TANKAR

Lyssnade på en podd häromdagen där de menade att man förr i tiden hade den ponny/häst som man fått och så var det med det. Att man hade större tilltro till att träning skulle göra hästen bra. Idag ska alla ha den bästa hästen. Hästen ska ha det, det, det & DET. Och många får/kan köpa väldigt fina hästar idag. Det har jag märkt under de åren som jag tävlat, folk sitter på helt andra hästar idag än vad de gjorde när jag började att tävla. Trots att vissa har hästar som man själv bara skulle kunna drömma om så byts de ibland ut oftare än vad jag byter strumpor på grund av det ena eller det andra. Kanske för att det saknas tålamod och/eller kunskap. Jag tyckte att de i podden hade en poäng i detta även om jag är lite emot att försköna det som varit. Jag tror att vi har blivit väldigt mycket bättre på många saker genom åren. Kanske lite sämre på andra saker. Hursomhelst.

För ett år sedan skrev jag faktiskt ett inlägg som går in litegrann på detta ämne detta. Då skrev jag såhär:

”Ibland upplever jag att man inte längre tar till vara på det hästmaterial som man har. Ibland känns det som att folk säljer hästar till höger & vänster för att det inte ”funkar”. Tycker att man ofta ser till exempel influencers på Instagram göra detta.

Jag står helt och fullt bakom att vissa individer inte passar ihop. Jag är INTE emot att sälja hästar. Det är inte det. Men ibland saknar jag att se tålamod och att göra det bästa av det man har. Förståelsen kring att riktigt bra saker tar tid att skapa och bygga upp. Kvalitet istället för kvantitet. Inte byta häst vartannat år och tro att det minsann kommer att bli guld och gröna skogar med nästa häst.

Samma sak med unghästar. Vissa verkar hellre föda upp dubbelt så många hästar än att ha hälften så många och se till att föl & unghästar kan grundhanteras. Ibland hade det kanske varit bättre att föda upp hälften så många och verkligen ta vara på dem och utbilda dem rätt från början. Det maximerar ju chansen att hästen kommer att få ett bra liv och en framtida karriär. Jag kanske är ute och cyklar med dessa tankar. Men jag vill iallafall slå ett slag för att ta vara på det man har. Utbildning, tid och träning kan skapa fantastiska saker”.

Jag började min ”karriär” på ett outbildat russ som nästan inte kunde galoppera. Efter flera ÅR av träning blev hon bra på att galoppera, eller tillräckligt bra åtminstone. Jag vann min första riktiga hopptävling och sedan flera dressyrtävlingar på henne. Redan här fick jag lära mig grunderna i hur man får en häst att bli starkare och använda sin kropp smart.

Min nästa häst var en ponny räddad från slakt på grund utav att han blivit oanvändbar på tävlingsbanan pga att sprang till utgången och ställde sig på bakbenen. Jag fick under flera års tid lära mig att att rida denna känsliga häst. Trots att han var gammal var detta ett beteende som försvann med rätt upplägg, träning & förståelse.

Min tredje ponny var en ungponny som min dåvarande tränare lät mig utbilda och ha som min egen. Hon var världens snällaste, men hennes exteriör var ingen höjdare, jag fick åter igen lära mig hur jag skulle rida för att hjälpa henne använda sin kropp på bästa vis. Jag tog henne från inhoppning till LA dressyr & hoppning.

Det var aldrig tal om att jag skulle få någon annan ponny än de jag hade. Och jag lärde mig väldigt mycket på att redan som barn & tonåring få göra det jobbet. Jag är ganska säker på att väldigt många andra barn & ungdomar hade tappat intresset. Men det gjorde inte jag. Att få jobba med en häst i flera år ihop med en tränare och så småningom faktiskt få facit ger otroligt mycket. Hade jag bytt ponny efter exempelvis 2 år i alla dessa fall så hade jag aldrig förstått vad det faktiskt var som krävdes. Vissa saker tar betydligt längre tid än ett år eller två, speciellt när man är barn/tonåring och har massor att lära längs vägen.

Ridsporten är orättvis. Vissa har kapital att köpa sig fina hästar, ridhus och så vidare. Oavsett så måste man vara villig att lära sig om man ska bli så bra som möjligt. Annars kommer du till en återvändsgränd förr eller senare. I slutändan så är det ju hästen och ridkonsten som ska vara den stora passionen. Ju duktigare man blir, ju bättre lyckas man med de hästar som man har. Det gäller helt enkelt att gräva där man står. Oavsett om man har ett russ som inte kan galoppera, rider på ridskola eller har flera lovande hopphästar.

Det arbete jag lade ner på mina hästar uppmärksammades av andra människor även om jag inte förstod det först. Det ledde till att flera ville ha min hjälp. Och så fick jag rida ännu fler hästar. Bra & kunniga människor kommer att se hur du behandlar hästarna, hur noggrann du är, ditt sätt och arbetet som du lägger ner. Förr eller senare så lönar det sig på det ena eller andra sättet.

De flesta hästar är bättre än vad man tror, bara de får chansen. Men oavsett hur ”bra eller mindre bra” hästen är (som det lätt kan bli mycket fokus på), glöm inte att se och älska den för sina personlighet och dennes existens. Inte hur högt den hoppar eller inte hoppar.

Jag på några utav de hästar som jag ridit & tävlat under åren. Väldigt lärorikt!🥰

Det blev ett långt inlägg detta. Kom ihåg att jag bara är en glad amatör och detta är mina tankar, åsikter och funderingar.