Vår fina ridbana. Så tacksam för mina föräldrar som är anledningen till att den blivit till. En dröm som blir sann. Vilken skillnad den gör. Det är så skönt att slippa många av de resor som vi fått göra i många år. Det är dyrt att bygga en ridbana, men det också väldigt dyrt att ligga på vägarna flera dagar i veckan samt betala avgifter för att få nyttja ridbanor & ridhus. I många fall måste man dessutom anpassa sig efter övriga ekipage där. Det gör att man inte alltid kan träna på det man själv vill. Dessutom väldigt tidskrävande. Förstår egentligen inte riktigt hur jag/vi fått ihop allting.
Jag är så nöjd med vad jag & mamma ändå åstadkommit under åren utan ridbana. Två hästar upp till 130-hoppning. Det är ändå ganska sällan som jag hör om andra ryttare med liknande förutsättningar som ändå hoppar på 120-nivå och uppåt. Det vill säga ingen ridbana, inget ridhus och dessutom har min familj ingen bakgrund av att tävla. Ändå har vi lyckats klättra upp till MSV nivå i hoppning samt MSV C dressyr. Jag & mamma har lärt oss tillsammans och jag/vi har investerat mycket pengar i att träna för människor för att samla ihop den kunskap som behövs.
Jag tycker att det är väldigt roligt att tävla i dressyr och varje gång jag rider ett program så är det som en egen tävling mot mig själv där jag verkligen försöker att inte ge bort några poäng i onödan. Jag vill visa för domaren att jag tränat mina hästar väl och utnyttja programmet till min fördel så långt det går.
Jag tävlar ju ”bara” i klasser upp till det som innan var MSV C, men självklart vill jag göra det så bra som jag bara kan. Genom åren har jag ändå samlat på mig lite lärdomar och insikter som jag tänkte ta upp i detta inlägg.
Steg ett för att rida ett bra program FÖR MIG är att kunna programmet till punkt & pricka. I t.ex. LB:2 & LA:3 så ser jag minst en varje tävling som rider till fel bokstav vid längningarna. Att ge bort poäng på en sådan sak är det sista jag vill göra. Innan varje tävling så ser jag till att jag har hundra procent koll på själva programmet. Jag kollar också över vad det är domaren faktiskt vill se i de moment som ingår i programmet som jag ska rida. Vad innebär t.ex. en mellanskritt med längning av hästens form? Vad skiljer den från en ökad skritt?
När jag väl är inne på banan så fokuserar jag på en del i taget. Jag försöker att visa varje moment tydligt och noggrant. Jag rider framåt, men jag skyndar aldrig till nästa del. Hundra procent närvaro i varje steg vi tar, här & nu.
En annan sak är att jag aldrig avslöjar en negativ känsla för domaren. Hur ofta ser man inte någon bli irriterad och faktiskt lite banka till sin häst inne på banan när den inte tar skänkeln? Ganska ofta faktiskt. För mig är det samma sak som att skrika rätt ut till domaren att ens häst är seg och har hamnat bakom skänkeln. Osmart, dessutom onödigt mot hästen som endast är ett resultat av ens egna förberedelser.
En annan sak är att jag ser till att inte kräva mer än vad min häst kan ge. Om min häst t.ex. blir lite seg så försöker jag inte att forcera fram ett högre tempo. Då jagar jag bara min häst och riskerar att få missar eftersom att jag stressar den. Istället rider jag med min häst samtidigt som jag försöker att uppmuntra, inverka, vägleda och skapa ett sådant arbete som gör att den successivt spänner av och bjuder mer framåt.
En annan superviktig grej är att jag själv måste orka ett helt program. Om jag är röd som en tomat på slutet och kämpar för att sitta ner så behöver jag träna mer. När jag tappar balansen, hållningen och min tajming (som man gör när man blir trött så kommer det att påverka ridningen till det sämre). Jag måste orka vara on point hela tiden för att ta de poäng som jag vill ha.
Det var ett litet random inlägg om hur jag tänker och vad jag försöker att sträva efter när jag tävlar dressyr. Ibland lyckas jag bättre, ibland lite sämre. Men lägsta nivån höjs sakta men säkert.
🌸Jag har ingen hudvårdsrutin. Knappt ingen hårvårdsrutin heller. Det är ren tur om det råkar komma en klick balsam i håret.
🌸Jag spelar ganska mycket datorspel och det är inte ovanligt att jag blir arg medans jag gör det.
🌸Jag är nördig. Snöar in på saker. Köper böcker (fysiska böcker) om ämnet. Kan vara olika saker, personer och historiska händelser. Det gör mig relativt bra på t ex. frågesport eftersom att jag samlat på mig en hel del vetande genom åren.
