Nancy Sinatra & Lee Hazlewood, en utav mina absoluta favoriter.
Jag är en person med ganska många intressen. Hästar & ridsport, ja det har ni ju kolla på. Och ni har säkerligen inte missat mitt intresse för träning & musik heller.
Prenumererade på illustrerad vetenskap under många år när jag var tonåring. Alltid haft ett intresse för forskning & vetenskap. Men jag tycker också att det spännande med det totalt motsatta. Jag har också ett stort intresse för det okända, mystiska händelser och teorier. Olösta mysterier. Dessa intressen har alltid varit med mig. Lärarna i skolan beskrev mig som vetgirig, och det stämmer nog ganska bra.
Tycker det är intressant med historiska händelser, främst de som skett i nutid eller modern tid. Kan få dille på en viss händelse, ett brott eller något annat och läsa igenom HELA internet. Har verkligen förmågan att nörda ner mig något extremt i vissa saker. Frågor & händelser som berör samhälle eller psykologi tycker jag är extra intressanta.
Även om hästar är mitt största intresse så är det viktigt att ha fler intressen än just hästar tycker jag. Speciellt när hästeriet känns tungt. Då behöver man andra intressen och glädjeämnen att hämta energi ifrån☀️
När jag tävlingsfixade inför tävlingen i söndags så fastnade jag lite bland alla gamla grejer i stallet. Blev påmind om gamla trender. Jag har slängt endel, men vissa saker har varit roliga att spara. Vissa av dessa används dessutom fortfarande!
Vi börjar med de så kallade Svarowski-pannbanden. De var så INNE när jag var liten. Jag köpte detta för typ 700 kronor till min B-ponny. Det var en förmögenhet för mig. Jag köpte det i storlek full för att kunna använda på framtida hästar. Och här är vi nu😂 Måste säga att det har hållt bra, det är ju över 15 år gammalt. Det har bara tappat en sten. Schabrak i sammet från John Whitaker. Dessa var sjukt populära kring 2010. Jag använder fortfarande mina! Pannband med hästens namn på var populärt bland vissa. Jag hade ett på min b-ponny Virvla. Väldigt gulligt tycker jag❤️Vi fortsätter på pannbandspåret. Jag var fixerad vid pannband, haha. Jag köpte all onödig och ”extra” utrustning själv. Tretorn och dylikt var helt enkelt för dyrt för mig att köpa som barn, men pannband kunde jag oftast spara ihop till. Jag tyckte att de var fräsigt med dessa pannband som bestod utav någon slags kedja/länk. Vet inte om de var så populära egentligen, men de trendande lite ett tag.Och så hade jag ett grönt träns😂 Tyckte att det var skitcoolt på Lexie eftersom att hon var en chokladbrun mörkfux. Går ju ifrågasätta hur snyggt det verkligen var, haha. Jag har iallafall inte haft några problem med att sticka ut🤪Lindor, lindor, lindor. Självklart med matchande schabrak till. Eftersom att lindor inte är bra för hästens senor så används de tyvärr inte längre. De åker bara fram om en häst fått ett svullet ben numera. Dressyrschabraken från Mias var så poppis. Och med all rätta. Detta är lite missfärgat (går säkert att jobba på). Kvalitén är outstanding. Detta schabrak har varit med sedan jag tävlade ponny. Bortåt 15 år gammalt. Återigen så köpte jag i storlek full inför mina framtida hästar😅Avslutningsvis. Träns med klinker på. Snyggt tycker jag. Är ju nästan lite modernt igen! Lämna en kommentar
Idag har mamma hoppat Palle. Det gick jättebra. Väldigt mycket börjar att falla på plats. Det svåraste är nog att ”se avstånd”. Balans, rytm och styrning börjar nämligen att sitta riktigt bra. Och det är en förutsättning för att avståndsbedömningen ska kunna växa fram mer & mer.
I högre klasser i hoppning är det en absolut nödvändighet att vara säker på sin avståndsbedömning. Hur snabbt man lär sig detta hör ihop med både utförande, erfarenhet och talang.
Med tiden så lär man sig om man ska bibehålla samma steglängd eller successivt länga eller korta galoppsprången mot ett hinder. Idealet är att ekipaget kommer rätt på varenda hinder i en jämn rytm på ett samspelt och harmoniskt sätt.
