För lite mer än 2 veckor sedan så var jag & Ida och red en kvällstävling i Rappestad. Vi startade 110 & 120. Felfritt i 110:n och sista hindret ner i 120:n. Väldigt stadiga och säkra rundor som kändes bra. Vi tog lite bilder som jag tänkte visa er!
Ida kändes till en början väldigt bra på framridningen. Den var ganska liten och på gränsen till för blöt på vissa ställen. Det hade nämligen snöat tidigare på dagen och temperaturen var kring 0:an. Dessutom blåste det isvindar. Känns långt borta nu när vi haft så fint väder i flera dagar☀️
Ida var fin till en början som sagt… Sedan blev hon rädd för en människa och ville inte gå till den delen av ridbanan där den personen stod.
Efter ett par minuter gick personen iväg. Då blev Ida som vanligt igen. När man har rest en bit till en tävling (som vi gjorde då) så är det gött att kunna rida fram på en liten större yta så att hästen får röra sig lite större och verkligen komma igång i sin muskulatur. Inne på tävlingsbanan när tempot ska upp och hästen ska räcka över oxrar & kombinationer så vill man inte att den ska vara för kort i rocken.
Eftersom att ytan var så pass liten så fick jag rida fram i ett tempo och steglängd som jag tyckte var lite för kort. Men man får försöka att göra det bästa av det. Jag försökte att få henne att växa i sitt steg och överlinje i det lite lägre tempot.
Inne på banan passade jag på att rida fram i en lite större galopp medans den förgående ryttaren red. Kändes bra. Och som ni redan vet så kändes rundorna väldigt bra också.
Jag var dock lite nervös trots att vi ”bara” skulle hoppa 110 & 120. Ridbanan lutade nämligen en hel del, det gjorde mig lite osäker på hur vi skulle få det på distanserna. Skulle det bli långt när vi red linjerna uppför? Behöver jag plocka bort ett steg när jag rider distanserna som går nedför? När man går in på banan så ska planen vara klar. Men det fanns några små frågetecken.
I slutändan så fick jag inte långt när det gick uppför. Det blev perfekt, jämna och fina steg. När jag red en av distanserna nedför så plockade jag dock bort ett steg. Jag kände direkt när jag landande att det skulle bli så. Det blev inte vilt eller okontrollerat utan det kändes väldigt naturligt att rida på ett mindre. Det var en längre distans dessutom. Jag red på 6 steg istället för 7. På distanser som är lite längre funkar det ju fint. Det är ju inte att rekommendera att t.ex. rida 3 galoppsprång där det ska vara 4. Eller 4 där det ska vara 5. Det brukar ofta bli vilt och obalanserat.
Vi avslutade såklart med lite rosettbilder!
Lämna en kommentar
