Nu är det söndag morgon och jag startade min dag med att dricka kaffe i soffan och kolla på Sheffield vilket är en stor tävling i powerlifting. Perfekt motivation till gymmet senare idag. Dags att återgå till mindre lyx och vanliga rutiner.
Lämna en kommentarI torsdags berättade jag om olyckan på instagram. Det tog inte lång tid innan 50+ meddelanden dök upp i inkorgen. Det var så många som skickade kärlek, omtanke och delade med sig av egna erfarenheter. Väldigt fint.
För några år sedan var engagemanget på min instagram betydligt högre. Folk gillade & kommenterade mer. Men det där har planat ut. Lite samma som med bloggen. Innan satsade jag ju dessutom lite mer, det beror säkerligen på det också. Ytterligare en faktor är att jag tror att folk är mindre på sociala medier idag vilket bara är bra enligt mitt tycke.
Hursomhelst. I slutändan så uppdaterar jag mest för min egen skull så det är inget som bekommer mig (även om det alltid är roligt att få positiva interaktioner), men detta blev ändå en påminnelse om hur många det är där ute som fortfarande följer mig i det tysta. Så tack för all omtanke, det uppskattas verkligen🫶❤️
Lämna en kommentarSom ni förstår så får Palle & Idas träning vänta lite till. Men min egen träning går bra.
Jag fortsätter att göra framsteg i pull ups, dip och bänk.
Knäböjen går just nu lite sämre (men det är ju också min svagaste sida), jag ådrog mig dessutom lite skador på knä & ben när jag skulle få loss hästarna. Men det verkar som att det mest är blåmärken, det har känts bra att använda knäet även om det är lite ömt. Eftersom att kroppen inte riktigt orkar maxa så tänker jag att jag håller mig på vikter kring 70-85 kg och jobbar på där ett tag. Hur som haver så är det roligt ändå, och jag vet att framstegen kommer snart.
Blivit lite shopping relaterat till min träning också. Samlingen bara växer & växer. Rent ekonomiskt så är det kanske bäst att hålla sig till ett intresse egentligen, haha.
Det som hände oss i söndags kräver sin bearbetning trots den lyckliga utgången. Natten till måndagen så vaknade jag flera gånger och det första jag ser när jag vaknar är synen i transporten när jag precis öppnat dörren. Vid 04:00 kunde jag inte ligga kvar längre utan var tvungen att gå ut till hästarna, kolla att det var sant, att de verkligen stod där. Och det gjorde de ju♥️
Under söndagen var vi så chockade och i ett extremt lösningsorienterat tänk. Dagarna efter så har man om möjligt insett ännu mer i hur många led som vi hade tur i oturen. Hade vi exempelvis hamnat på den andra sidan av vägen så hade det inte funnits ett dike att fastna i, där var det en slänt ner bara.
Känner sådan enorm tacksamhet. Jag är alltid tacksam för mina hästar, men jag tror att ni kan förstå att den känslan maxats. Var tvungen att stanna till och bara titta på mina fina hästar idag i samband med att jag gjorde stallet lite snabbt på lunchen. Hayley var på fotohumör, så det blev många bilder på henne den här gången.
I söndags var vi med om något fruktansvärt.
Vi skulle åka på öppen bana, och när vi skulle upp för den sista backen som leder fram till anläggningen så får vi möte på den smala vägen. Bilen väljer att inte stanna och lämna företräde till oss uppför backen. Istället möts vi på krönet och det är för smalt för att mötas. Vi båda stannar. Vi börjar sedan att glida bakåt med släpet och det går bara fortare & fortare. Mamma kan parera ett tag, men sedan far släpet ner i ett jättedike och tippar nästan helt på sidan med Palle & Ida i. Hästarna kastas omkull.
