Ida-Holly köpte vi som 2-åring, precis som Lillan. Helt plötsligt gör vi allt det som vi gjorde med Ida-Holly, fast med Lillan denna gång. Känns som om vi har rest tillbaka i tiden. Då precis som nu så åker vi till ridhuset 5 minuter bort för att träna på att åka på iväg. Tränar i regel aldrig annars i det ridhuset pga underlaget, det är nämligen anpassat för Western-ridning. Men det passar perfekt när man ska göra de första resorna med unghäst.
Första resan till ridhus ihop.
Ovan ser ni det allra första ridpasset för mig på Ida-Holly. Vi hade varit i ridhuset ca 2-3 gånger innan och longerat så att hon var bekväm innan jag satt upp. Hon hade haft ryttare på ryggen max 10 gånger tidigare.
Och igår åkte vi till Holsteryds gård för att löshoppa Lillan, precis som vi gjorde med Ida-Holly också. Känns både som att det var länge sedan jag & Ida-Holly var i detta stadiet, samtidigt som allt känns bekant.
Det är roligare än vad jag tänkte att göra om denna resa. Jag ville ju egentligen köpa en 3-åring (vilket jag egentligen ville när jag köpte Ida-Holly med), men av någon anledning slutar jag alltid med yngre hästar, haha.
Ida-Holly var en otroligt rolig unghäst. Vi kom hem stolta som tuppar varenda gång. Och nu är vi där med Lillan. Hon har precis som Ida-Holly varit otroligt lättlärd hittills och visat på jättebra temperament och inställning. Känns så himla roligt med unghäst när de där som Ida-Holly och Lillan. Bästaste tjejerna!
Jag & Palle tog oss en sväng till ridhus innan det bar iväg på löshoppning med Lillan igår. Inte ridit honom sedan i måndags pga tidsbrist. Han var MAGISK i måndags. Han var inte magisk igår, men väldigt fin ändå. Han känns faktiskt väldigt fin just nu och han börjar komma loss mer & mer, speciellt när jag nu börjat använda galoppen allt mer.
Han har fått tillbaka sitt tryck i bakbenen. Igår blev det många halvhalter för att balansera av och styra energin genom kroppen. Han är underbar att rida. Mycket motor utan att vara het eller stressad. Aldrig ridit en häst som har så mycket motor som Palle utan att det slår över i stress. När det är jobb är det som att slå på en knapp och han är igång, när det inte är jobb passar han alltid på att ta det lugnt.
Förvänd galopp är något som jag har mycket nytta av just nu, det blev gårdagens fokus i galoppen. I skritten red vid bakdelsvändningar och skänkelvikningar. I traven red vi mycket omväxlande vägar med både raka & böjda spår. Skänkelvikningar och övergångar mellan trav & skritt ägnade vi oss åt också. Han känns ganska ”ihop” och bärig, han vill jobba i form. Det jag fokuserat mest på det senaste är att behålla bärigheten och försöka att få hans muskler mjukare & smidigare. Hitta mer dynamik, rundhet & elasticitet.
Idag har det hänt grejer! Lillan har löshoppat för allra första gången. Dessutom fick hon löshoppa under ledning av Mikael Nolin som är A-domare i hoppning och en flitigt anlitad domare inom SWB. Ni känner igen han bland annat från Bruksprovet, unghästbedömningar och rådgivande bedömning av hingstar.
Jag är nästan mållös. Redan första gången över de upphöjda bommarna så tog hon sig ann uppgiften med gott självförtroende, precis som att hon direkt tyckte att uppgiften var självklar. Det var precis som om hon tränat innan, men det har hon ju inte. Bommar har hon sett på lina här hemma, men inget som ens liknar en löshoppning. Hon är både lyhörd & modig, men att hon skulle vara så pass avspänd (på en ny plats) att hon skulle kunna föra sig så balanserat & lugnt som hon gjorde samtidigt som hon fokuserade på sin uppgift (och dessutom utförde den otroligt bra) trodde jag kanske inte. BINGO, BINGO & BINGO! Vilken strålande start för henne som hopphäst. Leendet går från öra till öra och jag är nästan orimligt stolt.
Hon fick mycket beröm för sin inställning och temperament. Och det är ju verkligen det bästa med henne. Hon har en underbar personlighet.
Tack till SWB Jönköpings Län och Holsteryds gård för att de fixat med detta. Jag hade med mig förstärkning i form utav Jessica & mamma, men piskförare fanns redan, och de gjorde ett strålande jobb. Skönt för oss som inte är inne i löshoppningssvängen annars. Nu ska vi hålla utkik efter fler löshoppningar!
Äntligen fredag. Körde ett lätt träningspass efter jobbet idag, 35 minuter styrka. Ett bra tag sedan jag tränade sist pga min förkylning. Nu blir det mys i soffan hela kvällen lång. Godis & Sweden International Horse Show. Ska försöka att blogga lite i helgen, imorgon har vi spännande planer. Hörs då!
