Kategori: Personligt/Åsikter

Jag har valt att återpublicera denna lilla serien om några utav de hästar jag haft i mitt liv. Den blev väldigt populär på min gamla blogg. Nu kör vi!

Först ut i denna serie är en ponny jag hade mellan 2007-2012. Lucky. Han var otroligt betydelsefull för min utveckling. Innan jag går in på en liten del utav allt han lärde mig så ska jag berätta vår historia. Jag kan ju förvarna er med att jag egentligen inte vet så mycket om honom, men jag ska berätta det jag vet. Jag tror att nästan alla som någon gång såg denhär ponnyn i verkligheten kommer ihåg honom, så speciell var han. 

Lucky Rover som var hans fulla namn var enligt uppgift född 1991 (tror jag). Och importerades till Sverige någon gång under 90-talet. Han var en irländsk import, och precis som så många andra ponnys från Irland så var hans härstamning okänd. Jag har ingen aning om hans bakgrund på Irland, jag vet inte ens mycket om hans år i Sverige, mycket kan jag bara spekulera i.  

Ett stall i Sverige importerade honom och tillsammans med ryttaren som köpte honom så red de flera Ponny SM i hoppning, kategori C. Jag har varit i kontakt med den här tjejen. Hon mindes honom som het, knepig men underbar. Lucky såldes sedan på toppen av sin karriär till nästa tävlingsryttare. Av någon anledning slutade han att prestera, han triangelmärktes och skulle så småningom skickas till slakt.  

Bara dagar innan han skulle avlivas får Johanna (som nu äger Welsh Cob-hingsten Merry som jag tävlar) nys om detta av en otrolig slump och bestämmer sig för att rädda honom. Jag vet vem Johanna är då, men jag känner henne inte. Hon har själv inte möjlighet att ha honom, men min faster (som har Dolly) tar emot honom. Och det är också hos min faster som jag träffar Lucky för första gången.  

Lucky verkade frisk som en nötkärna, men var stressad & mycket svårriden när han kom till min faster. Tunn & frusen. Min faster hade planen att han kunde vara promenadhäst hos dem, men han var alldeles för svår för det och istället hamnade denna ”problemponny” hemma hos 11-12 åriga jag, haha. Jag fick honom. 

Han var extremt het. Stressad. Gick (typ) inte att rida ut på. Arg vid sadling. I hans mun kunde man se att han i många år haft ett stadigt drag från bettet. Ju mer man höll, ju mer sprang han så det var inte ”konstigt” att det blivit så. Sadlingsproblemet försvann efter bara 1 vecka, han la aldrig ett öra på sned efter det. Jag vet inte vad det var som gjorde att han ändrade sig så fort om det.  

Sedan fick jag börja om. Tillsammans med min dåvarande tränare Maria (flera av ponnysarna jag ridit/rider är hennes) så tog vi tag i detta. På lång tygel i skritt var han ganska tillfreds redan i början. Vi skrittade BARA, i flera veckor. Långa tyglar och jag skrittade & gjorde halt med hjälp av sits & halsring. Sedan började vi med trav. I början travade vi några få steg och när han blev stressad & gick upp i varv tog jag i halsringen och så ned till skritt igen. Vi lärde om hela honom, och det funkade.  

Under tiden jag hade honom var han aldrig halt och så småningom tränade jag med honom som med vilken häst som helst. Han rörde sig fantastiskt och var en ännu bättre hopp-ponny även om just hoppa & uteritter var en stor trigger för honom. Han behövde en glad ryttare som berömde honom, som var lugn & balanserad. Han älskade beröm, han var så rädd för att inte vara duktig. När man klappade honom sänkte han alltid huvudet och slappnade av. Så i början fick jag klappa mycket. 

Eftersom han var triangelmärkt (av okänd anledning) så tävlade vi aldrig. Vi tror aldrig att det fanns ett betydande fysiskt fel på honom, med psykiskt fanns det mycket att jobba med. Han lärde sig att stå & vänta i transporten vilket han tydligen inte kunnat göra under hela sitt liv som tävlingshäst och de sista åren kunde han stå själv i stallet vilket hade lett till fullständig panik innan.  

