Tidigare i veckan så fick mamma testa att hoppa studs med Palle. Mamma har verkligen börjat få den där känslan på hinder som man så många gånger pratar om. Detta trots att hon hoppat vid färre än 10 tillfällen detta året och knappt hoppat alls innan det. De senaste två gångerna har hon skapat bra distanser på nästan varje hinder.
Att komma rätt på varje hinder är såklart inte nödvändigt, att få mindre bra avsprångspunkter är en del utav hoppning. Det som är viktigt där att kunna understödja på ett bra sätt och ha hästen tillräckligt gymnastiserad för att den ska kunna ta sig över utan att fara illa. Det löser man genom att rida hinder på en lämplig höjd. Sen kan saker givetvis hända någon gång ibland.
Jag skulle säga att hon är bättre än nästan alla som ridit och hoppat så pass lite. Men jag kanske är partisk, haha.
Det finns såklart flera faktorer som gör att mamma gör det så pass bra. Dels så rider hon välutbildade hästar (om jag får säga det själv, haha). Hon är också vältränad fysiskt och har därför möjligheten att använda sin kropp på ett skapligt sätt. Det kan bli bättre, men hon har en bra grundnivå. Hon är också ganska orädd och tycker det är roligt att hoppa. Att kunna rida tryggt och positivt mot ett hinder är en förutsättning för att kunna inverka bra. Det är också viktigt för inlärningens skull. Varken hästar eller människor lär sig något vettigt medans de är stressade.
Många gånger tycker jag att barn får en ganska bra känsla på hinder snabbt. Min grundkänsla var ganska bra när jag var liten. Allt var en lek. Oftast bygger man ganska snabbt upp en viss känsla för distanser, rytm och avstånd. Sedan blir man äldre. Leken är plötsligt slut. Kanske blir man lite räddare. Kanske vill man börja prestera mer. Hinderna höjs. Markarbetet kanske inte höjs lika snabbt. Plötsligt så SKA man komma rätt. Man börjar analysera när det går fel, och inte helt ovanligt att man analyserar på ett sätt som jag anser missgynnar. Och det är ofta då som de första stöter på sin första ”dipp”. I den åldern kan det vara extra svårt att hantera något som man själv anser vara ett misslyckande. Plötsligt finns det flera unga ryttare som säger att de inte kan se avstånd eller att de inte har självförtroende i hoppningen längre. I värsta fall kanske man aldrig återfår glädjen till hoppning. Man börjar famla i mörkret. Det är synd att det blir så. Jag har själv varit där och ser det fortfarande hända många runt omkring mig.
Med det sagt är det viktigaste för mig, mamma & hästarna att det ska vara roligt att rida & hoppa! Och allt ska göras med en viss kvalitet, genomförandet är viktigt. Att rida väl som man brukar säga. Och det är också därför som jag är ganska sparsam med ”mål”. Många är nyfikna på mina mål och jag upprepar: Mitt mål är att ha roligt och lära mig rida så bra som möjligt. Anser jag mig själv & hästen redo samtidigt som jag känner suget efter en större klass så kommer vi att starta. Så enkelt är det!
Bli först att kommentera