Kategori: Personligt/Åsikter

Det här med att rida framåt. Jag läser och hör alldeles för ofta att man löser det mesta med att ”rida framåt”. Och jag håller inte riktigt med. Så kan det absolut vara, om ryttare & häst behåller sin balans. Jag vill poängtera att hästen ALLTID ska bjudas framåt igenom kroppen, men det är inte samma sak som att rida fortare.

Ofta ser man folk forcera och rida just fortare när de exempelvis rider an ett hinder igen efter att de just vägrat, och därmed så rider de ifrån sin balans ännu mer. Hästen blir spänd i sin överlinje och hamnar på bogarna istället för att ryttaren med halvhalter balanserar upp hästen i en god rytm & tempo samtidigt som de aktiverar hästens bakben.

Många problem i ridningen så som upprepade rivningar, stopp och svårigheter att svänga åt ett visst håll beror ofta på att hästen inte är balanserad och rätt tränad inför sin uppgift. Man har helt klart tappat ett led (enligt mig) när man pratar om att hästen ska bara ”ska ridas framåt” för att lösa ett problem. Att sätta fart på en häst är inte samma sak som framåtbjudning, och sätta fart på en häst kan de flesta göra. Hade det varit så enkelt så hade ridning varit betydligt enklare.

Hästen ska ridas mot handen. Det är när den mjuka handen/ryttarens säte som fångar upp energin som balansen kommer. Så balans först, sedan FRAM I BALANS.

Detta är min åsikter och tankar. Man kan tycka olika, men detta är min filosofi när jag rider. Sedan finns det givetvis de ryttare som rider i en ganska bra balans men som tyvärr har lite lätt för att bromsa och plocka bort rytmen, dessa måste givetvis uppmuntras att rida just framåt. Men det är inte riktigt dem som detta inlägg handlar om.

Fyra stövlar lagade✅ Stort tack till skomakaren som har gjort ett toppenjobb. Jag lämnar mina grejer till en skomakare i Nässjö, och jag har varit lika nöjd varje gång.

Älskar detta citat eftersom att det går att applicera på ridning så bra (och förmodligen de flesta sporter). Att göra något bra och få det att se lätt ut kräver otroligt mycket träning, tålamod och kunskap. Oavsett om man ser en någon rida en pay n jump på 40 cm eller en nationell 140 cm. Att göra det på ett bra & trevligt sätt är en bedrift som har krävt arbete.

Det spelar ingen roll om man tittar på världscupen, en regional 120 eller en nationell 140-klass. I de bästa av världar ska tävling se lätt ut enligt mig. Att ha sin häst väl utbildad, förberedd, stark & smidig leder till att det ser lätt ut när man tävlar. Det är hästvälfärd i allra högsta grad.

Om du är väl förberedd för den nivå du rider på så kommer du dessutom att prestera på en JÄMN nivå istället för att vara ojämn. Varierar dina resultat mellan att vara utesluten, ha 12 fel och vara felfri & placerad så är du förmodligen på fel nivå.

Om man kollar in de ryttare som tävlar på högsta nivå så är det ganska tydligt att se vilka utav ryttarna som oftast återkommer gång på gång med väl förberedda hästar. Och det innebär inte att de är felfria eller vinner per automatik, för vår sport är betydligt mer komplex än så. Men det är just de ryttarna som jag själv inspireras av. Det är DEN ryttaren som jag vill vara. Det borde finnas ännu mer stolthet i att rida elegant, väl och utefter sin hästs förutsättningar.

Detta handlar inte om att dömma eller se ner på någon som har en kämpig runda. Det har vi alla ibland, och vi som står bredvid kan inte veta bakgrunden till det som sker på banan. Det tror jag att vi alla kan skriva under på, så det är inte det som jag vill förmedla här.

Något som är viktigt att komma ihåg när man inte är så erfaren ännu är att tävlingsmiljön och situationen i sig är en utmaning. För både häst & ryttare. Lägg till att du är en amatör som inte har supermycket erfarenhet och att du ska tävla på den nivå som är exakt det du & din häst klarar av en bra dag hemma, det är som upplagt för problem.

Det är en bra grundregel att kunna rida på en nivå högre hemma än vad man gör på tävling. Du gör både dig själv och din häst en tjänst samtidigt som du bygger stadigt inför framtiden.

Jag startar aldrig en klass om det finns några som helst oklarheter om huruvida vi ska klara det eller inte. Det är spänning som jag inte behöver i mitt liv, haha.

Jag ska inte ljuga. Jag har fastnat i kommentarsfältet på Tidningen Ridsports facebook flera gånger. Bara för att att nämna ett exempel. Jag har nämligen upplevt att kommentarerna där (och på flertalet andra ställen) i det närmaste ballar ur ibland. Klimatet har blivit så hårt. Och någonstans tänkte jag att klimatet borde vara bättre på nätet nu än vad det var för 10 år sedan. Någonstans tänkte jag att vi vet bättre nu. Att vi lärt oss med tiden.

Jag frågade chatgpt om klimatet på nätet har blivit bättre eller sämre över tid (och ja, jag vet att dennes svar ska tas med en nypa salt). Och svaret var inte direkt upplyftande. Enligt de studier som chatgpt sammanfattat så blir vi bara hårdare & hårdare mot varandra. Det går stadigt åt fel håll. Och extra elaka blev vi tydligen under pandemin. Låter inte helt orimligt.

Och detta handlar ju givetvis inte om att man ska vara tyst, inte diskutera och att allt ska lindas in i bomull, men någon måtta får det väl ändå vara ibland?😅 Tråkigt är vad det är! Tänk om den energin faktiskt lades på något konstruktivt.

Ett litet tillägg. Detta är inte att jag försvarar kritik mot diverse ryttarprofiler (som betett sig som skit). Utan jag syftar på de hårda ord som yttrades i samband med att ridsport publicerade en tonårings instagraminlägg och situationer liknande denna. Man har rätt till sin åsikt, och det är okej att ha olika åsikter och perspektiv. Men någonstans får man väl ändå tänka på HUR man framför detta och även fundera kring HURUVIDA det faktiskt är nödvändigt. Menmen. Det är bara min åsikt🤪