gå upp till 90-100cm nästa säsong. Vi hoppade alltså endast hinder på 80-100cm i två år eftersom jag själv ansåg att det var viktigt för att bygga upp henne fysiskt och psykiskt.
Genom att hästen får lyckas gång på gång så byggs tilliten till mig som ryttare upp. Det är en förutsättning att mina hästar vet att jag aldrig skulle be dem om något de inte klarar. När hästen känner det inför mig som ryttare får jag alltid ett fint försök av min häst istället för att de sätter sig på tvären om de stöter på en utmanande uppgift.
Sammanfattningsvis så lägger jag alltså mycket fokus på att ge hästen rimliga uppgifter utefter sin fysiska form samt att gå långsamt fram. Jag repeterar (eller försöker snarare hålla en röd tråd) och låta hästen känna igen sina uppgifter. Hitta trygghet. Krävs det 20 stycken Pay n Jump på höjden 50cm så gör det. Krävs det lastträning så gör det. Väldigt självklart, och jag tror att det är väldigt självklart för många andra också. Ändå ser man ofta relativt stora problem hos vissa ekipage som jag tror hade kunnat avhjälpas om man vågade backa och styra om sin träning.
Bli först att kommentera