Jag & mamma var under torsdag & fredag iväg och kollade på Bruksprovet. Vi såg testridningen av de 5-åriga (och några enstaka äldre) samt 4-åriga hingstarna i hoppning. Vi såg även ett gäng i dressyren.
Det är som vanligt väldigt intressant att se testryttarna, och skillnaden dem emellan. Jag fick samma favorithingst som testryttarna, nämligen Aganix d’Amour. Otroligt fin!
Överlag så tyckte jag att de 4-åriga hingstarna var mer intressanta än de äldre. Bland de 5-åriga hästar så var det faktiskt flera som såg väldigt gröna ut. Jag vet inte om det var så, eller om det blev så för dagen. Det är ju en väldigt krävande uppgift för dem att hantera, så det är ju inget konstigt om formen sviktar.
Hur som haver så var det väldigt roligt att kolla på fina hästar. Och vissa ryttare inspirerade, det gjorde mig sugen & motiverad på att träna vidare med mina egna hästar!
Testridning av de 5-åriga hingstarna på G. Jag & mamma körde budgetvarianten. Vi bodde på Rasta i Arboga. Men det var tipp-topp🌟Lämna en kommentar
I onsdags så orkade jag inte gå någon längre promenad med Idun. Så jag satte mig och läste en timme i blåsten. Hon fick underhålla sig själv, då & då slängde jag iväg en leksak eller godis som hon fick leta upp. Mysigt. Just nu läser jag ”Tills alla dör”. En bok som handlar om gängkriminaliteten i Sverige. Den är riktigt bra. Jag har lärt mig massor. Han har gett ut ytterligare en bok, funderar på att köpa den också!
Tävlandet i Sverige har minskat drastiskt. Det har publicerats många artiklar och krönikor om hur tävlandet minskar och att ridsporten i allt större utsträckning håller på att bli en överklassport. Det görs liknelser med USA (där det är extremt dyrt) att träna & tävla i hästhoppning.
Många uppger ekonomin som den största anledningen till att tävlandet minskar. Att tävla har blivit allt dyrare. Och det är inte bara tävlingarna som ökat i pris. Det har blivit dyrare att leva och att vara hästägare i det stora hela. Foder, strö, hovslagare, vaccinationer, veterinär och utrustning. Allt detta har blivit dyrare. Och så vill du givetvis träna för en tränare också! Speciellt om du har ambitionen att utveckla din häst och göra framgångar på tävlingsbanan. Gärna varje vecka. Tävling har blivit ytterligare en utgift som många på hobbynivå har börjat att välja bort.
Tävlingsstarterna kostar som sagt mer än vad de har gjort tidigare. Och så tillkommer veterinäravgiften. Vill du delta i en amatörtour på någon utav våra finare tävlingsplatser/större tävlingar så får du betala omkring 1000 kronor bara för att FÖRSÖKA att kvala. Men pengarna man betalar bara för att KUNNA tävla har också höjts. En ryttarlicens kostar nu 910 kronor. Och då är vi långt ifrån klara. Vi behöver också vara medlemmar i en klubb samt lösa hästlicens. Hästlicens kostar 360 kronor i år. Medlemskap kostar 420 kronor i min klubb (vilket jag givetvis unnar dem varje krona av). Så för att jag ens ska kunna anmäla till en tävling med Palle eller Ida så har jag betalat 2040 kronor. Och då har jag ju inte ens anmält till en tävling än.
Vad kostar en tävlingsstart då? 350 kronor är inte ovanligt att jag får betala för en 120-klass. Du kanske vill starta 2 klasser? Då är det 700 kronor. Och så måste du ju betala veterinären också. Räkna med 850 kronor för två starter.
Så först över 2000 kronor för att kunna anmäla Ida eller Palle. Sedan betala 600-800 för att tävla EN dag. Och så ska du ta dig till tävlingen. Bränsle och andra kostnader tillkommer.
För mig är det uteslutet att åka på meeting. Att betala boende och uppstallning för flera tusenlappar på detta är inte möjligt. Ridsporten har under senaste åren tappat jättemånga tävlingsryttare. Framförallt dem på min nivå. Hobbynivån. Det är väldigt synd. Det fyller inte på underifrån. Och de där hobbyryttarna som ”bara” tävlar 3-6 gånger per år kanske väljer bort att åka ut på tävling överhuvudtaget. Det är väldigt många ryttare som jobbar med hästar på ett eller annat vis som numera fyller upp startlistorna. Det har också gjort att det är betydligt svårare för amatörer att placera sig och vinna tillbaka eventuella pengar vilket man kanske ändå lyckades göra i större utsträckning förr.