🌸Jag läser tidningen forskning och framsteg.
🌸Jag har en stökig garderob. Katastrof.
🌸Jag har sprungit över 2 mil i fjällen.
🌸Jag har en MTB men cyklar sällan. Gillar dock att cykla, men är lite rädd för att cykla i skogen, haha.
Det blir ingen vidare analys av gårdagens tävling. Jag har kollat på filmerna och tänker att jag tar med mig det som var bra. Jag förlåter mig själv för missarna och väljer att inte fokusera på dem mer efter att jag skrivit detta inlägg. Tänker att jag raderar dem ur minnet, lite halvt iallafall. Igår var jag ganska besviken, men när jag kollade på rundan från 125-klassen idag så måste jag säga att jag är rätt nöjd med den rundan ändå.
Jag tycker egentligen inte att man ska radera sina misstag. Utan lära av dem. Men jag vet faktiskt inte riktigt VAD som gjorde att jag felade igår. Jag ser ju felet, men förstår inte riktigt vad som gjorde att vi (jag) kom dit. Jag har några teorier som jag inte orkar att skriva här. Kanske var det flera små mindre saker som tillsammans gjorde att det blev så. En miss hade jag kunnat avfärda. Men jag gjorde 3 större missar fördelat på 2 klasser.
Det var 13 språng i 120:n. 15 språng i 125cm. Lägg till framhoppning på det. Vi tog kanske upp mot 40 språng totalt. När man ser det så är 3 missar relativt lite. Men jag håller en ganska hög lägsta nivå (om jag får säga det själv). 3 missar av det lite grövre slaget är betydligt mer än vad jag ska ha.
Hursomhelst. Ibland blir det inte riktigt som man tänker & hoppas. Bara att ta nya tag och försöka att hitta tillbaka till flowet. Det kommer tillbaka! Förr eller senare. Jag är iallafall jättenöjd med Ida och mycket av min ridning också. Dessutom väldigt roligt att komma hem med placering och ytterligare en felfri runda i 125cm. Nu har Ida gått 3 stycken 125-klasser och varit felfria i samtliga.
Saabina (som mamma passar i några dagar) var med på tävlingen igår!Lämna en kommentar
I helgen som var blev det storslam för svenskarna i världscupen. Jag hann kolla en del. Otroliga prestationer.
Att Henrik lyckades vinna två år på raken är verkligen galet imponerande. Att dels kunna matcha sin häst så väl och sedan dessutom kunna knyta ihop säcken på plats. Hans framgångar de senaste åren är verkligen bortom mitt förstånd, haha. Jag är mållös.
Men jag måste säga att jag blev otroligt imponerad av Peder också. Han blev lite av en favorit för mig denna världscupsfinal. Jag har aldrig sett Catch Me Not S i en så fin form. Och hur Peder red honom var verkligen inspirerande. Han red så mjukt, balanserat och smart enligt mitt tycke. Sådan ridning man blir glad av och vill se mer utav.
Varje gång man tittar på ett mästerskap eller en annan större tävling så blir jag också varse om att det finns många som har extremt stora problem med väldigt basala saker. Ibland kommer sämre dagar där ingenting stämmer, men jag pratar om de ryttare som uppvisar denna typ av ridningen om & om igen. Inte schysst mot hästen och väldigt tråkigt att se. Vissa har problem att reglera sin häst, andra med att styra. Många gånger har de problem med både och. Att med dem förutsättningarna våga styra in i en svår och stor bana där hinderna ligger på 160 är för mig ofattbart. Trots att de är så mycket mer framgångsrika än mig så känner jag mig helt plötsligt ganska nöjd med hur väl jag kan styra och reglera mina hästar. Något har iallafall blivit rätt i träningen här hemma, haha.
TADAA! Nu har Ida plockat så pass många rosetter att hon faktiskt fått en egen vägg. Här har vi Palles. På byrån och i glasröret bredvid är det priser från bland annat ponnytiden. Innan när Idas rosetter också skulle få plats så var det FULLT och jag hade börjat bygga rosetter på hög. Så det behövdes en liten omorganisering. Jag tycker (som ni ser) att det är roligt att ha mina rosetter framme så att jag kan se dem. Lämna en kommentar
2022 kollade jag på Flyinges hingstvisning på Equisport. Skrev ett längre inlägg om det som ni hittar HÄÄR. Det jag bland annat skrev i inlägget var att jag året därpå ville se den live. Tyvärr blev den inställd förra året. Men i år gick allt som planerat, och vi kom iväg!
Visningen började med dressyrhästarna. Mina favoriter var Zafferano, Serious, Blue Hors Baron, Devin Franco, Morricello, Skyline och Racoon.
