Hoppa till innehåll

”MISSLYCKANDEN”

När jag var yngre hanterade jag misslyckanden ganska dåligt. Ganska vanligt för tonåringar tror jag. Dels för att man är tonåring, men också för att man är i början av sin karriär och liv med hästar. Jag tror också att det är lättare att känna press, press som både finns och inte finns.

Jag kunde vara fast besluten om att jag misslyckats och vara SÅ besviken trots att det egentligen kanske inte var ett misslyckande. Det kunde röra sig om EN dålig distans eller två 4-felsrundor. Kanske att jag inte ridit i ett tillräckligt jämnt tempo runt banan.

Det grundade sig i att jag tyckte att det var jobbigt att ”komma rätt” på hinderna. Eller i själva verket var jag rädd för att komma fel. Jag brukade säga att jag inte hade någon vidare känsla på hinder. Jag kände en press av att ”komma rätt”, en rivning eller dålig distans påminde mig om att jag inte var tillräckligt bra på att hoppa, ett misslyckande. Jag ställdes ofta inför träningar och uppgifter som gjorde mig nervös.

Tränare eller andra personer försökte att peppa mig genom att säga att jag var FÖR noggrann och hade för höga krav. Och jag menar inte att de hade fel, men det hjälpte nog till att skapa bilden av mig själv som en ”försiktig & mesig” ryttare. ”För noggrann” som de sa. Som ni vet är tankens kraft stark, det man tänker blir man till slut i mer eller mindre stor utsträckning.

Nu vet jag att jag inte alls var mesig. Att jag avstod från att höja hindren en gång till eller bad tränaren att sänka berodde på att jag kände att det inte var läge. Att vi inte var redo. Och jag hade rätt. Jag var inte redo. På den tiden lät jag mig ofta övertalas, jag hoppade trots att hjärtat var i halsgropen. Ofta gick det bra, men blev det ett litet fel på vägen så tog jag det hårt. Nu låter det som att jag hade dåliga tränare, så är det förstås inte. Jag har haft förmånen av att lära mig av väldigt många otroligt duktiga människor.

För mig är det väldigt viktigt att låta utbildningen ta tid. Jag låter hästen hoppa många små hinder tills den lär sig vad det går ut på, hittar sin balans och får självförtroende. Kan jag inte hoppa enkla konstellationer av små hinder på ett väldigt harmoniskt och bra sätt så finns det ingen mening med att ens titta på en högre höjd. För att inte tala om min egen skull, jag är inget proffs och behöver den träningen minst lika mycket. Det är lätt att vara hård mot sig själv som ryttare, man glömmer att man egentligen skulle behöva träna mer än hästen för att bli riktigt bra.

Nu tänker jag inte alls att jag är ”mesig & försiktig” längre. Nu är jag vuxen och gör bara det jag verkligen vill. Dessutom har jag nog en mer relevant (och lättsam) bild över mina förutsättningar och vad jag kan prestera & inte prestera. Självklart är det kul när man hittar den där tränaren som pushar en sådär lagom mycket utanför ens comfort zone, men i grunden är det jag som bestämmer. Och det är då det känns tryggt och blir roligt på riktigt, åtminstone för mig. Dessutom så tror jag faktiskt att jag i 9 av 10 fall faktiskt vet bäst själv, kanske låter arrogant. Även om en tränare ridtekniskt menar att det är läge att debutera 140cm så ska man ju inte göra det om man inte känner suget efter det. Med det sagt så hoppar jag bara högre eller debuterar en klass när det enligt mina mått mätt är tillräckligt bra, vill jag inte så gör jag det inte. När tiden är inne så vill jag utmana mig själv, och då kan det kännas lite läskigt, men det ska inte göra det varje gång man hoppar.

Hade jag fått säga några ord till mig själv på den tiden så hade jag uppmanat mig själv att lita på processen och att jag inte måste någonting. Det viktiga är att jag fokuserar på det som jag vill och tycker är viktigt. Jag kommer snarare att utvecklas snabbare av att känna mig trygg och lita på min häst & mig själv. Precis som hästens utbildning så måste min utbildning också få ta tid.

Publicerat iPersonligt/Åsikter

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.