Förra året gjorde jag rekordfå starter. Jag kommer även i fortsättningen att behöva tänka över hur många starter som jag gör eftersom att det blivit så pass mycket dyrare. Jag har full förståelse för att arrangör och att SVRF måste höja priserna i dessa tider, men ju mer det höjs, ju fler tävlingsryttare tappar vi. Och när färre betalar måste priserna höjas ytterligare.
Ida väntar alltid på mig. Hon tar inga egna plötsliga initiativ i anridningen. Hon behöver lite ben då hon gärna backar av på hinderna. Hon vill hoppa av med mycket plats framför sig, det vill säga lite längre ifrån hindret.
Palle är tvärt om. Han kan ta egna initiativ. Snabbt som bara den om han är på det humöret. Han vill gärna attackera hindret litegrann. Han har med tiden blivit jämnare, men han vill alltid intill hindret. Det betyder att han vill hoppa av ganska nära.
Det är inte bara jag som fått nya förutsättningar sedan vi byggde vår ridbana. Det har mamma också. För första gången så har hon kunnat hoppa regelbundet och det har lett till att hon utvecklats väldigt mycket!
Jag själv har lärt mig en hel del på min egen resa mot att bli en hoppryttare. Jag har lärt mig längs vägen och vissa saker kan man se tillbaka på och inse att de inte var helt optimala. Mamma har ju varit lite utav ett ”blankt blad”, jag har kunnat lägga upp träningen exakt så som jag tycker att en hoppryttare (på hobbynivå) ska utbildas utefter mina egna erfarenheter. Väldigt roligt att få hålla i taktpinnen hela vägen, även om det inte alltid är så lätt för mamma. Ibland är jag sträng, haha.
Här kommer en liten summering av mammas & Palles framsteg genom året:
Mars. Här har vi inte fått på underlaget på ridbanan än, men det gick att rida litegrann. I april gjorde mamma & Palle debut på riktig tävling. De startade 70cm.
I april gjorde mamma & Palle debut på tävlingsbanan. Jag sa att hon hellre skulle ta det lite lugnt än tvärt om. De hade inte riktigt snits på tävlingstempot ännu, och jag ville inte riskera att det skulle bli hetsigt. Hellre se till att de är i balans och hinner med det som det ska. Det blev en väldigt lugn och stabil ritt.
I juni gjorde de sin andra start i 70cm, felfria igen!
I juni hade de hunnit träna lite mer och jag sa att om hon tyckte att det kändes bra så kunde hon släppa på litegrann. Det gjorde hon, på någon linje så red de på rätt antal galoppsprång, och på någon annan ett extra steg. Summa summarum ytterligare en felfri & okomplicerad runda. Redo för lite större hinder!
September.
I september debuterade de 80cm i Kinda. De kommer lite tokigt på något hinder, men jag älskar tempot. Galoppen är framåt utan att rinna iväg för mycket. Jag som hoppat så pass mycket har ett ganska bra öga. Mamma är inte riktigt där ännu, utan hon får istället se till att hon gör sitt jobb på resten. Att hon är i balans, att Palle är balans och att han har bra galopp. Att ge honom förutsättningarna att klara hindret så enkelt som möjligt oavsett om de kommer perfekt eller mindre perfekt.
Något som blivit betydligt bättre under året är mammas balans & position👏
Mamma har under året också utvecklat sin förmåga att anpassa sig utefter olika situationer. Det är exempelvis lite olika ridning som krävs inomhus respektive utomhus. Hästen kräver också olika ridning olika dagar. Detta har nog varit det svåraste då mamma tycker att det går så bra när Palle är på ett visst humör. Men hästen är inte likadan alla dagar. Speciellt inte Palle. Han kan variera mellan att vara nästan het på hinder, till motsatsen. Det gäller att lära sig att rida sin häst oavsett hur den är för dagen och lära sig hur man skapar det man vill ha genom bra ridning & kommunikation.
Under året har mamma successivt gått från att kunna hoppa i ett lite lägre tempo till att kunna hoppa i tävlingstempo utan att det blir stökigt. Hinderna har sakta men säkert blivit högre & högre också. Väldigt roligt att se!
När man bara hoppat regelbundet i ett år så finns det mycket att förbättra, det gör det hos oss alla. Men nu har mamma fått en väldigt bra grund. De har hoppat banor, serier, börjat spela med steglängd, tävlat… Börjat få ett grepp om helheten och vad som krävs. Så bra jobbat.