Hållidej var toppen på dagens dressyrträning. Mycket var kämpigt och vi hade lite att ta tag i, men äntligen kunde vi också ta tag i det istället för att vispa runt. Ida-Holly var vid gott mod och kämpade på så fint. Hoppsadeln blev alltså lösningen på våra dressyrproblem som jag berättat om i tidigare inlägg.
När Ida-Holly blivit trippig och inte möter tyglarna så har jag lagt på mer ben. Nu fick jag tänka om och istället göra en halvhalt trots att det kändes som att vi stod stilla. Halvhalten betyder ju egentligen inte långsammare i sig, utan ”bär och arbeta mer”, med halvhalterna hittade jag bakbenen och kunde därifrån rida framåt och få henne att möta min hand igen. Gjorde susen.
Trots att vi ”bara” jobbade med övergångar, böjt & rakt spår så hittade vi musklerna som slappat till sig ett tag och hon blev tröttare än väntat. Nu är vi mycket nöjda på väg hem.
Tänkte berätta lite om vad som händer i veckan och framöver.
På torsdag ska jag dressyrträna för Ulla. Tänkte ta med Ida-Holly och testa att träna i hoppsadeln denna gång. Ida-Holly skrittades igår och vilar idag, tänker att vi åker till ridhus imorgon för att vara redo inför träningen på torsdag☺️
På lördag ska jag, mamma & faster Jessica åka på löshoppning med Lillan. Det blir hennes första löshoppning och vi ska löshoppa för ingen mindre än Mikael Nolin. Mycket spännande!
På tisdag nästa vecka har jag bokat in mig på hoppträning för Jenny igen. Kanske är det Palles tur att hänga med? Vi får se.
Utöver detta så hoppas jag på att eventuellt träna själv i slutet av veckan. Jag har inte tränat på över 1 vecka på grund utav min förkylning, men vi får se om det hinns med. Tror nästan inte det. Utöver löshoppning så går det årliga pepparkaksbaket hos mormor också av stapeln. Ser ut som om Palle & Ida-Holly (eller förmodligen mest Palle) också får stå tillbaka en aning denna vecka. Det är egentligen inte mer än vanligt planerat denna vecka, bara det att mamma inte kan ta lika många pass som vanligt.
Jag blev förkyld förra veckan. Kämpade på ändå. I lördags var jag halvdöd. Länge sedan jag var så sjuk. Tagit det lugnt i helgen, endast ridit en häst per dag, fått hjälp med sysslorna och tittat på TV resten av tiden. Behövde en dag till att vila upp mig på, så jag har varit hemma från jobbet idag.
Tog en skrittur på Ida-Holly på morgonen. Det var 6 minusgrader här på morgonen så grusvägarna var stenhårda. Så det blev 40 minuter skritt på hårt underlag. Bara att sitta och guppa med, skönt.
Jag & Palle tog en sväng till ridhus. Ett kort ridpass på strax över 30 minuter. Han var SUPER. Såg till och med bra ut i spegeln, haha. Han bjöd upp till så mycket arbete och tack vare ett bra utgångsläge redan från början så kunde jag utmana hans svagheter utan att behöva rida särskilt länge. Den senaste veckan har han varit superfin. Så glad.
När jag var yngre hanterade jag misslyckanden ganska dåligt. Ganska vanligt för tonåringar tror jag. Dels för att man är tonåring, men också för att man är i början av sin karriär och liv med hästar. Jag tror också att det är lättare att känna press, press som både finns och inte finns.
Jag kunde vara fast besluten om att jag misslyckats och vara SÅ besviken trots att det egentligen kanske inte var ett misslyckande. Det kunde röra sig om EN dålig distans eller två 4-felsrundor. Kanske att jag inte ridit i ett tillräckligt jämnt tempo runt banan.
Det grundade sig i att jag tyckte att det var jobbigt att ”komma rätt” på hinderna. Eller i själva verket var jag rädd för att komma fel. Jag brukade säga att jag inte hade någon vidare känsla på hinder. Jag kände en press av att ”komma rätt”, en rivning eller dålig distans påminde mig om att jag inte var tillräckligt bra på att hoppa, ett misslyckande. Jag ställdes ofta inför träningar och uppgifter som gjorde mig nervös.
Tränare eller andra personer försökte att peppa mig genom att säga att jag var FÖR noggrann och hade för höga krav. Och jag menar inte att de hade fel, men det hjälpte nog till att skapa bilden av mig själv som en ”försiktig & mesig” ryttare. ”För noggrann” som de sa. Som ni vet är tankens kraft stark, det man tänker blir man till slut i mer eller mindre stor utsträckning.
