Kategori: Personligt/Åsikter

Tävlandet i Sverige har minskat drastiskt. Det har publicerats många artiklar och krönikor om hur tävlandet minskar och att ridsporten i allt större utsträckning håller på att bli en överklassport. Det görs liknelser med USA (där det är extremt dyrt) att träna & tävla i hästhoppning.

Många uppger ekonomin som den största anledningen till att tävlandet minskar. Att tävla har blivit allt dyrare. Och det är inte bara tävlingarna som ökat i pris. Det har blivit dyrare att leva och att vara hästägare i det stora hela. Foder, strö, hovslagare, vaccinationer, veterinär och utrustning. Allt detta har blivit dyrare. Och så vill du givetvis träna för en tränare också! Speciellt om du har ambitionen att utveckla din häst och göra framgångar på tävlingsbanan. Gärna varje vecka. Tävling har blivit ytterligare en utgift som många på hobbynivå har börjat att välja bort.

Tävlingsstarterna kostar som sagt mer än vad de har gjort tidigare. Och så tillkommer veterinäravgiften. Vill du delta i en amatörtour på någon utav våra finare tävlingsplatser/större tävlingar så får du betala omkring 1000 kronor bara för att FÖRSÖKA att kvala. Men pengarna man betalar bara för att KUNNA tävla har också höjts. En ryttarlicens kostar nu 910 kronor. Och då är vi långt ifrån klara. Vi behöver också vara medlemmar i en klubb samt lösa hästlicens. Hästlicens kostar 360 kronor i år. Medlemskap kostar 420 kronor i min klubb (vilket jag givetvis unnar dem varje krona av). Så för att jag ens ska kunna anmäla till en tävling med Palle eller Ida så har jag betalat 2040 kronor. Och då har jag ju inte ens anmält till en tävling än.

Vad kostar en tävlingsstart då? 350 kronor är inte ovanligt att jag får betala för en 120-klass. Du kanske vill starta 2 klasser? Då är det 700 kronor. Och så måste du ju betala veterinären också. Räkna med 850 kronor för två starter.

Så först över 2000 kronor för att kunna anmäla Ida eller Palle. Sedan betala 600-800 för att tävla EN dag. Och så ska du ta dig till tävlingen. Bränsle och andra kostnader tillkommer.

För mig är det uteslutet att åka på meeting. Att betala boende och uppstallning för flera tusenlappar på detta är inte möjligt. Ridsporten har under senaste åren tappat jättemånga tävlingsryttare. Framförallt dem på min nivå. Hobbynivån. Det är väldigt synd. Det fyller inte på underifrån. Och de där hobbyryttarna som ”bara” tävlar 3-6 gånger per år kanske väljer bort att åka ut på tävling överhuvudtaget. Det är väldigt många ryttare som jobbar med hästar på ett eller annat vis som numera fyller upp startlistorna. Det har också gjort att det är betydligt svårare för amatörer att placera sig och vinna tillbaka eventuella pengar vilket man kanske ändå lyckades göra i större utsträckning förr.

Förra året gjorde jag rekordfå starter. Jag kommer även i fortsättningen att behöva tänka över hur många starter som jag gör eftersom att det blivit så pass mycket dyrare. Jag har full förståelse för att arrangör och att SVRF måste höja priserna i dessa tider, men ju mer det höjs, ju fler tävlingsryttare tappar vi. Och när färre betalar måste priserna höjas ytterligare.

Lämna en kommentar

Det är stor skillnad på att hoppa Ida & Palle.

Ida väntar alltid på mig. Hon tar inga egna plötsliga initiativ i anridningen. Hon behöver lite ben då hon gärna backar av på hinderna. Hon vill hoppa av med mycket plats framför sig, det vill säga lite längre ifrån hindret.

Palle är tvärt om. Han kan ta egna initiativ. Snabbt som bara den om han är på det humöret. Han vill gärna attackera hindret litegrann. Han har med tiden blivit jämnare, men han vill alltid intill hindret. Det betyder att han vill hoppa av ganska nära.

Väldigt olika, men båda väldigt roliga att hoppa🤎

Lämna en kommentar

Det är inte bara jag som fått nya förutsättningar sedan vi byggde vår ridbana. Det har mamma också. För första gången så har hon kunnat hoppa regelbundet och det har lett till att hon utvecklats väldigt mycket!

Jag själv har lärt mig en hel del på min egen resa mot att bli en hoppryttare. Jag har lärt mig längs vägen och vissa saker kan man se tillbaka på och inse att de inte var helt optimala. Mamma har ju varit lite utav ett ”blankt blad”, jag har kunnat lägga upp träningen exakt så som jag tycker att en hoppryttare (på hobbynivå) ska utbildas utefter mina egna erfarenheter. Väldigt roligt att få hålla i taktpinnen hela vägen, även om det inte alltid är så lätt för mamma. Ibland är jag sträng, haha.

Här kommer en liten summering av mammas & Palles framsteg genom året:

I april gjorde mamma & Palle debut på tävlingsbanan. Jag sa att hon hellre skulle ta det lite lugnt än tvärt om. De hade inte riktigt snits på tävlingstempot ännu, och jag ville inte riskera att det skulle bli hetsigt. Hellre se till att de är i balans och hinner med det som det ska. Det blev en väldigt lugn och stabil ritt.

I juni hade de hunnit träna lite mer och jag sa att om hon tyckte att det kändes bra så kunde hon släppa på litegrann. Det gjorde hon, på någon linje så red de på rätt antal galoppsprång, och på någon annan ett extra steg. Summa summarum ytterligare en felfri & okomplicerad runda. Redo för lite större hinder!