Detta är en väldigt viktig färdighet att utveckla om man vill hoppa större hinder, men också en utav de svåraste skulle jag säga.
Min mamma har en ganska dålig avståndsbedömning vilket beror på hennes bristande erfarenhet när det gäller hoppning. Hon säger själv att hon har svårt för att både se och hinna inverka. Men på något sätt måste det vuxit fram en känsla för det även om mamma inte tycker att hon ”ser”, för de kommer ganska sällan fel på hinderna.
Det blir sällan bra om man låser sig fast för mycket vid att se avstånd, det brukar hämma rytmen. Det måste få växa fram, det går inte att forcera. Det är iallafall min erfarenhet. För att det ska kunna växa fram så måste man hålla sig till vissa principer. Det ena är att kunna hålla en jämn och balanserad rytm. Det ska vara en rund, aktiv och jämn galopp. Detta ska man kunna bibehålla på volt, rakt spår och mot hinder.
När hästens steglängd och rytm är förutsägbar så underlättar det när man ska orientera sig till hindret. När du har hittat rytmen så har du också mycket lättare för att se avstånden konsekvent.
För att kunna rida i en jämn rytm och också ha möjligheten att påverka sin häst så är balans är A & O. En välbalanserad häst kan hålla en jämn rytm och bära upp sin kropp oavsett om den hoppat ett hinder, svänger eller springer rakt fram. Att hästen kan bära upp sin kropp är en förutsättning för att kunna reglera den. En häst som är i balans och vältränad har också lättare för att göra ett bra språng om den skulle komma lite nära eller långt ifrån hindret vilket är viktigt eftersom att man inte kommer att komma rätt på hinderna varje gång. Givetvis är det också en förutsättning att ryttaren är i balans.
Summa summarum. När jag hjälper mamma att hoppa så fokuserar vi mycket på att kunna hålla en jämn rytm och skapa förutsättningar för att kunna se avstånden. Ibland hinner hon att uppfatta hindret ganska bra, men det är inte alltid som hon hinner att inverka. Det är viktigt att ha en lämplig höjd på hinderna, det ska inte vara för obehagligt för Palle att komma på en sämre distans. Och som ryttare ska man inte behöva känna att man ”måste” komma rätt innan det är tillräckligt befäst, då blir man lätt osäker i sin ridning. Hästen ska kunna klara hindret utan att behöva ta i för mycket. Annars dödar man snabbt hästens hoppglädje & självförtroende. Lämplig höjd och en bra galopp är så viktigt. Då kan man lösa det mesta även om det blir tokigt ibland.
Det var lite om mina tankar det. De hoppade riktigt bra idag och vi supernöjda båda två!😀
Jag såg av en slump på Facebook att man kan se hur många följare som man har på Equipe. Det har funnits flera trådar om det då det blivit lite av en snackis nu. Det var så jag såg det.
Jag följer inte enda ryttare på Equipe, jag vet att man kan göra det. Men att det går att se hur många som följer en hade jag ingen aning om. Så jag var ju tvungen att gå in och kolla. Jag har hela 27 stycken följare?! Så det plingar alltså till i 27 telefoner när jag har startat en klass? Lite småkul😅
Jag tänkte berätta lite om hur jag tänker med ridningen på Ida just nu. Hon känns väldigt positiv, fräsch och redo för att jobba. Hennes kondition är tillbaka och det känns som att vi har ett bra utgångsläge. Vi har kommit en bra bit på väg i vårt arbete och jag hoppas verkligen att vi ska få ha fortsatt flyt framöver.
Steg ett när jag satte igång Ida var takt & rytm. Att hon ska vara stark nog att kunna hålla SAMMA rytm innan vi går vidare. Inga tighta volter utan stora rymliga svängar blandade med raka spår. Jag red dock innanför spåret nästan hela tiden för att verkligen få henne att gå efter min sits och mina skänklar. Lätt att lura sig själv om man alltid hänger på staketet. Takt hänger ihop med lösgjordhet som är nästa steg på utbildningsskalan. En häst som är lite stel, spänd eller övertaggad (dvs brister i sin lösgjordhet) kommer att ha svårare för att hålla en jämn rytm. Därför är de första tre stegen på utbildningsskalan väldigt tätt sammanlänkade. Enligt mig så behöver man ibland lägga energi på steg 2 för att klara steg 1. Jag jobbar med dem parallellt helt enkelt. Trots att Ida har kommit ganska långt i sin utbildning så gjorde vilan att vi behövde backa tillbaka och fokusera på det mest basala innan vi gick vidare.
