Kände för att knäppa några bilder i samband med att jag red Palle tidigare idag. Lillan var lite vaken i blåsten så jag fick massor av fina bilder på henne.
Lillan var så omusklad och ofärdig i sin kropp länge. Jag tycker att hon blev jättefin till slut, en vacker liten häst. När man ser henne beta i hagen så är det svårt att förstå (och acceptera) att det hela är som det är. I första anblick så ser hon så frisk ut.
Hennes skada (som hon förmodligen haft en längre tid) förklarar varför hon utvecklades så långsamt och var så ojämn. Ena dagen kunde hon bära sig ganska bra, för att nästa dag kämpa med att ta sig fram på en volt. Och hoppningen ska vi inte tala om, den har varit svår för henne nästan hela tiden. Borde ha varit tvärt om ifall hon hade fått vara frisk, hon som har betydligt bättre hoppstam än både Palle & Ida som båda är en mix mellan hopp & dressyrblod.
Hennes skada förklarar kanske också varför hon periodvis varit så reaktiv. Dels så är hon en reaktiv häst, men att känna sig nedsatt som bytesdjur gör ju inte saken bättre.
Trots detta så har hon aldrig bockat, försökt att slänga av mig eller vägrat göra det jag bett om. Dels så har ju jag känt hennes begränsningar och anpassat träningen, men så är hon också en otroligt ambitiös häst som verkligen VILL vara en till lags.
Jag pratade ofta om det som var svårt med Lillan. Hennes positiva egenskaper i ridningen var hennes vilja till att jobba. Jag kunde rida med fjäderlätta hjälper. Hon är otittig på hinder och jag tror att hon hade blivit en otroligt kvicktänkt, snabb, modig & smart hopphäst om situationen varit annorlunda.
Vi fick aldrig bli ett dreamteam jag & Lillan, men nu ställer jag mitt hopp till vår nya stjärna och hoppas att vi får uppleva det istället.
Bli först att kommentera