När jag & Ida tränade för Ulla tidigare i veckan så fortsatte vi med att jobba med det som vi fokuserat på tidigare. Och det är att hon ska orka hålla ihop sin kropp SAMTIDIGT som vi ber henne att vara mer kraftfull och komma ut i en större steglängd. Just nu är det bara en liten nyans vi leker med, den ska successivt bli större.
Det är inte bara att mana på. Vi bygger successivt upp samlingsgraden i galoppen och när den är precis ”där” så adderar jag lite ben samtidigt som jag underhåller det som vi tidigare skapat.
För att hoppa högre hinder så behöver vi mer kraft, men absolut inte att hon går isär och tappar bärigheten. Om vi tappar bärigheten rinner det iväg. Och jag kommer att behöva förhålla mer med handen. Vi kan inte komma in i en 3-kombination på 130cm med bristande balans och tro att vi ska klara det. Det kommer att falla en bom eller två. Så enkelt är det. Vi behöver bygga en stark ”fjäder” i bakbenen. För att kunna hoppa större så måste fjädern kunna böjas ihop, det betyder att bakbenen måste kunna bära för att sedan skjuta ifrån uppåt och framåt.
Detta är givetvis ett arbete som har pågått hela tiden. Men om vi ska rida fler 130-klasser och vara felfria så måste hon bli starkare i växlingar fram & tillbaka i galoppen och kunna bibehålla bärighet, engagemang och balans. Så att hon orkar och är stark nog för att tackla alla banans utmaningar.
I hoppningen behöver vi komplettera med gymnastikhoppning samt fler oxrar. Gärna mellan 125-135cm. Och lite bredd på dem. Vi tog faktiskt 3-4 repetitioner över en oxer på 125cm idag. Kändes väldigt bra. Det kommer dock att bli lite glesare med hoppning under denna tiden på året, men i vår kommer vi att fokusera på det.
På filmen ovan är Ida 5 år och debuterar 100cm. Hon är av uppenbara skäl betydligt ”plankigare” än vad hon är nu. Fjädern i bakbenen är inte så stark som den är nu, men det var tillräckligt bra för att starta 100cm på ett trevligt sätt.
Nästa film är från våran senaste start. Nu räcker vårt markarbete till för att rida 120cm på ett trevligt sätt. Ja ni förstår poängen. Successivt blir hon starkare, smidigare och mer gymnastiserad vilket tillåter oss att klara högre & högre hinder.
Nu var det länge sedan som jag gick på en clinic. Men jag älskar en bra clinic! Jag har sett ganska många. Den som Carl Hester hade för några år sedan var otroligt bra. Jag brukar också titta på testridningen på SWB equestrian weeks. Testridningen är ingen clinic, men Jeroen och Henrik har delat otroligt mycket kunskap och för mig som åskådare har det gett lika mycket som en faktisk clinic. Om inte mer. Charlottes testridning var bland det bästa jag sett. Därför blev jag sjukt besviken när jag såg videon som kom ut tidigare iår.
Hursomhelst. Jag hade gärna sett Malins clinic på Elmia även om jag kan tänka mig att den upprepar mycket utav det som man redan fått till sig. För det gör ju ofta clinics. Jag hade gärna sett Jessicas clinic som nyligen ägde rum i Linköping med. Men man kan ju inte vara överallt! Framförallt skulle jag vilja se en clinic med Ingrid Klimke. Jag tycker att hon är en otrolig ryttare.
Hursomhelst. Jag såg en kommentar på FB under en artikel om Malins clinic som löd såhär:
”Varför tror alla att det ska finnas något magiskt trick till att nå framgång? Nej det är det vanliga tragglandet med grunder som alla sysslar med majoriteten av tiden. Det finns inga magiska tricks. Det är grunder och hårt arbete som det handlar om. Man har sett är att många vill gärna hoppa över de här ”trista” grunderna. Sorry det går inte för det kommer alltid komma ifatt på någon nivå att det saknas”.
Personen som skrev kommentaren har absolut en poäng. Jag håller med. Men ”varför tror alla” var nog att ta i. Det är ju just det som är så inspirerande med clinics tycker jag. Att man kan få titta på när proffsen förklarar och visar när de filar på dessa grunder. Vissa mer detaljerade än andra. Att många av oss faktiskt sitter och tränar på samma saker. Det kan vara olika svårt på olika hästar, men vi alla måste göra det. Åtminstone om vi vill förvalta just våran häst på bästa sätt och inte köpa en ny när vi inte får de resultat som vi önskar. Man blir påmind och inspirerad. Och ett magiskt trick är det sista som jag tror att jag ska få se.