När Ida kunde röra sig framåt i samma rytm på ett avspänt sätt så gick vi vidare i nästa del av den uppbyggande fasen. Då började jag att rida fler övergångar, lite mindre volter och se till att vi kan spåra även på lite mindre böjda spår samt behålla SAMMA rytm när vägvalen ändras och volterna blir lite mindre. Och det är här som vi är nu. Jag har också börjat väva in hinder och bommar i detta arbetet.
Under juni månad är mitt mål att träna för Ulla så att hon kan hjälpa mig att slipa på detta ytterligare. När vi har uppnått en tillräckligt bra nivå utav detta så kommer jag att styra in fokuset mer på att skapa kraft och register. Utvecklande av påskjutskraft och bärkraft. Exakt det som vi jobbade mycket på förra året. För att hoppa högre hinder så behöver vi mer kraft, men absolut inte att hon går isär och tappar bärigheten. Om vi tappar bärigheten rinner det iväg. Vi kan inte komma in i en 3-kombination på 130cm med bristande balans och tro att vi ska klara det. Det kommer att falla en bom eller två. Så enkelt är det. Vi behöver bygga en stark ”fjäder” i bakbenen. För att kunna hoppa större så måste fjädern kunna böjas ihop, det betyder att bakbenen måste kunna bära (och vara centrerade under kroppen med god bärkraft) för att sedan kunna skjuta ifrån uppåt och framåt. Nästa steg är alltså att göra henne starkare i växlingar fram & tillbaka i galoppen och kunna bibehålla bärighet, engagemang och balans i detta.
Ja, detta var ett lite nördigare inlägg kring hur jag lägger upp träningen på Ida🤓 Vart vi var, vart vi är nu och vart vi ska!
Jag fick en ny träningsklocka i helgen😃 Jag hade min förra klocka i 6 år och det senaste så laddade jag den ibland 3 gånger om dagen(!). Och den började att dö under aktiviteter efter ungefär 30-40 minuter med GPS trots att den var laddad innan. Den var slut helt enkelt.
Jag gillar verkligen att ha en träningsklocka. Tycker att det är ett bra verktyg både när det gäller min egen träning och hästarnas träning. Den gör det smidigt att hålla koll på långt och länge som jag har ridit. Jag håller oftast koll på hur långt hästarna har gått, speciellt i igångsättningar och liknande. Jag vill hålla koll på om jag ridit 3 kilometer eller 7 kilometer på ridbanan helt enkelt.
Jag & mamma var under torsdag & fredag iväg och kollade på Bruksprovet. Vi såg testridningen av de 5-åriga (och några enstaka äldre) samt 4-åriga hingstarna i hoppning. Vi såg även ett gäng i dressyren.
Det är som vanligt väldigt intressant att se testryttarna, och skillnaden dem emellan. Jag fick samma favorithingst som testryttarna, nämligen Aganix d’Amour. Otroligt fin!
Överlag så tyckte jag att de 4-åriga hingstarna var mer intressanta än de äldre. Bland de 5-åriga hästar så var det faktiskt flera som såg väldigt gröna ut. Jag vet inte om det var så, eller om det blev så för dagen. Det är ju en väldigt krävande uppgift för dem att hantera, så det är ju inget konstigt om formen sviktar.
Hur som haver så var det väldigt roligt att kolla på fina hästar. Och vissa ryttare inspirerade, det gjorde mig sugen & motiverad på att träna vidare med mina egna hästar!
Testridning av de 5-åriga hingstarna på G. Jag & mamma körde budgetvarianten. Vi bodde på Rasta i Arboga. Men det var tipp-topp🌟Lämna en kommentar
I onsdags så orkade jag inte gå någon längre promenad med Idun. Så jag satte mig och läste en timme i blåsten. Hon fick underhålla sig själv, då & då slängde jag iväg en leksak eller godis som hon fick leta upp. Mysigt. Just nu läser jag ”Tills alla dör”. En bok som handlar om gängkriminaliteten i Sverige. Den är riktigt bra. Jag har lärt mig massor. Han har gett ut ytterligare en bok, funderar på att köpa den också!
