Det som hände oss i söndags kräver sin bearbetning trots den lyckliga utgången. Natten till måndagen så vaknade jag flera gånger och det första jag ser när jag vaknar är synen i transporten när jag precis öppnat dörren. Vid 04:00 kunde jag inte ligga kvar längre utan var tvungen att gå ut till hästarna, kolla att det var sant, att de verkligen stod där. Och det gjorde de ju♥️
Under söndagen var vi så chockade och i ett extremt lösningsorienterat tänk. Dagarna efter så har man om möjligt insett ännu mer i hur många led som vi hade tur i oturen. Hade vi exempelvis hamnat på den andra sidan av vägen så hade det inte funnits ett dike att fastna i, där var det en slänt ner bara.
Känner sådan enorm tacksamhet. Jag är alltid tacksam för mina hästar, men jag tror att ni kan förstå att den känslan maxats. Var tvungen att stanna till och bara titta på mina fina hästar idag i samband med att jag gjorde stallet lite snabbt på lunchen. Hayley var på fotohumör, så det blev många bilder på henne den här gången.
Bli först att kommentera