Torsdag och ojämn vecka = dressyrträning för Ulla.
Redan förra gången sa Ulla att hon tyckte att det snart var dags att starta bytesträningen. Ida har känts väldigt fin sedan förra träningen så jag hade hopp om att det kanske var dags redan idag.
När jag började värma upp så rasade det lite snö då & då från ridhustaket och det gjorde Ida väldigt spänd. Hon hade svårt att släppa det och jag tänkte typ: ”Jahopp, det var denna träningen det”.
Jag red vidare och hon var fortfarande lite spänd, Ulla konstaterade samma sak men bad mig ändå om ett byte direkt efter att vi värmt upp. Det kom som en överraskning, jag måste nog sett lite förvånad ut för hon fortsatte med: ”Jag vill bara se vad som händer”. Och vad hände? Jo, hon gör ett rent och fint byte!!!
Efter det red vi ytterligare några byten (av blandad kvalite) innan vi jobbade vidare med arbetet i skritt, trav & galopp. Där lyckades jag få henne att kliva ihop och bära mer än vad hon gjort tidigare. Bitvis så gick hon bättre än vad hon någonsin gjort.
Det ska bli så spännande att bygga vidare på detta! Som jag älskar denna häst. Måtte vi få många många roliga år ihop.
Känslan efter att få hem sin häst efter veckor på klinik var obeskrivlig. En tid innan Palle lämnades på kliniken så lämnade jag Corlito på en klinik, och jag såg honom aldrig mer igen. Därför var känslan att få åka och hämta sin häst en oerhörd lättnad. Såhär skrev jag när Palle kommit hem i slutet av juli 2017: ”Älskade Palle är hemma igen. Efter nästan 20 dygn i sträck på klinik & tre operationer/ingrepp senare så var rullning det första han gjorde här hemma. Nu ska bara ”ögat” (det är ju inget öga kvar) läka ihop också, måtte det gå problemfritt. Tvätt varje dag och så lite metacam i tre dagar till. Om 10 dagar ska stygnen plockas.”
Som ni förstår var detta i samband med att hans öga togs bort. Palle verkade först lättad & glad över att vara hemma, men snart märktes det hur dämpad han var. Faktum är att han var deprimerad i månader efteråt. Min häst alltid varit på den runda sidan med glansig päls, istället var han tuffsig, smal och åt det apatiska hållet. Återhämtningen tog tid.
Precis hemkommen.
Filmen ovan och bilderna nedan är från när vi åkte till en närliggande Pay n Jump och hoppade 60 & 70 cm. Detta var faktiskt endast andra gången vi hoppade, men efter att jag hoppat honom första gången så kände jag att det skulle funka utan problem. Han hoppade felfritt och okomplicerat, allt kändes väldigt bra. Dock kan man (eller åtminstone jag) se hur olik Palle är sig själv på dessa bilder. Kolla bara på hans hållning och uttryck/min, han är ingen glad häst här.
Tiden gick och Palle kom igen. Faktum var att våran bästa form kom efter detta. Jag som var osäker på om vi skulle kunna rida snabbt igen, eller kunna hoppa samma klasser. Vi hade det bästa framför oss trots att det kändes så långt borta då.
Jag tror att hela upplevelsen i sig tog hårt på honom. Att stå på box på ett främmande ställe, genomgå tre operationer och ha ont. Det tog musten ur honom, för stunden. Anledningen till att det blev så många operationer var eftersom att man länge trodde att ögat gick att rädda, trots lyckade operationer så blev han dock sämre. Vi förstod ingenting. I slutändan kom de fram till att han inte tålde medicinen som han fick efteråt, och den var nödvändig för att det skulle lyckas. Hade vi vetat det innan så hade vi förstås besparat honom allt detta och plockat bort ögat direkt.