Tävlandet i Sverige har minskat drastiskt. Det har publicerats många artiklar och krönikor om hur tävlandet minskar och att ridsporten i allt större utsträckning håller på att bli en överklassport. Det görs liknelser med USA (där det är extremt dyrt) att träna & tävla i hästhoppning.
Många uppger ekonomin som den största anledningen till att tävlandet minskar. Att tävla har blivit allt dyrare. Och det är inte bara tävlingarna som ökat i pris. Det har blivit dyrare att leva och att vara hästägare i det stora hela. Foder, strö, hovslagare, vaccinationer, veterinär och utrustning. Allt detta har blivit dyrare. Och så vill du givetvis träna för en tränare också! Speciellt om du har ambitionen att utveckla din häst och göra framgångar på tävlingsbanan. Gärna varje vecka. Tävling har blivit ytterligare en utgift som många på hobbynivå har börjat att välja bort.
Tävlingsstarterna kostar som sagt mer än vad de har gjort tidigare. Och så tillkommer veterinäravgiften. Vill du delta i en amatörtour på någon utav våra finare tävlingsplatser/större tävlingar så får du betala omkring 1000 kronor bara för att FÖRSÖKA att kvala. Men pengarna man betalar bara för att KUNNA tävla har också höjts. En ryttarlicens kostar nu 910 kronor. Och då är vi långt ifrån klara. Vi behöver också vara medlemmar i en klubb samt lösa hästlicens. Hästlicens kostar 360 kronor i år. Medlemskap kostar 420 kronor i min klubb (vilket jag givetvis unnar dem varje krona av). Så för att jag ens ska kunna anmäla till en tävling med Palle eller Ida så har jag betalat 2040 kronor. Och då har jag ju inte ens anmält till en tävling än.
Vad kostar en tävlingsstart då? 350 kronor är inte ovanligt att jag får betala för en 120-klass. Du kanske vill starta 2 klasser? Då är det 700 kronor. Och så måste du ju betala veterinären också. Räkna med 850 kronor för två starter.
Så först över 2000 kronor för att kunna anmäla Ida eller Palle. Sedan betala 600-800 för att tävla EN dag. Och så ska du ta dig till tävlingen. Bränsle och andra kostnader tillkommer.
För mig är det uteslutet att åka på meeting. Att betala boende och uppstallning för flera tusenlappar på detta är inte möjligt. Ridsporten har under senaste åren tappat jättemånga tävlingsryttare. Framförallt dem på min nivå. Hobbynivån. Det är väldigt synd. Det fyller inte på underifrån. Och de där hobbyryttarna som ”bara” tävlar 3-6 gånger per år kanske väljer bort att åka ut på tävling överhuvudtaget. Det är väldigt många ryttare som jobbar med hästar på ett eller annat vis som numera fyller upp startlistorna. Det har också gjort att det är betydligt svårare för amatörer att placera sig och vinna tillbaka eventuella pengar vilket man kanske ändå lyckades göra i större utsträckning förr.
Förra året gjorde jag rekordfå starter. Jag kommer även i fortsättningen att behöva tänka över hur många starter som jag gör eftersom att det blivit så pass mycket dyrare. Jag har full förståelse för att arrangör och att SVRF måste höja priserna i dessa tider, men ju mer det höjs, ju fler tävlingsryttare tappar vi. Och när färre betalar måste priserna höjas ytterligare.
Ida väntar alltid på mig. Hon tar inga egna plötsliga initiativ i anridningen. Hon behöver lite ben då hon gärna backar av på hinderna. Hon vill hoppa av med mycket plats framför sig, det vill säga lite längre ifrån hindret.
Palle är tvärt om. Han kan ta egna initiativ. Snabbt som bara den om han är på det humöret. Han vill gärna attackera hindret litegrann. Han har med tiden blivit jämnare, men han vill alltid intill hindret. Det betyder att han vill hoppa av ganska nära.
