Min puls under mitt & Idas lilla race igår var 196, hahaha. Jag får alltid mycket puls när jag ska tävla. Och jag har nästan alltid haft det till min fördel, jag är nämligen som bäst inne på banan.
Att jag ligger på min maxpuls är inget ovanligt, men kanske inte i en 110-klass. Då det ändå är ”vardagsmat” för mig. Men igår när Ida satte en sådan fart och jag var tvungen att försöka manövrera det, komma ihåg banan och svänga så slog pulsmätaren i taket, haha. Blir förundrad över hur jag ändå kan fatta rätt beslut samtidigt som kroppen är så pass stressad inombords.
Lite kul det där. Jag är fortfarande så glad över våran klass igår. Hon var som en tiger, och på en linje så red vi ett galoppsprång mindre än vad det skulle vara (hehe), men annars så var det inga större konstigheter. Det drivet som hon hade vill jag ha i de högre klasserna, bara det att en skopa av den energin ska läggas på att bära också så att vi är kvar i balans i hela rundan. Men det kommer snart.
Idag har jag efter över ett års väntan fått packa transporten för att åka på hopptävling med Ida. Äntligen!
Alltså hon var så pigg. Det gick så snabbt. Jag visste knappt om jag hoppat rätt bana efter att jag var klar. Tyvärr rev vi sista hindret, annars hade vi kommit 3:a. Hon lekte verkligen igenom dagens 110-klass. Det var hon som hoppade med mig, inte jag som hoppade med henne.
Öronen var så spetsade och hon sökte hindren som bara den. Känns som att hon saknat sitt jobb🥹 Bästa!!!
Igår var jag på öppen bana och det gick riktigt bra för både mig & mamma. Hästarna var så fina och det var verkligen superkul.
Ida var superfin. Bättre balans den här gången, på bakbenen, framme men ändå väntande. Resultatet av det blev mer elastiska & rundare språng. Kändes riktigt bra.
Jag kan inte nog poängtera hur viktigt jag tycker att det är att hästarna är i balans. Och för mig går balansen före allting annat. Om hästen är balanserad i ett längre tempo, ja då rider man i ett lägre tempo. Balans först, sedan framåt. Inte tvärt om.
Om hästen är i balans & bärig så kommer den också att landa i kontroll. Den kommer också att kunna ta sig an hinder på ett smidigare sätt även om de kommer lite fel. Kommer du i obalans med raka & stötiga bakben som bara skyfflar på och du exempelvis hamnar lite i botten så kommer du att riva. Och har du en häst som inte vill riva så stannar den. Här spelar givetvis hästens talang in, ju bättre häst, ju mer kommer du undan med. Men även en häst med stor hoppförmåga kommer med tiden bara att bli sämre om den inte rids korrekt på marken.
Summa summarum. Nu är Ida tillräckligt balanserad, liksidig och bärig för att hoppa hinder på 120-höjd ungefär. För att nosa på 130 eller strax över så behöver vi utveckla balansen ytterligare. Det är också en viktig avvägning. Att veta om ens häst är i balans för 90cm eller 120cm. Ju högre höjd, ju större krav.
Idag åkte jag och startade en LC:1 på Ida. Hon är ju ingen stjärna på dressyr. Eller hon är bitvis kanonfin. Dessutom säker i bytena, men trots att jag anpassat mig otroligt mycket utefter Ida så är det svårt för henne att komma till sin rätt och kunna slappna av vilket särskilt märks i skritten. I galoppen är hon väldigt lugn och easy going.
Hon blev spänd idag och skritten uteblev kan man säga. Hon kokade inte över eller blev superstressad, men inte tillräckligt lugn för att kunna skritta. Hon har av naturen dessutom en väldigt kort skritt. Så poängen blev därefter, 56%. Jag hade nog haft hjälp av att starta LB:n och sluppit övergångarna till skritt som det är i LC:n. Men hur eller hur så hade det inte blivit ett skinande resultat där heller, vi är inte tillräckligt bra helt enkelt. Och det är OK, på vissa individer så möter man svårigheter som man kanske inte kan komma runt helt.
Ida har inte tävlat på över ett år. Och detta var delvis tänkt som en förberedelse inför hopptävling på samma anläggning inom kort vilket var en utav anledningarna till att jag åkte. Nu när hon inte tävlat på över ett år så är det mycket spänning inombords. Men detta blev också en påminnelse om att näe, nu får det fan vara sista gången som vi rider in på en dressyrbana, haha. Även om resultatet inte blev bra så fick hon ändå komma ut, och jag tror att det kommer att hjälpa oss i kommande starter. Hon behöver få lite mer kött på benen och komma in i ”tävlingsmode” igen. Detta var ett steg på vägen.
Meeeen. Hon kämpade fint på framridningen, hon tycker att det är äckligt både att vara inomhus och med så mycket hästar. Hon ville vara en planka och bara springa omkring men hon mötte min hjälpgivning bra och försökte verkligen att komma ihop i kroppen. Så där fick vi till lite vettigt jobb. Så summa summarum: bra framridning, dålig tävlingsritt!
Och idag var vi tvungna att handskas med den så kallade ”Ida-hjärnan”. Inte superkul. Det innebär att hon är väldigt reaktiv på sin omgivning. Spänd. Stressad. Varvar upp.
Fick börja med att galoppera i lätt sits. Lite framåt, men fortfarande i balans givetvis. På så vis fick hon pysa ut lite överenergi.
Ida blev bättre & bättre genom passet. Superfin bitvis. Hon spårade och formade fint i de båda varven. Det blev inte fokus på någon särskild övning eller så, i första halvan av passet hade vi fullt upp med att kunna rida överallt på ridbanan. Idag fanns det mycket att vara rädd för som sagt.
Det är tråkigt att hon varvar upp så lätt. Hon taktar och har svårt att skritta. Därför har vi nästan inte tävlat någon dressyr. Men det är så hon är. Jag kan inte göra annat än mitt bästa. Lyckligtvis passar hon bättre på hoppbanan, men dressyrjobbet måste göras ändå. Väldigt glad över att jag hade Ulla till hjälp idag när Ida hade en jobbig dag. Det blev en riktigt nyttig träning och fint jobb emellanåt.
I söndags hoppade jag litegrann på både Palle & Ida. Båda var mycket fina! Hoppas på att göra någon mer tävlingsstart framöver, men det beror lite på när hästarna vaccineras. Det måste nämligen göras snart också! Jag & min elevs ponny Hilma planerar också att göra ytterligare en start. Och i sådana fall blir det faktiskt debut i en svårare klass💪 Så förhoppningsvis är säsongen inte riktigt slut än.