Nu vet jag att jag inte alls var mesig. Att jag avstod från att höja hindren en gång till eller bad tränaren att sänka berodde på att jag kände att det inte var läge. Att vi inte var redo. Och jag hade rätt. Jag var inte redo. På den tiden lät jag mig ofta övertalas, jag hoppade trots att hjärtat var i halsgropen. Ofta gick det bra, men blev det ett litet fel på vägen så tog jag det hårt. Nu låter det som att jag hade dåliga tränare, så är det förstås inte. Jag har haft förmånen av att lära mig av väldigt många otroligt duktiga människor.
För mig är det väldigt viktigt att låta utbildningen ta tid. Jag låter hästen hoppa många små hinder tills den lär sig vad det går ut på, hittar sin balans och får självförtroende. Kan jag inte hoppa enkla konstellationer av små hinder på ett väldigt harmoniskt och bra sätt så finns det ingen mening med att ens titta på en högre höjd. För att inte tala om min egen skull, jag är inget proffs och behöver den träningen minst lika mycket. Det är lätt att vara hård mot sig själv som ryttare, man glömmer att man egentligen skulle behöva träna mer än hästen för att bli riktigt bra.
Nu tänker jag inte alls att jag är ”mesig & försiktig” längre. Nu är jag vuxen och gör bara det jag verkligen vill. Dessutom har jag nog en mer relevant (och lättsam) bild över mina förutsättningar och vad jag kan prestera & inte prestera. Självklart är det kul när man hittar den där tränaren som pushar en sådär lagom mycket utanför ens comfort zone, men i grunden är det jag som bestämmer. Och det är då det känns tryggt och blir roligt på riktigt, åtminstone för mig. Dessutom så tror jag faktiskt att jag i 9 av 10 fall faktiskt vet bäst själv, kanske låter arrogant. Även om en tränare ridtekniskt menar att det är läge att debutera 140cm så ska man ju inte göra det om man inte känner suget efter det. Med det sagt så hoppar jag bara högre eller debuterar en klass när det enligt mina mått mätt är tillräckligt bra, vill jag inte så gör jag det inte. När tiden är inne så vill jag utmana mig själv, och då kan det kännas lite läskigt, men det ska inte göra det varje gång man hoppar.
Hade jag fått säga några ord till mig själv på den tiden så hade jag uppmanat mig själv att lita på processen och att jag inte måste någonting. Det viktiga är att jag fokuserar på det som jag vill och tycker är viktigt. Jag kommer snarare att utvecklas snabbare av att känna mig trygg och lita på min häst & mig själv. Precis som hästens utbildning så måste min utbildning också få ta tid.
Träns och bett för första gången. Duktiga och bästa Lillan👏 Klåfingrig som hon är så hann jag knappt visa bettet innan hon svept in det i munnen, haha. Hon fick stå med bettet en liten stund och det var sedan lika lätt att få av som det var att få på. Skönt. Jag ska sätta på en bettavlastare/bettlyftare framöver så att trycket även fördelas över nosryggen när jag tar i bettet. Jag tror att det blir enklare för henne att förstå bromsen då, att man bromsar henne i grimman är hon ju redan ganska van vid.
Jag har känt att jag kört fast lite med Ida-Holly det senaste. Hon har varit stressad och svår att rida. En annan ryttare hade tyckt att hon är lite het och gillat det, men det gör inte jag. Jag vill ha avslappnade, lugna & harmoniska hästar. Hon har lätt för att bli lite stissig, och vi har haft sådana perioder tidigare. Hon är en känslig häst och det är inte mycket som behöver störa.
Bara för att man hamnar i en sämre period eller får ett dålig ridpass så tycker inte jag att man i panik ska börja ändra på upplägget. Det är ju upplägget vi har nu som lett oss fram till så mycket bra. Det gäller att lita på processen, det kommer. Is i magen. Träning ger färdighet och inget går spikrakt uppåt hela tiden. Det är bakslag och platåer. Det är så vägen ser ut. Med det sagt så menar jag inte att man aldrig ska ändra på saker, bara att man ska sitta i båten och ta det lugnt. Inte börja ändra på saker hej vilt.
Jag valde att ändra på lite saker till dagens ridpass. Jag känner att jag varit tålmodig nog och försökt att rida bra, nu är det dags att börja experimentera lite. Självklart har jag haft och har några teorier om varför det blivit som det blivit. Hon har varit suverän när vi hoppat och sett kanon ut på lina. Det är när vi ska rida dressyr som det knyter sig. Idag testade jag att rida dressyr i hoppsadeln istället, och vad ska man säga? Hon var suverän!!!
Hon var lugn, balanserad och otroligt lätt & trevlig att inverka på. Hela hon andades positiv energi. Min häst var tillbaka. Från bedrövelse till lycka. Jag red ett ganska kort ridpass och nöjt från start till mål. Äntligen kände jag hur hon bar på bakbenen och hur rörelsen gick igenom hela kroppen fram till en jämn och perfekt känsla i handen. Nu blir det att nöta på hoppsadeln och hoppas på att detta håller i sig. Dressyrsadeln får vi checka någon gång framöver.
