Dag: 19 maj 2026

Att ha en bra hand är viktigt som ryttare, det är något som man ofta nämner. Men vad är egentligen en bra hand? Jag har jobbat mycket på min hand (och gör fortfarande), här kommer lite reflektioner från mig.

För mig är det viktigt att handen är buren med armbågen lätt böjd, utan att handen blir för hög eller ostadig. Ett problem som jag ofta ser är en för låg och nertryckt hand eller en arm som är för rak. Då blir tygeltagen stumma. Händerna ska hållas med en handsbredd mellan och handen ska vara omvriden så att ryttaren ser lite grann av de tre första knogarna på handen. Tygellängden ska vara tillräckligt kort så att ryttarens armbågar hamnar något framför överlivet. Rider du med för lång tygel så kommer armbågarna för långt bak. Det leder till att armarna blir yviga och att du inte blir tillräckligt följsam.

Något annat som är viktigt är att försöka att ta så lite tygeltag bakåt som möjligt. Och man ska inte rida med för hög ”tygelspänning”, alltså att man själv tar åt sig tygeln mer än vad man bör för att man själv vill ha mer i handen. Studier har visat att hästarna vill gå med ingen eller med ett lätt stöd i tygeln. Det varierar också hästar emellan. Det är viktigt att ha ett stöd som gör att hästen kan vara bekväm. Så att hästen inte ”gömmer sig” och backar ifrån bettet för att skydda sig. Genom att vara väldigt förutsägbar, mjuk och tydlig med sin hand så kan hästen känna sig trygg, lita på den och därmed möta den på ett bra sätt.

Det är ofta mycket fokus på handen. Men det är ju egentligen bara en liten den av ryttaren, hela ryttarens kropp är viktig. Jag läste detta som jag tyckte var ganska klokt häromdagen:

Nuno Oliveira told us: “You often hear that so-and-so is an extraordinary rider because he has very good hands. Rarely do you hear that someone is a splendid rider because he knows how to act with his legs very well. Both are of equal importance if you want to be worthy of being called a good rider… The rider’s legs should be connected to the horse, but completely relaxed and lowered so that whenever they need to act or intervene, they act or intervene in a supple way for the horse to respond with suppleness, and not in a rigid and hard manner to which the horse invariably responds with rigidity, hardness or rejection.”