Då var jag ganska (läs VÄLDIGT) ledsen över att inte kunna tävla. Jag ville väldigt gärna tävla, jag fick ingen annan ponny så jag fick nöja mig med träningar. Alla i min omgivning sa ”du lär dig så otroligt mycket på denna häst”. Jag såg det inte riktigt så. Jag var väldigt besviken över att inte kunna tävla eller kunna rida på det avslappnade sätt jag var van vid sedan min tid på B-ponny. Att busa i skogen eller att rida ut med en kompis var bara att glömma. Istället trälade jag med den där hästen, och det var många gånger som jag inte uppskattade det… Men mamma sa: ”Det blir ingen annan ponny, det är den eller ingen”. Så det blev helt enkelt jag & Lucky. Och tur var väl det ändå. 

Jag får väl lov att säga att de andra hade rätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Eller Maria & Lucky lärde mig. Inte nog med att jag fick hoppa höga hinder på 110-120cm så fick jag lära mig hur man hanterar en väldigt stressad & het häst. Och det handlade aldrig om att ”hålla i och styra”, det handlade om att hitta lugn. I början när Lucky såg ett hinder så stack han. Han var den typen utav häst som hade kunnat springa tills han stupade. Jag kan än idag se hans svett rinna och hans näsborrar fladdra. Trots att han skenade emot hindren så blev det aldrig på bekostnad på språnget. Han hoppade som en gud. Så försiktig. Rev fasen ALDRIG. Men han gillade aldrig att hoppa. Det var stress för honom. Han var förmodligen en stressad häst i grunden, men jag tror också att det är möjligt att han blivit dåligt behandlad i samband med ridning/hoppning.  

Det fanns tränare som bad mig styra in på volt, göra övergångar…. Något som bara triggade honom ännu mer. Det var ju säkert så man hanterat honom i hela hans liv. Utan framgång. Och istället för att göra 500 övergångar som bara triggade honom ännu mer så lärde Maria mig att ta tag i hans problem på en betydligt lägre nivå. FRÅN BÖRJAN. Ja vi tog ett steg i taget. Långa tyglar, skritt, halsring. Bryta mönster. Jag fick lära mig att tänka utanför boxen och fick med mig många verktyg hur man får kontakt med en häst som är helt ”borta” i stress. Jag fick lära mig vikten av en stadig sits och hur mycket en obalanserad ryttare kan stressa en häst. Jag fick lära mig TÅLAMOD. 

Jag hade Lucky i 6 år innan han fick somna in. Han var fortfarande en mycket vacker & ganska stark ponny in i det sista, men han drabbades av cancer som så ofta skimmlar gör och innan det gick för långt så fick han somna in. Jag är glad över att han fick vara häst de sista åren i hans liv, han var väldigt tafatt i kommunikationen med andra hästar. Jag vet inte om hans tidigare värde gjorde att han gått själv i en hage hela livet… Eller om han bara var sådan, men han älskade att äta gräs & att vara ute. Jag är glad över att jag kunde ge honom det i hans sista tid i livet, långt ifrån tävlingar och det som format honom till vad han var när han kom. Han fick leva ett tufft liv, jag önskar att livet hade varit snällare mot honom💔

Några bilder som sammanfattar hur jag alltid kommer att minnas honom:

Jag tycker att det är löjligt roligt att räkna och sammanställa saker. Ni kanske har märkt det?🙈 T.ex. så innebar helgens tävling att jag ridit på 68% eller mer i över tjugo starter. Och att jag varit på eller över 70% elva gånger.

Jag älskar att tänka på resultat på det viset, av flera anledningar. Ifall jag får lite skakiga knän inför en 120-klass så kan det vara skönt att påminna sig själv om att jag faktiskt hoppat felfritt hela 24 gånger i klasser mellan 120-130cm.