När jag öppnar släpet så ser jag båda hästarna som ligger ner. De har panik. Det är blod på väggen. De ligger på varandra samtidigt som de sparkar och gör allt för att ta sig upp, men det går ju givetvis inte. Där & då så vet jag inte om de har alla sina ben i behåll och jag hinner tänka att någon av dem säkerligen är eller kommer att hinna bli så pass allvarligt skadad att det kommer att bli en akut avlivning.
Släpet lutar otroligt mycket. Jag får loss Ida först. Men Palle ligger längst in och har halkat bak i släpet eftersom att vi är i uppförsbacke. Släpet lutar och jag kan i princip inte stå där inne. Han sitter dessutom fast med dubbla grimskaft som jag alltid har av säkerhetsskäl. Jag lyckas ta tag i hans huvud och säger till honom att ta det lugnt. Och då lugnar han sig och jag lyckas knäppa loss honom. Han förstod att jag ville hjälpa honom.
Samtidigt så öppnar mamma lämmen. Men den går inte att öppna helt. Den går emot diket. Och just där & då så finns det inget annat som vi kan göra än att titta på. Vi har gjort vad vi kan i stunden. Ida lyckas på något jävla vis att ta sig ut. Vi får tag i henne. Hon står på alla fyra ben och jag ser inget sår första anblick som ser allvarligt ut.
Palle får kämpa lite längre. Men han kommer ut. Han är dock i chock. Bredvid diket så är det en brant slänt/berg med mycket växtlighet. Han går med bestämd skritt rätt upp där istället för att stanna hos oss. Ida skriker efter honom, och vi ropar. Men han är som i trans. Han svarar på hennes gnägg ibland, men han tittar inte bakåt utan bara går. Och han försvinner snabbt trots att mamma är ganska snabb på att springa in i skogen efter honom. Ida ropar & ropar, han svarar ibland, men man hör att hans svar blir längre & längre bort.
Parallelt med detta så har vi hunnit larma och räddningstjänsten var snabbt på plats. Några andra människor har också kommit till platsen och sprungit för att hämta en hink med kraftfoder i för att kunna ge till mamma. Till slut så får mamma syn på Palle, det kändes som hon var borta i en evighet. Och visst var det nog ett bra tag. Hon skakar iallafall på hinken och ropar igen, och då är det som att han kommer tillbaka till verkligheten. Han springer till henne och hon kan med lättnad se att han springer på alla fyra ben.
Vi kunde gå till den anläggningen som vi skulle till, och sedan gick vi med hästarna i flera timmar medans räddningstjänsten fixade bärgare. Det tog ett tag. De kontrollerade sedan släpet och vi fick OK på att köra med det. De kunde konstatera att det var ett väldigt robust släp.
De frågade hur vi lyckades att få ut hästarna. Och jag & mamma diskuterade just det på hemvägen att vi vet knappt hur det gick till. Trots att jag såg det så kan jag inte återskapa hur i helsike det gick till. Men ut kom dem, och det var det viktigaste. Såhär i efterhand var det ju också en jäkla tur att dörren in till släpet var uppåt, och inte ned mot diket/sidan. Annars hade jag kanske inte ens kommit in till dem.
Han som vi mötte valde tyvärr att backa och vända istället för att stanna & hjälpa oss.
Hästarna gick sedan rakt på släpet igen. Palle verkade ha glömt bort alltihop, Ida skakade av rädsla, men gjorde som hon blev tillsagd. Väl hemma så var hon fortfarande chockad och det tog en liten stund innan hon började att äta. Vi tvättade såren och plåstrade om dem.
En helt fruktansvärd händelse och jag kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är att hästarna klarade sig. Det är fortfarande oklart om någon av dem ådragit sig någon allvarligare skada, men i första anblick så verkar de tilltufsade, men ändå okej. De är svullnad på sina ställen och har sår.
Vi har aldrig varit med om något liknande och jag vill aldrig vara med om något liknande igen. Det var så fruktansvärt och vi hade tur i oturen på så många sätt att man knappt kan tro att det är sant. Jag trodde inte att vi skulle komma därifrån med båda två😭
Fortsättning följer. Men som ni förstår så ska både Ida & Palle få ett par lugna veckor för att återhämta sig. Vi ska kolla på dem ordentligt i rörelse och följa upp hur de mår under den kommande tiden.