Ju flashigare häst, ju mer kan man komma undan med. Det tror jag iallafall. H:s stall i Danmark (ja ni vet ju vilket) är fullt av rörliga hästar som rör sig fantastiskt. Snygga är de också. En liten böj på nacken och det ser ”rätt” ut. Åtminstone för ett relativt otränat öga. Sätt en inflytelserik & känd ryttare på också, sedan trillar poängen in. De blir sedan fortsatt belönade med höga poäng relativt långt upp i klasserna eller kan säljas dyrt trots att man många gånger ser att det finns brister i utbildningen som ofta syns särskilt tydligt vid vissa moment i programmen. Hursomhelst, tyvärr lönar det sig uppenbarligen att fuska (och att plåga de stackars hästarna) helt enkelt.
Skulle jag börja rida med graman på mina hästar så skulle de se ut som vanliga mediokra hästar fast med avknäppta halsar och andra tecken som visar på att de blivit ridna framifrån. De skulle inte få mer poäng på dressyrbanan eller kunna säljas särskilt dyrt😆
Ju vanligare häst, ju mer krav ställs på utbildningen. Det är genom korrekt utbildning man kan få en medioker häst (missförstå mig rätt när jag använder det ordet) att bära & röra sig vackert i harmoni med sin ryttare. På en vanlig häst kan man inte gömma sig bakom en snygg & pampig sida och härliga rörelser. Därför gillar jag att iaktta och försöka att suga in så mycket kunskap som möjligt av duktiga ryttare som med tiden kan få en förhållandevis vanlig häst att växa och bli så bra som just den kan bli. Det är skicklighet för mig. Det är en konst.
Här kommer en reflektion, eller kanske en irritation?
När jag var på Jönköping Horse Show så såg jag en häst som låg på väldigt mycket och som var svår att manövrera. De som satt bakom mig sa något i stil med: ”Vad den hugger, det måste vara jobbigt att rida när den blir så taggad”. Och jag tänkte snarare: ”Vad svårt det måste vara för hästen att hoppa en bana så pass obalanserad (och stressad)”.
Hästen kan ju ha varit dåligt utbildad och egentligen behövt mer tid. Eller så var den spänd/rädd i den speciella miljön och det blev en pannkaka för dagen. Kan finnas massor utav förklaringar. Och det kan hända alla. Det går inte alltid som tänkt, det vet vi som håller på med hästar😉😅 Jag tänker inget negativt om ryttaren. Vill förtydliga det. Den gjorde precis som alla andra hade försökt att göra i samma situation, nämligen sitt bästa. Ingen ryttare går in på banan och tänker att de ska ge sin häst en dålig runda. INGEN.
Det jag vill belysa är hur mycket felaktiga saker som folk säger. Eller jag tycker det iallafall😆 Jag kan inte låta bli att bli lite irriterad när man hör folk kommentera ritter och så håller jag inte med ett dugg. Faktum är att jag nästan börjar undra om vi ens tittar på samma sak, haha.
Har ni suttit nära en riktig ”expert” i publiken som gjort er irriterade någon gång?
Det spelar ingen roll om man tittar på världscupen, en regional 120 eller en nationell 140-klass. I de bästa av världar ska tävling se lätt ut. Att ha sin häst väl utbildad, förberedd, stark & smidig leder till att det ser lätt ut när man tävlar. Det är hästvälfärd i allra högsta grad.
Om du är väl förberedd för den nivå du rider på så kommer du dessutom att prestera på en JÄMN nivå istället för att vara ojämn. Varierar dina resultat mellan att vara utesluten, ha 12 fel och vara felfri & placerad så är du förmodligen på fel nivå.
Om man kollar in på några utav de ryttare som tävlar på högsta nivå så är det ganska tydligt att se vilka utav ryttarna som oftast återkommer gång på gång med väl förberedda hästar.
Detta handlar inte om att dömma eller se ner på någon som har en kämpig runda. Det har vi alla ibland, och vi som står bredvid kan inte veta bakgrunden till det som sker på banan. Det tror jag att vi alla kan skriva under på, så det är inte det som jag vill förmedla här.
Det jag vill komma till är att tävlingsmiljön och situationen i sig är en utmaning. Lägg till att du är en amatör som inte har supermycket erfarenhet och att du ska tävla på den nivå som är exakt det du & din häst klarar av en bra dag hemma, det är som upplagt för problem.
Det är en bra grundregel att kunna rida på en nivå högre hemma än vad man gör på tävling. Du gör både dig själv och din häst en tjänst samtidigt som du bygger stadigt inför framtiden.
Jag startar aldrig en klass om det finns några som helst oklarheter om huruvida vi ska klara det eller inte. Det är spänning som jag inte behöver i mitt liv, haha.