I september debuterade de 80cm i Kinda. De kommer lite tokigt på något hinder, men jag älskar tempot. Galoppen är framåt utan att rinna iväg för mycket. Jag som hoppat så pass mycket har ett ganska bra öga. Mamma är inte riktigt där ännu, utan hon får istället se till att hon gör sitt jobb på resten. Att hon är i balans, att Palle är balans och att han har bra galopp. Att ge honom förutsättningarna att klara hindret så enkelt som möjligt oavsett om de kommer perfekt eller mindre perfekt.

Något som blivit betydligt bättre under året är mammas balans & position👏

Mamma har under året också utvecklat sin förmåga att anpassa sig utefter olika situationer. Det är exempelvis lite olika ridning som krävs inomhus respektive utomhus. Hästen kräver också olika ridning olika dagar. Detta har nog varit det svåraste då mamma tycker att det går så bra när Palle är på ett visst humör. Men hästen är inte likadan alla dagar. Speciellt inte Palle. Han kan variera mellan att vara nästan het på hinder, till motsatsen. Det gäller att lära sig att rida sin häst oavsett hur den är för dagen och lära sig hur man skapar det man vill ha genom bra ridning & kommunikation.

Under året har mamma successivt gått från att kunna hoppa i ett lite lägre tempo till att kunna hoppa i tävlingstempo utan att det blir stökigt. Hinderna har sakta men säkert blivit högre & högre också. Väldigt roligt att se!

När man bara hoppat regelbundet i ett år så finns det mycket att förbättra, det gör det hos oss alla. Men nu har mamma fått en väldigt bra grund. De har hoppat banor, serier, börjat spela med steglängd, tävlat… Börjat få ett grepp om helheten och vad som krävs. Så bra jobbat.

2 kommentarer

Nu var det länge sedan som jag gick på en clinic. Men jag älskar en bra clinic! Jag har sett ganska många. Den som Carl Hester hade för några år sedan var otroligt bra. Jag brukar också titta på testridningen på SWB equestrian weeks. Testridningen är ingen clinic, men Jeroen och Henrik har delat otroligt mycket kunskap och för mig som åskådare har det gett lika mycket som en faktisk clinic. Om inte mer. Charlottes testridning var bland det bästa jag sett. Därför blev jag sjukt besviken när jag såg videon som kom ut tidigare iår.

Hursomhelst. Jag hade gärna sett Malins clinic på Elmia även om jag kan tänka mig att den upprepar mycket utav det som man redan fått till sig. För det gör ju ofta clinics. Jag hade gärna sett Jessicas clinic som nyligen ägde rum i Linköping med. Men man kan ju inte vara överallt! Framförallt skulle jag vilja se en clinic med Ingrid Klimke. Jag tycker att hon är en otrolig ryttare.

Hursomhelst. Jag såg en kommentar på FB under en artikel om Malins clinic som löd såhär:

”Varför tror alla att det ska finnas något magiskt trick till att nå framgång? Nej det är det vanliga tragglandet med grunder som alla sysslar med majoriteten av tiden. Det finns inga magiska tricks. Det är grunder och hårt arbete som det handlar om. Man har sett är att många vill gärna hoppa över de här ”trista” grunderna. Sorry det går inte för det kommer alltid komma ifatt på någon nivå att det saknas”.

Personen som skrev kommentaren har absolut en poäng. Jag håller med. Men ”varför tror alla” var nog att ta i. Det är ju just det som är så inspirerande med clinics tycker jag. Att man kan få titta på när proffsen förklarar och visar när de filar på dessa grunder. Vissa mer detaljerade än andra. Att många av oss faktiskt sitter och tränar på samma saker. Det kan vara olika svårt på olika hästar, men vi alla måste göra det. Åtminstone om vi vill förvalta just våran häst på bästa sätt och inte köpa en ny när vi inte får de resultat som vi önskar. Man blir påmind och inspirerad. Och ett magiskt trick är det sista som jag tror att jag ska få se.

Lämna en kommentar

Det spelar ingen roll om man tittar på världscupen, en regional 120 eller en nationell 140-klass. I de bästa av världar ska tävling se lätt ut. Att ha sin häst väl utbildad, förberedd, stark & smidig leder till att det ser lätt ut när man tävlar. Det är hästvälfärd i allra högsta grad.

Om du är väl förberedd för den nivå du rider på så kommer du dessutom att prestera på en JÄMN nivå istället för att vara ojämn. Varierar dina resultat mellan att vara utesluten, ha 12 fel och vara felfri & placerad så är du förmodligen på fel nivå.

Om man kollar in på några utav de ryttare som tävlar på högsta nivå så är det ganska tydligt att se vilka utav ryttarna som oftast återkommer gång på gång med väl förberedda hästar.

Detta handlar inte om att dömma eller se ner på någon som har en kämpig runda. Det har vi alla ibland, och vi som står bredvid kan inte veta bakgrunden till det som sker på banan. Det tror jag att vi alla kan skriva under på, så det är inte det som jag vill förmedla här.

Det jag vill komma till är att tävlingsmiljön och situationen i sig är en utmaning. Lägg till att du är en amatör som inte har supermycket erfarenhet och att du ska tävla på den nivå som är exakt det du & din häst klarar av en bra dag hemma, det är som upplagt för problem.

Det är en bra grundregel att kunna rida på en nivå högre hemma än vad man gör på tävling. Du gör både dig själv och din häst en tjänst samtidigt som du bygger stadigt inför framtiden.

Jag startar aldrig en klass om det finns några som helst oklarheter om huruvida vi ska klara det eller inte. Det är spänning som jag inte behöver i mitt liv, haha.

Lämna en kommentar