Stoet tack till alla som hjälpte till på det ena eller andra sättet. Ni läser ju troligtvis inte det här, men ändå. Och tack till den lilla ängeln som såg till att hästarna kom ut.
4 kommentarerNu börjar åkandet till ridhus pga alltför dåligt underlag här hemma. Kan inte med ord beskriva hur skönt det faktiskt är att ha en ridbana. Tänk att det var vardag att åka till ridhus/ridbana oavsett årstid för att kunna träna under alla år.
Hej på er! Det har varit mycket jobb så här i den inledande delen av veckan. Igår var jag iväg hela dagen och jobbade på ett företag. Mycket roligt.
Imorgon så är jag faktiskt ledig. Då ska Palle & Ida ridas för första gången för den här veckan. Nu är det skare, is och knöligt. Så det blir årets första resa till ridhus. Vi har kunnat motionera dem ute fram tills nu. Inte så illa pinkat ändå.
I helgen har vi en öppen bana planerad. Hästarna har inte hoppat på ett tag. Så det blir jobb över lite mindre hinder. Det ser vi fram emot!
Lämna en kommentarIgår morse åkte vi till Växjö!
På söndagen (idag alltså) så åkte vi en sväng till Grand Samarkand och tittade i lite affärer innan vi begav oss hemåt. Nu blir det en lugn eftermiddag & kväll här hemma. Jag ska gå ut och städa samt fixa lite i stallet tänkte jag.
Lämna en kommentarTidigare i veckan tränade jag ihop med några vänner som också kör streetlifting. IFALL IFALL IFALL (hehe) jag ska tävla så börjar man med pull ups för att sedan köra dips och till sist knäböj. Så det var i exakt den ordningen som jag körde passet. Jag har ett visst antal sådana pass nu, viktigt att träna på det sättet som det är på tävling så att man är så väl förberedd som möjligt.
Jag kände mig faktiskt riktigt stark trots att jag lade mig sent kvällen innan. Vi (jag & Zacke) var nämligen på bio i Jönköping ihop med två andra kompisar. Det blev mycket gott att äta så jag sov dessutom dåligt, åt lite för mycket godis😛 Men den här gången så gick det fint att träna ändå, förmodligen tack vare att jag hade ett så bra träningssällskap. Hursomhelst. Vi såg filmen Nürnberg kvällen innan. Filmen baseras på verkligheten och handlar alltså om rättegångarna som följde efter andra världskriget. Jag tyckte att filmen var bra. Och jag som tenderar att snöa in på vissa saker har nu suttit och läst på om rättegångarna i Nürnberg hela veckan. Måste gå på bio oftare. Även om jag kan ha lite svårt att sitta still så länge så är det ändå en rolig grej att göra, speciellt såhär på vinterhalvåret.
Lämna en kommentarIdag har jag haft en ledig fredag som varit fullspäckad av ärenden.
Började min dag med att släppa ut hästarna, gå med Idun och sedan göra stallet. Efter det bar det iväg mot Jönköping. Ville kontrollera att stoppningen på min sadel fortfarande var ok, och det var den. Köpte nya benskydd, ryktväska, en fodersäck och ny stallkvast när jag ändå var på Charlies. Men jag borde kanske köpt ett par nya stigläder med… Glömde det. De slits så snabbt nu för tiden!
Efter det så åkte jag till Nässjö. Självklart gick mina vinterridstövlar sönder precis innan köldknäppen kom. Så de är inlämnade för lagning. Så kan jag förhoppningsvis använda dem vid nästa köldknäpp istället😅
Och efter det så hämtade jag ut två paket i Eksjö. Dessutom levererade jag rena handdukar till lokalen och tog med mig ett rejält gäng hem som ska tvättas.