När hopphästarna började så blev nästan alla mina favoriter. Så jag orkade inte skriva ner namnen på alla de som jag tyckte var extra fina för dagen. Jag måste säga att jag också tycker att de överlag visades bättre. Hoppryttarnas visning & ridning föll mig mer i smaken. Det bidrog nog.
Min amatöråsikt (som vi såklart inte behöver tycka lika om) var att några av dressyrhästarna reds lite för forcerat vilket gjorde att de kom lite ur balans. Det ledde till att ryttaren började rida ganska mycket med händerna. När ryttaren rider på så pass för att visa gångarterna blir det svårt för mig att avgöra om hästen har en naturlig balans som ryttaren rubbar (eller om den fortfarande är lite obalanserad). Just balansen är en av de egenskaper jag värderar högt och vill få en uppfattning om. Den påverkar ridbarheten mycket enligt mig. Jag är mer intresserad av balans, ridbarhet & temperament snarare än det fräsiga. Det är såklart kul med show & fräs, men det faller ju lite platt när hästen inte är redo för det tycker jag. Kan tänka mig att detta också syntes lite tydligare live. Tycker ofta att det tenderar att se lugnare/långsammare ut på film.
Det var en reflektion som uppkom. Men annars var det såklart jätteroligt att få vila ögonen på dessa härliga hingstar och duktiga ryttare. Känns genast lite peppigare att jobba på med mina egna hästar.
Ibland träffar jag frustrerade kunder med värk och smärta. Jag kan hjälpa dem en bit på vägen. Men i slutändan måste grunden vara solid. Det blir svårt att bygga vidare om man inte har något stadigt att bygga på.
Grunden är enkelt förklarat kost, motion och mental hälsa. Utöver det måste man våga tro att kroppen vill läka och ha tålamod med processen. Ibland tar bra saker lite längre tid än vad man tror.
Det finns inga mirakelövningar eller quick fixes. Vi är dessutom olika allihopa. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Överlag så tror jag verkligen på att utmana kroppens leder och muskler i väldigt varierande rörelser. Rörelseträning där man får komma ut i ledernas ytterlägen.
Jag upplever att många underskattar hur lång tid det faktiskt kan ta för kroppen att läka och hur snabbt man kan öka intensiteten i träningen efter en skada.
En annan sak som jag vill slå ett slag för att våga lyssna på kroppen, svaren finns ofta inom oss om vi lär oss att lyssna.
1️⃣Sex substanser som förändrar ditt liv. Detta är en bok som jag läste för över ett år sedan nu. Snart dags att lyssna på den igen. TIPS, TIPS, TIPS för dig som vill lära dig mer om våra signalsubstanser.
2️⃣Fasciaguiden. Detta är en podd. Jag varken köper eller håller med om allt i podden, vissa saker tror jag inte alls på. Men den tar upp mycket intressant forskning som gör att man får vidga sina vyer. Jag tror att de i vissa fall är en hel del på spåren.
3️⃣Maneter åldras baklänges. En bok som försöker redo ut vad vetenskapen faktiskt har kommit fram till när det gäller vårt åldrande och hur vi kan hålla oss friska för att leva så länge som möjligt.
Tips nummer 1 är mer lättsmält. Tips nummer 2 & 3 krävs att man är lite mer intresserad och har tålamod att nörda ner sig lite mer.
Då var det dags för nästa ryttare att avslöjas. Alla har väl sett vem ryktet säger att det är. Eller det är ju inget rykte längre utan man vet vem anklagelserna gäller.
Jag läste artikeln på Aftonbladet innan de låste den. Det var många vittnesmål och rikligt med bilder.
Jag trodde att personen som det nu blåser friskt om var hyfsat vettig. De gånger jag sett honom rida har jag inte sett något som fått mig att tro att något som detta skulle pågå.
Men jag tror på vittnesmålen. Och vid vidare undersökning så fanns det ju några röda flaggor från det förgångna som jag missat.
Det har verkligen blivit ett jävla liv på sociala medier. Vissa anser att det blivit en häxjakt där man kan bli uthängd för en ögonblicksbild. Att ingen går säker.
Jag tycker att det är synd att man klumpar ihop avslöjanden om djurplågeri med en helt annan fråga/problem. Vi vet ju mycket väl att det blivit en hätsk stämning på sociala medier där man dömmer fort på felaktiga grunder. ”Experter” som kommer med sina pekpinnar och påhopp. Otroligt tröttsamt. Jag tycker att man ska försöka att skilja på vad som är vad och inte blanda ihop dessa två helt olika problem till samma soppa.
Det denna artikel handlar om är bland annat förmodat djurplågeri. Det är varken häxjakt eller ett drev. Det är djurplågeri. Punkt.