Nog för att det kan ge en ”boost” att tänka på de gånger man lyckats, men det får mig också att vara tacksam och njuta av det som varit en extra gång. Många gånger är det fokus på det som ska komma, men det är fint att minnas allt man uppnått på vägen också.

Sedan måste det nog vara så att jag är lite av en samlare. Speciellt när det gäller hästar, haha.

Jag antecknar alltid lite kort om varje tävling jag gör och samlar mina protokoll i en mapp. Jag började att anteckna om mina starter under min första säsong (2008) på lokal/regional nivå tillsammans med Virvla för hela 14 år sedan (!!!). Många av de resultaten finns inte på TDB, såhär i efterhand är det väldigt roligt att ha. Jag skriver alltid ner häst, datum, klass, resultat och var ihop med en kort utvärdering om tävlingen. Jag började av flera anledningar, dels för att få en översikt över vad jag gjorde bra eller behövde utveckla, men också för att samla allt på samma ställe innan TDB och bloggen fanns.

Jag tycker att det är roligt med rosetter också som den 12-åring jag är, haha. Egentligen så är ju antalet rosetter inte viktigt, och det behöver inte betyda att prestationen var bra (precis som att den inte behöver vara det för att man hade 0 fel). Rosetterna hjälper mig att minnas. Jag skriver alltid datum, häst & klass på baksidan och hänger upp dem. Hade jag inte gjort det så hade jag glömt många fina minnen som verkligen inte förtjänar att falla i glömska. Det är alltid roligt att ta sig en titt på den mest minnesvärda rosetterna då & då, det ligger trots allt en hel del arbete och fina minnen bakom dem.

På ponnytiden var jag galen i rosetter. Jag tyckte att det var sjukt OM jag skulle lyckas få 100 stycken, tänk om jag vetat då att jag senare skulle få rosettmaskinen Palle som i princip skulle fixa 100 rosetter på egen hand, haha.

Hela grejen med rosetter grundade sig nog i att jag drömde om att få tävla som liten. Jag var alltid funktionär på hemmatävlingarna och som jag såg upp till dem som tävlade. Jag ägnade timmar åt att titta på hästar & ekipage. Jag tittade på när de red från morgon till kväll, fotade & filmade. Önskade att jag också skulle tävla en dag, men jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag tänker på det ibland och känner mig extra tacksam för att jag får möjligheten att tävla, det är trots allt något som jag älskar. 

Det var dagens lilla utläggning, haha. Finns det någon mer samlare där ute som gillar att sammanställa och få en översikt över resultaten? Ligger era rosetter och skrotar eller hänger ni upp dem?

🔷Jag är en sådan som får ”rage” när jag spelar spel. Skriker fula ord och får psykbryt. ”Folk skulle se dig nu” brukar Z säga😂 

🔶Ogillar i regel att träna med mina hästar i grupp. Tråkigt när andras hästar krånglar och all tid försvinner till det🙈 Sen gillar jag att få valuta för pengarna, och det får jag bäst när jag är själv så att tränaren kan ägna all sin uppmärksamhet mot mig och bara mig. Finns dock mycket roligt med gruppträningar också, vissa tränare är kanon på att hålla dem. Jag har såklart full förståelse för att det ibland går sämre för olika ryttare & tränare.

🔷Jag är skitmesig till när det kommer att ringa samtal. Vill alltid smsa eller mejla.  

🔶Ogillar i regel att skriva mina tankar om hästar/ridning som jag gör i vissa inlägg, men jag får så mycket fina kommentarer att jag gör det ändå. Det jag ogillar med det är: 1. Det jag menar med inlägget är en självklarhet och borde egentligen inte behöva skrivas. 2. Jag tycker det är svårt att formulera mig och är rädd för att bli missförstådd. 3. Vem är jag ens att tycka och skriva?  

🔷Jag vill att folk svarar på mina mejl och sms direkt. Går det för lång tid smsar jag igen. Att vänta, vad är det?