Det var i söndags (förra veckan). Red på Lillan för första gången på flera veckor. Gick skitbra. Skrittade och travade i sommarhagen. Skulle snart avsluta. Plötsligt blir hon en rodeohäst och hon slutar inte förens jag ligger på marken. Jag slog mig inte. Jag hoppade upp igen. Lika trygg som vanligt. Travade några steg igen. Gick bra. Hoppade av och avslutade. Stor lättnad över att hon inte blev rädd. Vi har verkligen befäst upp och avsittning, även ofrivilliga uppenbarligen, haha.
Hon har varit påväg att skjuta rygg och ge sig iväg någon gång innan, men då hann jag stoppa henne innan hon knappt hunnit börja. Jag har suttit upp och av många gånger. Skrittat mycket, men hon är inte mycket riden och förstår inte hjälperna särskilt bra ännu, det gör det svårare att inverka när något händer. Hon lär säkerligen försöka igen, men det tar vi då.
Först kände jag F*N. Ett misslyckande. Sedan mindes jag alla gånger jag varit uppe på henne och att jag faktiskt lärt henne uppsittning, avsittning och gjort den första skritt & traven på en helt ny plats. Vi åkte ju med henne till ridhus i vintras för att kunna få något gjort. Det har gått så himla bra! Och det märktes nu, trots att det gick åt skogen kunde vi direkt ta vid igen. Grunden finns där.
Lillan behöver lära sig att bjuda framåt. Gas & broms också. Jag har faktiskt ridit henne ytterligare två gånger i veckan, och då gjorde vi något helt nytt. Jag gick hem med henne och sedan red jag henne tillbaka upp till sommarhagen för att få henne att tänka mer framåt. Mamma fick gå bredvid för säkerhets skull, men det gick verkligen toppenbra. Så småningom ska vi försöka att rida ut med sällskap.
Vi fortsätter i sakta mak framåt, förhoppningsvis blir det en ridhäst av henne med sen.
